torsdag 28 juni 2018

NÄR UNGE RICKY LOVADE REKORD

I dag är det exakt femtio år sedan friidrottslandskampen mellan Sverige och Norge inleddes på Rimnersvallen i Uddevalla. Det skedde fredagen den 28 juni 1968.
En av flera svenska grensegrar togs i kula, där det blev trefaldigt genom Thord Carlsson, Bengt Bendéus och unge Ricky Bruch, samtliga på en bra bit över 18 meter vilket var ovanligt av svenskar på den tiden.

20-årige Ricky Bruch stöter kula i landskampen på Rimnersvallen 1968.

Ricky Bruch var i första hand diskuskastare, och den grenen vann han på 59,06. Något kast över den tidens ”drömgräns” 60 meter fick Uddevallapubliken alltså inte se, trots att Ricky ett par dagar tidigare tagit mig i hand och ”med hundraprocentig säkerhet” lovat att slå sitt svenska rekord på 61,08. Hur man nu kan lova något sådant.
Men det var vid den här tiden som Ricky började tala om för alla att han var störst, bäst och vackrast och både skulle sätta världsrekord och vinna olympiskt guld.

Ricky Bruch överst på prispallen efter diskuskastningen tillsammans med tvåan Lasse Haglund.

Ricky Bruch uppträdde vid den här tiden ständigt i heltäckande mörka trikåer. Många trodde att det ingick i hans allmänna spexande. Men flera år senare avslöjade han att det var för att dölja de utslag han fått på benen av sitt experimenterande med piller och sprutor. Och det var han inte ensam om i det gränsland mellan tillåtet och otillåtet som rådde innan idrotten fick klara regler på det här området i mitten på 70-talet.
Men han ställde villigt upp på intervjuer och visade inga som helst divalater i samband med landskampen i Uddevalla 1968. Han svarade visserligen skrävlande och till synes självsäkert på frågor men ändå vänligt och med glimten i ögat.



Vid en Orientgala ett par år senare gick det inte lika lätt. Då pekade han på halsen och rosslade någonting om att han hade tappat rösten när jag försökte få ett snack med honom. Sedan gick han och satte sig på en bänk under läktaren och pratade glatt med ett par friidrottstjejer.
Men efter tävlingen var han på bättre humör. När fotografen Kjell Ahlén och jag bad honom lyfta upp unge hinderlöparen Hans-Erik Svensson från IK Favör i Bengtsfors för en bild, tog han honom på en hand och hivade upp honom i luften. Men när Kjell bad honom göra om det svarade han:
Nej, du får bara ett försök.
Det blev en bild i tidningen ändå.


Ricky kom tillbaka till Uddevalla flera gånger. Han drog alltid mycket folk till IK Orients galor – och fick betalt därefter.
En gång i början på 70-talet var jag vittne till hur han hämtade ut gaget i ett omklädningsrum på Rimnersvallen. Han hade före tävlingen, enligt Orientkassören Said Jakobsson, fått välja på en fast summa (jag tror det var 2 000 kronor) eller en krona per betalande åskådare. Han valde ”fast pris”. När han sedan fick höra publiksiffran på cirka 3 500 betalande, ändrade han sig – och fick som han ville. Stig Andersson och de andra Orientledarna tyckte väl att han var värd det och ville att han skulle komma igen.


I mer än tjugo år var Ricky Bruch hett stoff på löpsedlar och förstasidor. Han tog ett OS-brons, två EM-medaljer, höll ett tag världsrekordet och kastade 71,26 som längst. Men mest omskriven blev han för alla skandaler. Han uteblev från tävlingar, missade flygplan, fick nervsammanbrott och kollapsade. Han anlände till landskampsbankett klädd i rundkullig hatt, klänning och damasker. Han var med i en dansk gladporrfilm, gav ut en poesibok, spelade stor, snäll jätte i filmen om Ronja Rövardotter och han örfilade upp förbundskaptenen Anders Borgström när han inte blev uttagen till landslaget.
Men allra märkligast tyckte jag det var den gången han skyllde sex övertramp i en landskamp i Stockholm på att han sörjde sin döda undulat!


Det var en trelandskamp mot Italien och Rumänien 1969. Ricky behövde i stort sett bara gå in i ringen och singla iväg diskusen för att vinna. Men när han såg att han inte nådde över 60 meter klev han ur och gjorde medvetet övertramp. Gång på gång.
Och till slut stod han där utan något resultat alls – med noll poäng. Och hade så när gjort så att Sverige förlorat hela landskampen.
Torsten Tegnér skrev i sin krönika att Ricky hade svikit sitt land. Ricky hotade att stämma Idrottsbladet och förklarade att han var trött på alla som tog idrotten på så stort allvar.



Dessförinnan var vi väl ett tjugotal journalister som hade samlats kring Ricky i en korridor i Stadions innandöme en stund efter tävlingen och undrat vad som stod på. Ricky svarade att han hade haft svårt att koncentrera sig därför att han före tävlingen fått ett telefonsamtal med beskedet att hans undulat hade dött.
Det blev alldeles tyst en lång stund, och så undrade någon:
Vad hette fågeln?
Han hette ”Fibben” och var 17 år, svarade Ricky. Han var klokast i världen och kunde räkna upp hela ungerska innertrion från fotbolls-VM 1954.
Där stod vi gravallvarliga och antecknade vartenda ord.
Än i dag är jag inte hundraprocentigt säker på om han drev med oss eller inte.


Ricky Bruch kastade diskus på Rimnersvallen så sent som 1986. Det var i samband med att den dåvarande konstgräsplanen invigdes. Gustaf Mattsson och Näringslivets intressegrupp höll i trådarna för ett dubbelarrangemang. Först spelades en match på det nya konstgräset mellan två kombinationslag där de gamla stjärnorna Ralf Edström och Ove Kindvall var de stora dragplåstren. Sedan gick publiken in på Rimnersvallen och tittade på friidrott. Ricky Bruch hade engagerats som speaker vid sidan av Janne Ellerås och hade dessutom lovat att göra ett par diskuskast utom tävlan.
Det blev tre, det längsta strax över 59 meter.
Och Ricky var sig lik, även vid 38 års ålder.
– Vad ska det då inte bli när jag börjar träna igen, sa han. Jag har talat ut med Anders Borgström och lovat ligga lågt den här säsongen. Men nästa år blir det ny världsrekordsatsning.

RICKY BRUCH
Ricky Bruch (1948-2011) tog EM-silver 1969 i Aten, OS-brons 1972 i München och EM-brons 1974 i Rom. Tangerade världsrekordet (68,40) på DN-galan 1972. Slog det svenska rekordet 15 gånger (71,26 som längst) och innehade det oavbrutet 1968-2017. Vann 11 SM-guld i diskus och två i kula.
Och när det gäller spelarna i Ungerns innertrio 1954 hette de Kocsis, Hidegkuti och Puskas – om någon skulle vilja försöka lära sin undulat att säga så.


onsdag 27 juni 2018

NÄR TORSTEN TEGNÉR SKREV KRÖNIKOR LIGGANDE I HOTELLSÄNGEN PÅ CARLIA

En junidag 1968 stod en lång, mager man i dörren och undrade om detta var sportredaktionen.
Sedan tog han upp en liten svart anteckningsbok och frågade vad jag och övriga sportmedarbetare hette.
Det var Torsten Tegnér, legendarisk krönikör i Idrottsbladet.

Torsten Tegnér.

Det skulle bli landskamp i friidrott mellan Sverige och Norge på Rimnersvallen. En stor del av den svenska sportjournalisteliten fanns också på plats, däribland signaturen ”T.T.”.
Torsten Tegnér var vid den här tiden nästan 80 år gammal, han fyllde senare på året. Han var son till Alice Tegnér, vår stora barnviseförfattare, och sonsons son till skalden och biskopen Esaias Tegnér.


Idrottsbladet var hans livsverk. Han hade köpt tidningen 1915 och skrev krönikor i stort sett fram till sin död 1977.
Hans penna var både älskad och fruktad. Hans krönikor genomsyrades inte enbart av idrott utan också av humanism och rättspatos. Men den som kom i onåd hos honom hade det inte lätt. I många år låg han i fejd med fotbollens förbundsordförande Anton Johansson och det sägs att han i stort sett förföljde honom ner i graven.

Lennart Floodberg.

Jag var ensam på sportredaktionen den här eftermiddagen, några dagar före landskampen. Jag talade om för TT att sportchefen hette Lennart Floodberg, att jag hette Gunnar Johansson och att vi dessutom hade en halvtidstjänst som innehades av Jan Gerd.
TT lyssnade allvarligt medan jag stavade mina kollegers namn, och så skrev han ner dem i sin lilla anteckningsbok. Sedan förklarade han att han under sina resor försökte besöka samtliga sportredaktioner i landet och hålla sig à jour med vilka medarbetarna var.

Bohusläningens tidningshus på Norra Drottninggatan.

Dagen därpå mötte jag honom ute på gatan när jag var på väg till tidningen. Han stod intill den vita träsoffan högst upp i hotell Carlias gamla trappa på andra sidan gatan med en cigarr i handen. Själv var jag 24 år och visste knappt om jag skulle våga heja på honom och ännu mindre säga du till legendaren.
Men TT vinkade med hela armen och klev rakt över gatan när han såg mig. Sedan berättade han att han just hade avslutat dagens krönika som han i vanlig ordning skrivit för hand liggande i sängen.
När han såg att jag sneglade lite förvånat på cigarren i renlevnadsprofetens ena näve, sa han att han tyckte om doften och smaken men att han naturligtvis aldrig drog halsbloss.

Wilhelm Hansson.

Sedan följde han med upp på sportredaktionen, varpå Lennart Floodberg organiserade en liten rundvandring på tidningen. I den deltog även redaktionssekreteraren Wilhelm Hansson och faktorn Tore Edhagen, den sistnämnde bandyspelare i Uppsala i sin ungdom och med flera gemensamma bekanta till Tegnér. TT var stor bandyvän och hade till och med blivit svensk mästare med AIK två gånger i början på seklet.

Tore Edhagen.

Den lilla guideturen avslutades i korridoren utanför kassaavdelningen på våningsplan två med att TT. frågade om någon av oss kunde gissa hur gammal han var och att den som kom närmast skulle få en krona.
Jag minns inte vad jag drog till med för ålder. Men jag kommer ihåg att Lennart Floodberg prickade in det rätta årtalet, varpå TT tog upp en blank enkrona ur fickan och överräckte till sportchefen med orden:
Unge man, kronan är din!


TT stannade några dagar i Uddevalla och bör väl ha skrivit en del om staden i Idrottsbladet. Men jag minns egentligen bara att han berömde Rimnersvallen som en mycket vacker och naturskönt belägen arena. Enda skönhetsfläcken ansåg han vara den stora skylten med ölreklam på bergssidan. Där stod det nämligen ”Pripps Femett – skummande friskt” med gigantiska bokstäver vid den här tiden.

TORSTEN TEGNÉR
Torsten Tegnér (1888-1977) var i sin ungdom en framgångsrik allroundidrottsman. I bandy blev han svensk mästare med AIK 1909 och 1914. Han tävlade också i friidrott, gång och orientering. Dessutom blev han Europamästare i ishockey 1923, då han egentligen var lagledare men på grund av sina bandymeriter fick hoppa in i slutminuterna vid ställningen 8-0 till Sverige i en match mot Belgien i Antwerpen.

Ännu ett landskampsminne följer i morgon.

tisdag 26 juni 2018

LANDSKAMPEN I BOHUSLÄNINGEN

Den här veckan är det femtio år sedan Sverige och Norge möttes i friidrott på Rimnersvallen i Uddevalla med stjärnor som Anders Gärderud och Ricky Bruch.
Från Bohusläningen var vi fem man som bevakade landskampen. Arne Andersson fotograferade, Jan Gerd skrev referat, jag gjorde intervjuer, Lennart Floodberg skrev krönikor och redaktionssekreteraren Gerhard Andersson gjorde kringreportage ur den ovane friidrottsåskådarens perspektiv.


Vi fick vara med om en dramatisk förstadag med 3000 meter hinder som höjdpunkt. Bengt Persson vann efter en raketspurt på världstiden 8.36,0. Sten Bergqvist snubblade på sista bocken och föll raklång framför huvudläktaren men reste sig och grejade tredjeplatsen.


Anders Gärderud beordrades att springa 5000 meter mot sin vilja. Han fick stryk av Arne Kvalheim, tog nattåget hem till Stockholm och avstod från 1500 meter dagen därpå.
Där hade vi Ulf Högberg som skulle ta revansch efter att ha blivit spiktrampad på 800 meter första dagen och slutat näst sist. Men på 1500 lunkade han i mål allra sist, långt efter de andra, och ingen förstod någonting. Senare visade det sig att Högberg led av ett hjärtfel, och han kom inte tillbaka på tävlingsbanorna mer det året.
Fler landskampsminnen i morgon.

måndag 25 juni 2018

RIMNERSVALLEN FÖR 50 ÅR SEDAN

Den här veckan är det femtio år sedan friidrottslandskampen mellan Sverige och Norge arrangerades på Rimnersvallen i Uddevalla.
Det skedde den 28 och 29 juni 1968, en fredag och en lördag veckan efter midsommarhelgen.

Öppningsceremoni med flaggor, musikkår och delar av svenska och norska truppen

Landskamper i friidrott var stora saker på den tiden. Finnkampen var flaggskeppet men det förekom även matcher mot Norge, Frankrike, Ungern, Italien, Tyskland, Storbritannien och andra länder. Gemensamt för dem var att de nästan alltid var förlagda till Stockholms Stadion när Sverige hade hemmamatch..
Att lilla Uddevalla fick arrangera en landskamp väckte stor uppmärksamhet. Det var IK Orient med ordföranden och gamle höjdhopparen Stig Andersson i spetsen som tog initiativet. Efter att ha uppvaktat Svenska friidrottförbundet en längre tid fick man klartecken.


Närheten till Norge var ett tungt argument. En hel del besökare kom sedan också resande från grannlandet för att heja fram sina landsmän när det var dags. Landskampen sågs av cirka 5 000 åskådare på fredagen och 7 000 på lördagen, alltså runt 12 000 betalande sammanlagt.

Anders Gärderud leder 5000 meter ett varv före mål men blir så småningom slagen av Arne Kvalheim.

Precis som i Finnkampen var det sex deltagare i varje gren den här gången. Det vanliga var annars två man per gren från varje land.
Sverige vann landskampen med 224 poäng mot Norges 185. Resultaten var naturligtvis blygsamma med nutida mått. Kjell Isaksson vann stav på 4.90, Bo Jonsson höjd på 2.13 och Lars-Olof Höök längd på 7.43. Bättre står sig Åke Nilssons 82,24 i spjut, men det var förstås med ett redskap med annan tyngdpunkt än dagens. Det internationellt sett mest gångbara resultatet var nog Bengt Perssons segertid 8.36,0 på 3000 meter hinder.

Arne Kvalheim.

Ove Berg spurtade hem 800 meter på 1.48,7, och på 5 000 fick Anders Gärderud ge sig för norrmannen Arne Kvalheim som vann på 13.52,6. Kvalheim vann även 1500 och blev alltså dubbelsegrare liksom landsmannen Ole Berndt Skarstein på 100 och 200 meter.
Mer om landskampen i morgon.

fredag 15 juni 2018

VI HAR EN VINNARE!

Eksjö i Småland, husarernas och majorsänkornas stad, placerades av tidningen Se:s läsekrets som klar etta på listan över Sveriges tråkigaste städer.


Det hände 1967, så det är inte säkert att det gäller än i dag. Och när Se tog den lilla smålandsidyllen på pulsen för drygt 50 år sedan, fann man att Eksjö nog hade varit värt ett bättre öde. När smålänningarna smällde ihop handflatorna och dansade La Bostella på Statt var det minsann inte ledsamt i stan.


Eksjö har traditioner från medeltiden, var fullt utvecklad handels- och tingsplats på Erik av Pommerns tid, brändes av danskarna 1568 och brann ner av sig själv 1856, konstaterar Se-patrullen i en komprimerad historiebeskrivning och fortsätter:
Eksjö hade varit en stor stad i dag om inte våra förfäder hade dummat sig. I stället för att dra södra stambanan genom stan, drog man den 15 kilometer väster om Eksjö och anlade en station som man kallade Nässjö. Stationssamhället växte upp och blev stad, men hur det än är, så tycks det aldrig bli annat än stationssamhälle av Nässjö.
Att Eksjö ändå överlevde hängde ihop med att tre regementen förlades dit.


Se kollade gatulivet en regnig dag i fotgängarvimlet på Storgatan:
Ut genom porten till Smålands bank kom en gubbe i läderkeps. Han klappade sig belåtet på bakfickan, grenslade cykeln och trampade hem för att sy in ännu ett par Aeroplan Stam fria i madrassen. Två vithåriga damer i präktiga galoscher stannade i hörnet och konverserade.
– Goddag, söta Kristin!
– Nej men Agnes, så roligt. God dag!
Tanterna pratade som om de vore författade av Hjalmar Bergman.


Det var tydligen gott om såna tanter i stan. Bläddrade man i telefonkatalogen fann man att tillgången på pensionerade officersänkor var betryggande. Majorskorna och överstinnorna trängdes på sidorna, framhåller Se-patrullen och fortsätter:
Det skymmer över det stenlagda torget, torghandlarna stänger luckorna i sina saluvagnar, källarmästaren på Stadshotellet tänder neonskylten. I afton dans.


Årets modedans var en sydamerikansk variant på Små grodorna som heter La Bostella. Den som sett Eksjö slå ihop handflatorna över huvudena och samtidigt sparka med fötterna kan inte sanningsenligt påstå att det skulle vara tråkigt i stan, framhåller tidningens utsända. 



I allt hetsigare tempo går dansen vidare. Gamla trimmade handelsresande får imma på glasögonen, dansklänningar i vårens ljusa kulörer missfärgas av osköna svettfläckar och hela krogen gungar så att det klirrar om prismorna i belysningen. Starkt flåsande återvänder en dam från dansgolvet till sitt bord och dimper ner på stolen.
-Dä va dä jävligaste ja vatt mä om! säger hon och torkar sig under armarna med servetten.
Allt detta försiggår i de lokaler där fordom löjtnanterna drog fram på skyttelinje i wienervalsen medan militärorkestern pumpade hotellet fullt av Strauss.


Tråkigt hade dom alltså inte i Eksjö, trots att stan just hade utsetts till Sveriges tråkigaste. Så här såg den slutliga listan ut sedan Se:s läsekrets sagt sitt:


Och därmed stänger vi avdelningen Sveriges tråkigaste städer även i den här bloggen.


tisdag 12 juni 2018

VAD HÄNDER I VETLANDA?

Vi har kommit fram till det näst sista avsnittet i tidningen Se:s artikelserie om Sveriges tråkigaste städer år 1967. Det visar sig att läsekretsen har röstat fram Vetlanda som landets näst tråkigast stad.


Se for dit för att kolla vad som händer i stan och hittade en 85-årig gumma som kunde sjunga ”Vår Gud är oss en väldig borg” baklänges utan att staka sig. Hon uppträder på olika tillställningar och rakar ner applåder var helst hon visar sig, uppges det.


Vad ska man dra för slutsats av detta, frågar sig tidningens utsända.
Ska man
a) sluta sig till att Vetlanda, där gamla damer på 85 år sitter och sjunger baklänges i stugorna, är en ovanligt livad stad, vars befolkning tar nya grepp på det mesta?
Eller ska man
b) tolka saken så, att Vetlanda är så fruktansvärt deprimerande att efter några år i stan sitter man och sjunger igenom psalmboken baklänges bara för att ha något att göra? När man lessnat på psalmboken kan man spä på med Vetlanda-Posten till egen tonsättning.
Det visar sig dock att detta baklänges-dille inte gäller hela befolkningen. När Se ber om en ”köl dem ffib” på Stadshotellet så begriper inte servitrisen att man menar biff med lök.


Det bor 10 000 människor i Vetlanda, vilket gör att stan slår Sävsjö med hela 20 sidor mot 17 i telefonkatalogen. Det fina läget vid Emåns dalgång, som skär genom småländska höglandet, har gjort Vetlanda till en industristad med naggande god aktivitet.
Det är träförädlingen som dominerar industrin. Här gör dom monteringsfärdiga kåkar i varenda buske. Och i matsalen på Stadshotellet pågår representationen. Stora starka smålänningar kramar sina ramlösaglas med ena handen och häller med den andra en massa grogg i halsen på uppköpare från norra Sverige.


Är Vetlanda kanske så strävsam att den är tråkig, frågar sig Se-patrullen.
En ung man på Villagatan sa:
Här är botten.
– Varför bor du kvar då? Varför inte flytta till Eksjö?
– Nä, så tråkigt ska vi inte ha!



En medelålders dam sa:
– Här är bättre nu. Förr var vi mera isolerade. Vetlandaborna var vetlandabor från födseln och grävde ner sig i sin egen lilla värld. Nässjö och Vimmerby och Växjö låg långt bortom horisonten. Och när dom talade om Stockholm så lät det som om dom talade om Hongkong. Men bara på de senaste tio åren har allt blivit annorlunda. Vi har slagit upp ett fönster mot världen. Och sällskapsresorna har betytt mycket Vetlandaborna har med Vingresors hjälp upptäckt att det finns en värld även söder om Stockaryd.


Men en gubbe som stod och sökte lä för blåsten bakom lotterikiosken på torget menade att nog finns det mycket av småstad kvar.
– Fortfarande står taxeringsgubbarna och passar på bensinmackarna om söndagarna för att kontrollera i vilken utsträckning folk använder firmabilarna för privatkörning. Folk får tanka Gulf ena söndan och Shell den andra för att inte väcka alltför mycket uppseende.


Vetlanda är en förbryllande stad, konstaterar Se:s utsända. 
I svenska folkets medvetande förblir den alltid staden där Åsa-Nisse hör hemma. Varje år är det urpremiär för Åsa-Nisse-filmerna i denna stad. Varje år ställer stadens honoratiores upp på premiärmiddag, och varje år är det stans borgmästare som håller talet till Åsa-Nisse. Sist gick talet ut i TV och det har inte vetlandaborna glömt än i dag. Inte vi andra tittare heller.
Nu är det bara en stad kvar på listan, den stad som Se:s läsare har funnit vara den absolut tråkigaste man kan leta upp i Sverige. Avslöjandet kommer senare i veckan i denna blogg.

fredag 8 juni 2018

ETT SKIDSPÅR MELLAN TVÅ REGEMENTEN

Sollefteå har i tidningen Se:s riksomfattande omrösting om Sveriges tråkigaste städer 1967 placerats på tredje plats. De flesta som röstat har kommit dragande med det gamla påståendet att Sollefteå inte är någon riktig stad utan ett skidspår mellan två regementen.



Se har kollat stan och konstaterar att det är ett riktigt trevligt skidspår kantat av vänliga människor och snygga butiker.
På Marcussons kondis har man den bästa utsikten över ströget på Storgatan, konstaterar den utsända Se-patrullen. Vid korvkiosken intill apotekshuset står lokala mods och stoppar in korv i håret. På biblioteket sitter studerande ungdom och lyssnar till nusik med lurar för öronen.
Genom glasdörrarna till Tempo och Domus trippar husmödrar fram och tillbaka med paketerade reafynd tryckta mot pälsbarmen.



Och på den lokala tidningen Nya Norrland påpekas att det är alldeles fel att den här stan skulle vara tråkig.
– Den är bara bortglömd – en stad som försummat att slå på trumman för sig. Och så blåser det inte så mycket här som i Härnösand. Det blåser alltid i kuststäder!



På kvällen bestämmer sig Se-patrullen för att kolla nöjeslivet på hotell Appelberg.
Musiken har kommit, en oklanderligt benad italienare spelar flygel, hans fru trakterar basfiol. Italienaren spelar ”La Mer” så att man nästan ser hur Ångermanälven reser sig upp och tackar för komplimangen. 
Förutom musiken och Se är det bara två personer till i lokalen, en resande i damkläder och en dam som uppenbarligen innehar någon slags trikåhörna på orten. Genom höjda vinglas ser de in i varandras ögon och utbyter tankar om riktpriset på höfthållare med spiralfjäderarmeringar. Italienaren spelar ”Romantica” och våra applåder ekar ödsligt i lokalen, konstaterar Se:s utsända och fortsätter:



Just som man anar att trikåhandlerskan ska falla för gott och släppa in försäljaren som livslång delägare i butiken, tar hon adjö och avgår..Kvar sitter en ensam försäljare och tittar i taket. 
Men han blir inte ensam länge, Tre soldater från Trängen, som står i dörröppningen och lyssnar till musiken inbjuds av försäljaren på var sin starköl. Samtal önskas. Soldaterna vill dock främst höra musik
– Beautiful dreams! skriker dom till italienaren.
Men italienaren skakar oförstående på huvudet. Trikåhandlaren harklar sig då och sjunger så att matsalstapeterna knottrar sig:
– Drömmar av silver, drömmar av guld . . .



Egentligen är det en ganska sublim bild ur det ångermanländska nöjeslivet. En handelsresande som representerat med en trikåhörna och bara har några tior över, han sitter mellan tre beväringar på en öde krog i den norrländska vintern och sjunger ”Drömmar av silver ...”
Det är så svenskt att man får raggsockor i halsen.



I den stilla natten ligger Storgatan öde. Stjärnorna blickar ned på den lilla staden och allt är ganska skönt.
Är Sollefteå en tråkig stad? Nej. Visst är den en utpräglad småstad, men livligare och händelserikare än de vi kollat på sistone, konstaterar Se:s utsända samtidigt som man blickar framåt mot ett besök i Sveriges näst tråkigaste stad.
Den presenters också strax i denna blogg.


onsdag 6 juni 2018

17 SIDOR I TELEFONKATALOGEN

Bland Sveriges tråkigaste städer placerade Se:s läsare lilla Sävsjö i Småland på fjärde plats i en omröstning 1967.


Så här står det att läsa i nummer 12 av tidningen som utkom den 22 mars detta år:
Sävsjö är Smålands yngsta och näst minsta stad, 5 500 invånare som fyller 17 sidor i telefonkatalogen. Under bokstaven U finns bara tre namn. Under Ö är det lika många.


Klockan är 22.25 när vi rullar in på det jättelika grustorget i Sävsjö efter en fyrtiomilafärd från Stockholm. Torget ligger öde så när som på en korvkiosk. Tystnaden är sådan att man kan höra ett korvpapper falla.
Plötsligt skriker det av bränt gummi i ett gathörn! En liten Opel tvärbromsar framför kiosken. En ung man stiger ur och köper en kokt med bröd. Han stoppar denna småländska supé mellan tänderna, tvärsläpper kopplingen och försvinner med ett sista gummiskrik åt Bringetofta-hållet till.


I arla morgonstunden traskar Se-patrullen sedan ut på stan för att kolla om där är så tråkigt som omröstningens deltagare påstår. På Västra Järnvägsgatan spikar en gubbe nya affischer på anslagstavlan. Det ska bli biopremiär på ”Trassel på luskulan”. Av övriga affischer framgår att det är full rulle både i Filadelfia och Allianskyrkan. I Allians talar pastor Eldemyr, och i Missionskyrkan kör man med pastor Henriksson som talar över ämnet ”Varför just Jesus?” Filadelfia puffar för pastor Eriksson, som ”sjunger och talar”, och det är väl ungefär vad man väntar sig av honom.
En ung man går förbi och säger:
– Här är det bara pastorerna som det är fart på.


På Centrumbaren slår man på trumman för grillat käk. Liksom på andra håll i grillbranschen kan man inte heller här stava till wienerschnitzel, men man vet att ta 5:50 för den.
Vi återvänder till högkvarteret på hotellet. Fem bord är upptagna i matsalen. Gästerna samtalar i viskande ton. Man rör försiktigt med skeden i kaffekoppen för att inte vålla något störande slammer.
Sävsjö blev stad 1947. Varför är det ingen som riktigt vet. Tidigare var det fråga om ett municipalsamhälle grupperat kring en station där tågen sällan stannade.


Av litteraturen framgår att livet i Sävsjö var lite roligare förr. Av de smålandshstorier på bygdemål som givits ut i bokform utspelar sig ett förvånansvärt stort antal just i Sävsjö, där original som Joan Vesst och Kal-Joan Kofot var mantalsskrivna.
En historia berättar:
Joan Svenssön i Sävsjö hade dött i spanska sjuka. Då la Kal-Joan Kofot å Joan Vesst ihop te en krans. Inna Kalle geck te beravninga drack han ett dussin bir. Sen geck han te körgårn, steg fram te grava me kransen, slängde ner´an i grava å sa: Här ä en krans ifrå Joan å me. Den kösta arton å femti!
Det var Sävsjö det. Nu är det dags för den stad som placerades på bronsplats att redovisas i denna blogg. Spännande fortsättning alltså.

måndag 4 juni 2018

DÄR LIVET ALDRIG LER

Man har varit i Boden.
När man berättar det för folk så säger dom:
Varför?
Så börjar en text i nummer 11 av tidningen Se från den 16 mars 1967, som jag sitter och bläddrar i med stor förtjusning mitt i den svenska sommaren 2018.


Det handlar om att tidningen har utlyst en omröstning gällande Sveriges tråkigaste stad. När alla röster har räknats är det nu dags att presentera topplistan i bakvänd ordning. Då visar det sig alltså att Boden har placerats på femte plats i detta för staden inte speciellt smickrande sammanhang.
Se har naturligtvis åkt dit för att kolla läget och tagit pulsen på nöjeslivet.


Till att börja med avslöjar man att det inte heter Boden utan Bodn. Det får inte höras något ”e” i namnet.
Vidare konstaterar man att här bor 12 000 människor, varav större delen militärer – skickliga killar som kan åla i flera timmar genom leråkrar utan att tappa bort sina mynningsbleck. Överklassen i Boden består av officerare som bjuder varann på oxfilé och Vino Tinto om kvällarna och drar beredskapshistorier för varann.


Det som först slår en i Boden är järnvägsstationen. Den är timrad i fornnordisk stil och krönt med så många grimaserande drakhuvuden att man i ett svindlande ögonblick inbillar sig att man stigit av på en station för vikingatåg.
Gamla Bodensia, träkrogen mitt emot, ligger tyst och öde. Där inne sitter hundratusentals beväringars hemlängtan ännu kvar i tapeterna. Det nya Bodensia reser sin mäktiga groggskrapa i glas och betong mitt i stan.


Fruntimmerstorkan föreföll svår på gränsen till det katastrofala den kväll Se besökte krogen. Klockan 23.35 spelade orkestern ”Are you lonesome tonight?”.
98 ensamma killar nickade stumt bifall. I deras blickar kunde man läsa på ren svenska: ”Det kan du ge dej fan på!”


Se-patrullen konstaterar också att sparken har en betydande roll i stans kommunikationer, eftersom detta utspelas på vintern. Hela stan åker spark. Gamla sparkar och nya sparkar. Dom gamla brukar vara bäst. Eller som en inföding sa:
– Nya sparkar rostar ju så fort det blir blidväder!
Och bland alla sparkar utanför Domus på Drottninggatan gör de utsända en ny upptäckt: Man behöver aldrig be en tjej från Boden om hennes namn och telefonnummer. Det står på sparken! Lena Johanssin 715 89 står det på en. Ylva Karlsson 718 49 står det på en annan. Vilken service!


Som avslutning konstaterar Se:s utsända att Boden trots allt är en lagom stor och lagom glammig svensk landsortsstad där man nog skulle kunna trivas med att bo. Men så har de ju heller inte gjort lumpen där.
Eller som det heter i den gamla muckarvisan som en finnig yngling sjöng upp för dem som en ståtlig avskedshyllning på järnvägsstationens toalett. Han tog pilsnern från munnen och sjöng:
Det finns en plats på jorden
där solen aldrig ler.
Den platsen heter Boden,
dit vill jag inte mer.
Fortsättning på tråkighetslistan följer i denna blogg.