SOMMAR PÅ SUNNINGEN

Glad midsommar önskas med denna gamla sommarbild från Sunningen med sol över Byfjorden och kluckande vatten mot stenarna vid stranden. M/S Sunningen är på väg att lägga till vid stora bryggan. Mycket folk har samlats för att åka med eller ta emot resenärer som står redo att kliva av i en tid då passagerarbåtarna gick tätt mellan staden och bryggorna längs fjorden.
Året bör vara någonstans i mitten på 1950-talet. Då lade de vita båtarna till vid i tur och ordning Gustafsberg, Lindesnäs, Sund, Sunningen, Skäret, Ammenäs och Stången innan de vände åter in mot stan igen. Några år senare även vid Unda när campingplatsen började komma i ordning där på 60-talet.

I KONSTENS OCH KULTURENS VÄRLD

 

Den äkta mannen gick otåligt fram och tillbaka i foajén på Konserthuset medan hans hustru tog god tid på sig i damrummet. Han hörde orkestern börja konserten och frågade vad de spelade.
-Det är Beethovens nionde symfoni, svarade en vaktmästare samtidigt som hustrun kom ut ur damrummet och möttes av makens rop:
-Skynda dig, Agda! Vi har redan missat åtta låtar.

-Det tog mig tio år att upptäcka att jag inte hade någon talang för att måla.
-Och då slutade ni?
-Nej, det var för sent. Jag var redan berömd.

Den kända och något överviktiga skådespelerskan frågade i kiosken:
-Om ni möjligen har någon damtidning som inte lägger sig i hur mycket jag väger så vill jag ha den.

Den unge förhoppningsfulle konstnären försökte övertala en man att köpa en tavla som han kallade ”Ko på grönbete”.
-Men det finns ju inget grönt på tavlan.
-Nej, det har kon ätit upp.
-Men där finns ju ingen ko heller.
-Nej, det begriper ni väl att ingen ko är så dum att den stannar kvar där det inte finns något att beta.

ETTÅRING PÅ SUNNINGEN

 

Endast ett år gammal har den här lille gossen fått följa med sina föräldrar till sommarstugan på Sunningen. Här har han placerats på berget alldeles intill dörren till den lilla stugan några meter från vattnet vid den långgrunda stranden i viken innanför Rödberget.
Året är 1945, andra världskriget har just avslutats och solen skiner över den lilla sommaridyllen. Lutad mot stenen till höger i bild ser vi delar till en stor hage som små barn inhägnades med för att de inte skulle springa bort förr i världen. Den har tydligen inte fungerat att ställa upp på det ojämna underlaget, så ettåringen har i stället placerats på säker plats under övervakning. En bit upp på bergssluttningen skymtar konturerna av det lilla utedasset, längre fram i tiden ibland även kallat örnnästet.
Den stora solstolen med fyrtiotalsmönstrat tyg är för länge sedan söndersutten, men den lilla hopfällbara pallen som jag som ettåring sitter på, har hängt med genom åren och finns idag i min nuvarande stuga lite längre upp i berget.

PROBLEM PÅ POSTKONTORET

 

-Det här brevet är mycket viktigt. Det kommer väl inte bort?
-Nej då, sa kassörskan. Post kommer aldrig bort. Men det händer att den inte kommer fram.

-Dom är slarviga på posten. Min man är på affärsresa i Malmö. Men vykortet han skickade till mig har dom stämplat i Hamburg.

En ung man kom in på postkontoret en gång för länge sen och sa högdraget:
-Ett inrikes frimärke för brev, men det ska vara fuktat.
Kassörskan lade fram ett frimärke och tog betalt.
-Jag begärde ett fuktat frimärke, anmärkte den unge mannen.
-Jag hörde det, sa kassörskan. Och det blir det nog om ni drar det bakom örat.

VALLMOVÄGEN PÅ 40-TALET

 

Lugnt och stillsamt på Egersberg en solig vårdag under andra halvan av 1940-talet. Kompisen Bertil och jag står på altanen bakom huset på Vallmovägen 6 medan Bertils mamma Anna-Greta tittar ut genom altandörren. 
Ensamt på den stora gräsmattan står ett nyplanterat fruktträd. Till vänster ses grusgången mot soptunnan i utkanten av tomten, och i bildkanten skymtar vi ena hörnet på sandlådan nedanför mattstången. 
Vallmovägen är bara en smal grusväg och på andra sidan om den ser vi hur nya hus håller på att uppföras. Det som syns närmast i bild bör vara Egersbergsvägen 31. Året är med stor sannolikhet 1946.