LEMMING SATTE SKRÄCK I ALLA

När Eric Lemming kastade spjut sprang funktionärerna för livet. Jo, det är faktiskt sant.
Det hände i ”extraolympiaden”, som arrangerades i Aten 1906, till minne av de första moderna spelen i samma stad tio år tidigare.

Då fanns inte spjutkastning på programmet. Ej heller 1900 i Paris eller 1904 i St Louis. Och när den nya grenen introducerades i Aten 1906 visste man inte riktigt hur långt de bästa skulle kasta.

Funktionärerna ställde upp sig vid 40-meterslinjen när det blev Lemmings tur. Sedan sprang de åt alla håll i full panik. Spjutet ven över huvudena på dem och närmade sig den kungliga logen. Gästerna där reste sig och tog betäckning men kunde efter en stund kliva fram igen, enligt vad som berättas i gamla böcker,

Lemmings kast mätte 53.90 och med det vann han Sveriges första OS-guld alla kategorier.

Sverige har inte tagit OS-medalj i spjut sedan Kenth Eldebrink blev trea i Los Angeles 1984. Men längre tillbaks i tiden var spjut en stor svenskgren. 1906 i Aten blev det svenskt på de fyra första platserna. Efter Eric Lemming radade Knut ”Knatten” Lindberg, Bruno Söderström och Hjalmar Mellander upp sig i tur och ordning, alla dock slagna av Lemming med närmare tio meter.

Eric Lemmings krönte sin karriär som OS-guldmedaljör i Stockholm 1912. Som sådan finns han avbildad på ett frimärke som gavs ut 2012 i samband med 100-årsjubileet av Stockholms-OS.

Han är Sveriges främste friidrottsolympier genom tiderna med fyra guld i spjut och tre brons i kula, femkamp och dragkamp. Numera räknas väl inte extraspelen 1906 i den officiella statistiken, men det ger ändå en föreställning om Lemmings storhet. Han slog världsrekordet i spjut nio gånger och kastade som längst 62,32.

Lemming var känd som en stor sällskapsmänniska och charmör, han var en skicklig pianist och den givne centralgestalten i idrottskretsar både på och utanför tävlingsbanan. Han var född i Göteborg 1880 och tävlade först för Lyckans Soldater och sedan för Örgryte IS. Han arbetade som chef för Systembolaget i Göteborg fram till 1930 då han avled blott 50 år gammal i sviterna av spanska sjukan.

En efterföljare fick han på 1920-talet i Erik ”Målarn” Lundkvist från Grängesberg,som var först i världen över 70 meter när han 1928 kastade 71,01.

Han var oerhört talangfull men led svårt av dåliga tävlingsnerver. Ändå lyckades han vinna OS-guld i Amsterdam 1928. Det förklarades med att han satt och tittade på trestegstävlingen när hans namn plötsligt ropades upp. Han hade lottats att kasta först i finalen och hann helt enkelt inte drabbas av nervdaller. Han gick bara fram och tog tag i spjutet och kastade iväg det 66.60 i första försöket. Det räckte till guld.

BACKMAN, CIGARREN OCH MOTBOKEN

Det var länge sedan Sverige hade någon manlig långdistanslöpare av yppersta världsklass.

I gamla tider var det annorlunda. 1920 i Antwerpen tog Eric Backman brons på 5 000 meter. Samma utdelning blev det för Edvin Wide både 1924 i Paris och 1928 i Amsterdam. Och i Berlin 1936 blev Henry Jonsson-Kälarne trea.

Men det är om Eric Backman det här ska handla. Denne var nämligen en av de färgstarkaste och samtidigt egendomligaste löpare Sverige någonsin haft. Han var född 1896, tävlade för IFK Tidaholm och hade sin storhetstid i början på 1920-talet.

Historierna om honom är otaliga, och det är väl inte säkert att alla är riktigt sanna. Klart är i alla fall att Backman var storrökare och det påstås att han dessutom hade för vana att börja dagen med en tallrik havregrynsgröt och en stor sup.

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 40-talet skriver Sven Lindhagen aningen återhållsamt och mycket diplomatiskt att ”han var säkerligen den mest naturbegåvade löpare vi dittills haft men underkastade sig tyvärr aldrig en rationell träning”.

På den tiden fanns inga ”harar” som höll farten uppe, men Backman lär ha utvecklat en egen metod att pressa sig till stortider. Det påstås att han ibland kom till start blossande på en stor cigarr. Den la han på sargen, och sedan gällde det att hinna i mål innan cigarren slocknade så han kunde dra ett par bloss som belöning direkt efter mållinjen.

Långa tider var han ute på löparturnéer i både Sverige och Danmark. Dessa kallade han för Champagnegaloppen eftersom varje tävling brukade avslutas med en frikostigt tilltagen bankett.

Vid OS i Antwerpen 1920 tog han brons på 5000 meter, slagen endast av franska världsstjärnan Joseph Guillemot och blivande löparkungen Paavo Nurmi från Finland.

Men Backman var inte blyg för dessa gossar. När han upptäckte att Guillemot hade försett sig med våta svampar i händerna för att svalka sig under loppet, hälsade han översvallande hjärtligt på fransmannen flera gånger på startlinjen. Varje gång tryckte han hårt med båda händerna så att svamparna tömdes på vatten.

Men det hjälpte inte. Guillemot vann ändå.

Backman hann med mycket under OS i Antwerpen. I terränglöpning tog han silver individuellt och brons i lag sedan han varit i ledningen in på upploppet men blivit slagen i spurten av Nurmi. På bana blev det utöver bronsmedaljen på 5000 meter även brons i laglöpning 3000 meter där han var individuell tvåa i mål.

När han inte tävlade satt han på hedersläktaren, strax intill belgiske kungen och tittade på tävlingarna. De andra svenskarna förstod inte hur han bar sig åt för att komma in där. De olympiska vakterna var nämligen stenhårda redan på den tiden, och det krävdes passersedlar med massor av stämplar för att komma förbi dem. Backman kunde dessutom inte ett ord på något annat språk än svenska, så ingen begrep hur han tog sig in.

Men en av de sista dagarna i Antwerpen avslöjade han hemligheten. Då tog han fram motboken ur bakfickan och sa:

-Jag visar bara den här. Och när vakterna får se alla stämplarna från Systembolaget så bugar dom djupt och släpper in mig.

Fakta om Eric Backman är att han föddes 1896 i Acklinga utanför Tidaholm. 1943 flyttade han till Skövde där han arbetade på Volvofabriken. Han avled 1965 vid 69 års ålder..

Under åren 1918-23 blev han svensk mästare på 10 000 meter fem gånger och på 5000 meter tre gånger. Han tävlade mycket i Danmark men även i Tyskland och Frankrike. 1919 var han i London och blev engelsk mästare på 4 engelska mil. Hans bästa tider var 14.51,0 på 5000 och 31.02,2 på 10 000 meter, som också var svenska rekord under några år..

DISKAD FÖR NÅGRA DOLLAR

Olympiske mästaren i tiokamp räknas av många som världens förnämste idrottsman  Men dagens deltagare förbleknar mer eller mindre vid en jämförelse med tidernas störste, eller åtminstone mest mytomspunne tiokampare.

Han var indian av Shawneestammen och döptes till Wa-Tho-Huck (Ljusa stigen) när han föddes i reservatet hemma i Oklahoma, men blev känd världen över som Jim Thorpe.

Eller Jim Tårpe som vi småkillar sa på 50-talet när vi läste om honom i Rekord-Magasinet, All Sport och Nordisk Familjeboks sportlexikon.

Han var den kanske största naturbegåvning idrottsvärlden någonsin skådat och han var totalt ointresserad av allt vad friidrott hette.

I Stockholm 1912 vann han både tiokamp och femkamp (som också ingick i friidrottens program på den tiden).
Historierna om honom är många, och det är svårt att avgöra vad som är sant.

När han var 17 år fick han chansen att studera vid en skola i Pennsylvania. En dag gick han förbi skolans idrottsplats där en höjdhoppstävling just hade avslutats. Ribban låg kvar på segerhöjden som var cirka 175. Jim hoppade över staketet, krängde av sig jackan och klarade höjden i långbyxor och vanliga skor.

Tränaren Glenn Warner förstod direkt att han hade upptäckt en osannolik naturbegåvning. Jim Thorpe vann allt han provade på, häcklöpning, slätlöpning, längdhopp, höjdhopp. Men också simning, tennis, skytte, baseball och amerikansk fotboll. Han kunde allt.

Till OS i Stockholm kom han med den amerikanska truppen i en speciellt förhyrd Atlantångare.

Där vann han alltså två guld - och som han vann dem!
I femkampen var han bäst i fyra grenar och blev trea i spjut. Till saken hör att han då bara hade hållit i ett spjut ett par gånger tidigare.
I tiokamp var han bättre än tvåan, svensken Hugo Wieslander, i nio grenar (alla utom spjut) och vann med nära 700 poängs marginal.

Sportjournalisten Bengt Ahlbom fick, då ännu inte fyllda 8 år, följa med sin mamma till Stadion en av OS-dagarna. Så här skrev han i sin bok Mästare i det mesta, som utgavs 1992:

"En man utgjorde på något sätt den självklara medelpunkten för allas intresse. Mestadels satt han orörlig mitt på planen med korslagda ben, insvept i en filt. Han såg ut som en indianhövding, sittande utanför sin wig-wam – och det var en indian. Jim Thorpe, han som vann både fem- och tiokampen. Utan att vara det minsta tränad nådde han för den tiden häpnadsväckande resultat. I fem av tiokampens grenar överträffade han svenska rekordet. Som bäst sprang han 100 meter på 10,8 och korta häcken på 15 blankt, detta i en primitiv stil eller som någon skrev: som en bonddräng hoppar över en gärdsgård.”

Någon prispall fanns inte i OS på den tiden (den infördes 1932 i Los Angeles). I stället förrättade kung Gustav V prisutdelning stående på en estrad med medaljörerna på marken nedanför.

På gamla filmbilder ser man hur kungen med en nonchalant gest nästan singlar lagerkransarna på segrarnas huvuden liksom på löpande band.

Med ett undantag. När det blev Jim Thorpes tur lär kungen ha tagit av sig sin höga hatt och svängt den i luften medan han sa på engelska:

-Ni, mr Thorpe, är världens förnämste idrottsman.
Och Jim Thorpe lär enligt legenden ha svarat:
-Thanks, king.

Året därpå kom chocken. Det amerikanska idrottsförbundet hade upptäckt att Thorpe före OS hade spelat baseball för en professionell klubb och fått några dollar i veckan i ersättning. Därmed hade han brutit mot amatörbestämmelserna och tvingades lämna tillbaka sina båda guldmedaljer.

Dessa gick nu till de båda tvåorna, norrmannen Ferdinand Bie i femkamp och svensken Hugo Wieslander i tiokamp. Wieslander skänkte sitt guld till idrottsmuseet och lär vid åtskilliga tillfällen ha sagt:
-Den medaljen har jag ingen glädje av.

En poäng i sammanhanget kan möjligen vara att sjätte man i femkampstävlingen var amerikanen Avery Brundage (1887-1975), sedermera ordförande i Internationella olympiska kommittén och förmögen byggmästare i Chicago - men kanske mest känd som den store ivraren för de otidsenliga amatörreglerna ända in på 1970-talet. Och så länge Brundage var IOK-ordförande var alla försök att få upprättelse för Thorpe dömda att misslyckas.

Hur gick det då för Jim Thorpe efter OS? Han var ju inte intresserad av friidrott så den kunde han klara sig utan i framtiden. Så här skrev Bengt Ahlbom i sin bok:

"Thorpe själv tyckte inte att det hela var mycket att göra affär av. Han fick i alla fall behålla de ståtliga extrapriser som förärats honom: ett vikingaskepp i silver och en statyett föreställande Karl XII, men som den oförbätterlige slarver han var pantsatte han dem snart.”

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1946 skrev Sven Lindhagen:

”Han var en av östra USA:s bästa i amerikansk fotboll och basketboll samt mycket god i baseboll men gjorde tränarna förtvivlade genom sin lättja och sitt bristande intresse för friidrott. Han deltog sålunda aldrig i skolmästerskapen eller amerikanska mästerskapen.

Och i Idrottsbladet fick världens bäste idrottsman från 1912 följande eftermäle:

"Han var en lat slyngel, varken hågad för studier eller idrott, han ville ungefär som en negergrabb ligga ute i solen och sova eller sitta vid ett metspö och dröna, precis som han gjort hemma hos sin pappa, som var bofast indian och farmare i Oklahoma.”

Jim Thorpe fortsatte efter OS att försörja sig på sina favoritsporter och hängde tack vare sin enastående fysik med ända upp i 40-årsåldern i den stenhårda amerikanska fotbollen. Men på slutet var han bara en skugga av sitt forna jag, delvis beroende på sitt allt mer tilltagande spritmissbruk.

Han prövade lyckan i Hollywood och kunde försörja sig några år som indianhövding i Vilda Västern-filmer. Under depressionen på 1930-talet jobbade han som vägarbetare och portvakt mot usel betalning.

Under andra världskriget var han snickare på ett transportfartyg som servade amerikanska trupper i Asien. Ingen ombord visste vem han var. Hans arbetskamrater blev mållösa av häpnad när en general under en inspektion av fartyget plötsligt sprang fram till Thorpe och kastade sig om halsen på honom. De hade spelat fotboll tillsammans många år tidigare.

Jim Thorpe dog i mars 1953, blott 64 år gammal, i en hjärtattack i sitt hem i Lomita. Kalifornien, när han satt och åt middag med hustrun i sitt tredje äktenskap.

Hans familj och vänner försökte i många år få honom erkänd som olympisk mästare i efterhand, bland annat vädjade president Gerald Ford förgäves på 70-talet. Men i oktober 1982 lyckades man få IOK att medge att ett formellt fel hade begåtts när Thorpe diskvalificerades. I januari 1983 överlämnades kopior av de båda guldmedaljerna till två av hans barn.

Jim Thorpes resultat i Stockholm 1912 hade räckt till OS-silver så sent som i London 1948. Den gången vann ett annat fenomen, den blott 17-årige amerikanen Bob Mathias, som dessutom knep guldet i Helsingfors fyra år senare.

Mathias kom från den lilla staden Tulare i Kalifornien. Efter segern i London satte stadens styrande upp en skylt vid infarten med texten: Hör bor Bob Mathias.
Men Jim Thorpe var ännu större. Han fick en hel stad uppkallad efter sig.

Vid hans död försökte hustrun Patricia förgäves få staten Oklahoma att resa ett monument över honom. Men när de båda småstäderna Mauch Chunk och East Mauch Chunk  i västra Pennsylvania slogs samman till en stad och behövde ett nytt namn lyckades hon övertala de styrande att helt enkelt kalla staden Jim Thorpe.

Där vilar den återupprättade olympiske mästaren under ett monument med Gustav V:s ord från Stockholms stadion 1912 som inskription:
Sir, you are the greatest athlete in the world.

Jim Thorpes resultat i OS 1912:

Femkamp: Längd 707, 200 m 22,9, diskus 35,57, spjut 46,71 och 1500 m 4.44,8. Han vann fyra grenar och blev trea i spjut, vilket gav platssiffra 7 (närmaste man hade 21).
Tiokamp: 100 m 11,2, längd 679, kula 12,89, höjd 187, 400 m 52,2, 110 m häck 15,6, diskus 36,98, stav 325, spjut 45,70, 1500 m 4.40,1. Det gav 8 412 poäng efter den tidens tabell mot 7 724 för tvåan. Thorpes resultat stod som världsrekord till 1927, då det överträffades av Paavo Yrjölä, Finland.
Bob Mathias (1930-2006) hade följande guldserie i London 1948:
11,2 - 661 – 13,04 – 186 – 51,7 – 15,7 – 44,00 – 350 – 50,32 – 5.11.

GIGANTERNAS KAMP

I morgon kör dom igång. Dom verkliga giganterna i de olympiska spelen. Tiokamparna. OS-historien vimlar av legendariska namn.

Glenn Morris vann i Berlin 1936 på nytt världsrekord. Det påstås att Hitler fascinerat följde honom i varje gren. Efter OS fick han erbjudande att stanna i Tyskland och spela fysiskt praktexemplar på film. Han avböjde och åkte hem till USA och blev Tarzan i stället.

Med filmen Tarzans revansch 1938 blev han den fjärde olympier att spela Tarzan på film. De tre tidigare var Herman Brix (OS-silver i kula 1928) och simmarna Johnny Weissmuller (fem OS-guld 1924-1928) och Buster Crabbe (guld på 400 fritt 1932)

Bob Mathias var bara 17 år när han vann tiokampen i London 1948.Fyra år senare upprepade han segern i Helsingfors, förbättrade sitt eget världsrekord och blev den förste att vinna OS-tiokampen två gånger.

Sedan lade han av, fick filmroller, uppträdde i tv-shower, åkte runt i världen som good will-ambassadör för USA och invaldes i representanthuset för republikanerna.

Rafer Johnson fick halvskadad nöja sig med OS-silver i Melbourne 1956 efter landsmannen Milton Campbell.

I Rom fyra år senare vann han en förtätad duell med träningskompisen och skolkamraten Yang Chuan-Kwang från Taiwan som bodde och studerade i USA.

Sedan gjorde han karriär som tv-skådis, med roller i bland annat Mission Impossible och Lassie.

Bruce Jenner hyllades som nationalidol i USA efter segern i Montreal 1976.

Han slutade som aktiv och blev tv-kändis och skådespelare. Hollywood ville ha honom som Tarzan men han avböjde. Hans världsrekord stod i fyra år. innan det överträffades av britten Daley Thompson med fyra poäng.

Daley Thompson vann 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles. Han var obesegrad mellan 1979 och 1987, även om bittre konkurrenten, västtysken Jürgen Hingsen tog ifrån honom världsrekordet ett par gånger.

Men Thompsons världsrekord från 1984 (8 893 poäng) stod i nio år.

I dag lyder världsrekordet på 9 039 poäng, satt i de amerikanska OS-uttagningarna tidigare i år av Ashton Eaton.

I morgon ska det handla om den i min mening störste av dem alla. Åtminstone i förhållande till sin samtid. Den amerikanske indianen Jim Thorpe utklassade alla i Stockholm 1912.

Ingen har varit så överlägsen som han. Och ingen har blivit så illa hehandlad av de styrande i den olympiska historien.

LITEN MYGGA STJÄLPTE STOR DISKUSKASTARE

Dags för diskuskastarna att kliva in i OS-ringen. En gren med stolta svenska traditioner.

Till exempel från 1930-talet när Harald Andersson härjade som värst. Eller 70-talet när Ricky Bruch var i stöten.

Sverige har haft två diskuskastare i den allra översta världstoppen tidigare. Ingen av dem lyckades dock fullt ut i OS, även om Bruch tog brons i München 1972.

Den förste var alltså Harald Andersson, som föddes i USA 1907 men kom till Sverige med sina föräldrar vid tre års ålder och växte upp i Smedjebacken. Så småningom blev han polis i Falun och Europamästare i diskus i Turin 1934. Samma år överträffade han världsrekordet två gånger vid tävlingar i Oslo, först 52,23, sedan 52,42.

Vid OS i Berlin 1936 räknades han som Sveriges främsta hopp i friidrott. Det var bara det att tidigare på året hade något hänt som skulle visa sig bli ödesdigert.

Under försäsongen fick han ett myggbett i högerhanden. Det verkade ju inte så farligt. Men det lilla såret blev infekterat, handen svullnade upp och till slut blev det nödvändigt med operation. Harald kom till Berlin med kasthanden i bandage och svenska folkets förväntningar på sina axlar.

Självförtroendet var i bott och han kunde knappt hålla i diskusen. Kvalgränsen 44 meter hade han klarat i sömnen under normala omständigheter. Nu blev det bara två kast på cirka 40 meter.

Två andra svenskar klarade kvalet men hade inte med medaljstriden att göra. Gunnar ”Kinna” Bergh blev sjua på 47,22,och Åke Hedvall åttonde man på 46,20. Ken Carpenter, USA, vann på 50,48

I Nordisk Familjeboks sportlexikon från 1938 står att läsa:

”Harald Andersson är en mångsidig idrottsman. Han vann 1929 Dalarnas JM i boxning (lätt tungvikt), är god kulstötare och viktkastare, har vunnit Dalarnas DM i tiokamp, spelar center i bandy och har utan träning tangerat svenska rekordet i tyngdlyftning.”

Harald Andersson var förste svensk över 50 meter i diskus, Ricky Bruch var först över både 60 och 70 meter.

Inför OS i Mexico City hade Ricky lovat svenska folket att ta guld, trots att han kom dit som 13:e man i världsstatistiken. Han blev åtta på 58,94, en bra prestation av en 22-åring i hans första stora mästerskap. Men för Ricky var det en katastrof och han vågade knappt åka hem igen.

1969 tog han EM-silver i Aten, 1971 klappade han igenom i EM i Helsingfors och slogs ut i kvalet. Men året därpå kom han tillbaka och visade stabil form.

Först tangerade han sin amerikanske kompis Jay Silvesters världsrekord på 68,40 i DN-galan på Stockholms Stadion. Sedan blev han trea i München och tog Sveriges första OS-medalj i fridrott på 20 år.

Men det var nära att det gått galet där också. Efter 59,12 i första och ett misslyckat andra kast var han inte bland de åtta som skulle få göra sex kast.
Med nerverna dallrande i hela kroppen gick han in i ringen, samlade ihop sig och singlade iväg diskusen så långt som behövdes och lite till. 61,52 för att vara exakt.
Just det kastet under de omständigheterna betraktades av de som kände honom som hans största bragd någonsin.

Sedan ökade han till 63,40 och låg tvåa innan 35-årige tjecken Ludvik Danek fick upp 64,40 i sitt sista kast och tog guldet före Silvester och Bruch.

Efteråt fick han följande telegram från vännen och gamle tränaren Kurt Alexandersson:
”Nu är du stor också som människa”.

Harald Andersson kom aldrig tillbaka i världstoppen efter Berlin-OS. Men hans bästa resultat 53,02 från 1935 stod som svenskt rekord i 19 år. Han avled 1985, 78 år gammal.

Ricky Bruch levde hårt och blev inte ens folkpensionär. Han var född 1946 och avled 2011, någon månad innan han skulle ha fyllt 65. Hans 71,26 från 1984 stod som svenskt rekord i 33 år. Det nuvarande har Daniel Ståhl på 71,86.