ATT SOMNA TILL GAMLA SKIVBEKANTA

En tv i sovrummet är det bästa sömnpillret, sägs det.
Men sedan jag skaffat cd-spelare vid sängkanten har jag gjort nya rön och somnar numera som en stock till Södermanlands regementets paradmarsch.
Den finns på en skiva vid namn Beredskapstoner bland en rad andra gamla örhängen från andra världskrigets dagar.

Jag var visserligen inte ens född när de här melodierna komponerades, men det måste ha varit seglivade schlagers för jag minns att de spelades under en stor del av min barndom.

Och nu kommer de alltså till återanvändning på en samlings-cd när de invaggar en trött kåsör i någon sorts barndomstrygghet fram på nattkröken och får honom att falla i sömn på ett sätt som är långt effektivare än vad sena Rapport eller nattliga repriser av Landet runt och Minnenas television klarar av.

Det är Lili Marleen med Sven-Olof Sandberg, Min soldat med Ulla Billquist och Hästen från troja med Karl Gerhard och det är Edvard Persson och Karin Juel och Sigge Fürst och Harry Brandelius så man nästan drunknar i sockervadd och nostalgi.

Men jag måste erkänna att när jag första gåpngen hörde Lili Marleen med Sven-Olof Sandberg trodde jag det var en hes Zarah Leander som sjöng. Men det har förmodligen något med tekniken och överföringen från de gamla stenkakorna att göra.

Om Sven-Olof Sandberg vet jag annars inte så värst mycket mer än att han kallades SOS och var en smörsångare av sällan skådat slag. Han sjöng ofta direkt i radio från studio som brukligt var på den tiden.

Till sist lär han själv ha tröttnat på sin sirapssöta repertoar, men folket ville bara ha mer. Det påstås att han en gång efter att sista tonen förklingat i en starkt sockrad schlager ska ha suckat och utbrustit:

-Nu fick dom väl så dom teg, dom jävlarna!
Det var bara det att mikrofonen fortfarande var inkopplad och hela meningen gick ut i etern med svordom och allt.

Sånt kan man tänka på där man ligger och halvtrynar i sin säng på kvällarna. Man kan också tänka på att Ulla Billquist faktiskt sjunger ”Min fästman var modelejon, dandy, charmör” och inte ”ständig charmör” som man trodde när man var liten.

Och om man inte somnar varken på den eller Lili Marleen brukar Harry Brandelius vara ett säkert kort med När allting är över och allt är förbi.

Men ibland händer det att jag vaknar igen på det tredje bommet i Det var bom, bom, bom, det var Bohus batraljon med Sigvard Hallgren och hans meniga manar en stund senare. Då dröjer det dock inte länge förrän Karin Juel vaggar mig till sömns igen med sin version av Franska valsen.

Enda nackdelen med allt detta är att jag har börjat drömma så konstigt.

Ibland ligger jag uppe vid norska gränsen och spanar på tyskarna tillsammans med mina lumparkompisar Per Ragnar och Janne ”Loffe” Carlsson.

Ibland har jag permission och tar med mig fästmön på restaurang och äter konserverad grävling, nedsköljd med en dubbel lättgrogg.

Och ibland är jag frivillig i Finland och tror att jag ligger och trycker i något lerigt hål vid fronten på Karelska näset när jag vaknar.

Att somna är en sak, men jag har nu nått den åldern att jag ibland vaknar klockan fyra på natten med en stark känsla av att det är något jag har glömt.

Då ligger jag där och funderar på om jag verkligen har betalt alla räkningar den här månaden och om det var i går jag skulle ha varit hos tandläkaren och kan varken komma ihåg om jag har lämnat in tipset eller om jag glömde stänga av plattan på spisen i går kväll och om det är därför det är så varmt i sovrummet eller om det beror på att jag har börjat svettas av alla konstiga frågor som har tagit över mitt huvud medan klockan närmar sig fem och jag snart har legat vaken i en timme.

Då kan det vara skönt att ha Harry Brandelius att luta sig mot i sängen Jag trevar efter fjärrkontrollen och spelar fram till När allting är över och allt är förbi, och snart sover jag tryggt igen.

JULKORV OCH GAMLA BILAR

-Vad finns det att välja på i dag? sa redaktör A när han satte sig vid stambordet på lunchrestaurangen och grep matsedeln.

-Lunchkorv och fiskpudding, sa kåsören.

-Jag för min del ska ha korv, sa den berömde optikern.
-Ja, det passar väl bra så här i jultider, sa den försynte bankmannen.
-Tala inte med mig om julkorv, sa redaktör A.
-Varför inte? sa optikern.
-Det ska ni få höra nu, sa redaktör A och berättade följande historia:

Saken var den att redaktör A en gång i tiden ägde en bil som han kallade Blixt Gordon, eftersom den startade som en blixt i alla väder hur vanskött den än blev.

Redaktör A körde inte så mycket med bilen, utan för det mesta stod den på parkeringsplatsen utanför huset där han bodde.
Hela vintrar kunde den stå där, frostig och översnöad så att den så småningom såg ut som en stor igloo.

När våren kom och snön smälte tittade bilen fram som en yrvaken björnunge. Redaktör A satte sig in, stack nyckeln i tändningslåset och vred om – varpå Blixt Gordon startade på första försöket och motorn spann som en katt.

Men så en vår var det något som inte stämde. Under vintern hade en egendomlig lukt uppstått i bilen. När redaktör A frågade bekanta till råds svarade de att det begriper du väl att om du har bilen stående på det här viset hela vintern, blir den både rostig i plåten och sur och möglig i klädseln och börjar lukta illa.

Veckorna gick och redaktör A räknade med att det skulle gå över med tiden. Men trots att han vädrade bilen ordentligt med jämna mellanrum blev lukten bara värre. Folk som tidigare hade åkt med honom tackade plötsligt nej när han erbjöd dem skjuts.

Till slut blev doften så påträngande att han knappt kunde åka i bilen själv, trots att han körde omkring med ständigt nedvevade rutor.
Redaktör A letade på golvet under sätena, han tittade i handskfacket och i bagageutrymmet, men någon förklaring till lukten kunde han inte finna.

När högsommaren kom blev stanken outhärdlig. Redaktör A kunde inte använda bilen längre och en dag ringde han till sin vän den gamle kanonfotografen, som var känd som en stor fixare och kännare av det mesta.

-Minns du att det luktade lite konstigt när du åkte med mig i bilen en gång i våras, undrade han.

-Det var väl årets underdrift, sa den gamle kanonfotografen. Det stank ju i hela bilen.
-Det är mycket värre nu, sa redaktör A.
-Vaaa!!! Driver du med mig? utropade den gamle kanonfotografen.
-Du måste hjälpa mig, sa redaktlr A.
-Jag kommer direkt, sa den gamle kanonfotografen.

En stund senare stod han i hallen. Redaktör A tog honom genast med fram till fönstret och pekade ut:

-Där står den och det har den gjort i snart två veckor. Det luktar så att jag inte kan sätta mig i den längre.
-Det kändes faktiskt en viss odör ute på gården, sa den gamle kanonfotografen.
-Ja, sa redaktör A. Jag har stått här vid fönstret och sett hur folk sniffar i luften och går långa omvägar.

Därpå gick de ner på gården, utrustade med var sin halsduk som de höll för mun och näsa när de öppnade bildörren.

-Här luktar lik, sa den gamle kanonfotografen.
-Du tror väl inte att jag har slagit ihjäl nån? sa redaktör A.
-Inte människolik, sa den gamle kanonfotografen. Men vet du möjligen om det har försvunnit nån katt i grannskapet?

De letade igenom hela bilen, och slutligen hittade den gamle kanonfotografen,när han lyfte på reservhjulet, ett litet plastpaket med någon odefinierbar sörja i.

-Vet du vad det här är? sa han och höll det stinkande förmålet på rak arm ut från kroppen.
-Nej, sa redaktör A.

-En julkorv, sa den gamle kanonfotografen.

-Hur i all världen har den hamnat där? sa redaktör A.
-Det ska du väl egentligen inte fråga mig, sa den gamle kanonfotografen. Men jag tror jag har en förklaring.
-Jag begriper ingenting, sa redaktör A.
-Men du minns väl att vi körde ut tidningens delikatesskorgar med din bil i julas, sa den gamle kanonfotografen. Och om jag inte tar alldeles fel har den här korven ramlat ur en av korgarna och blivit liggande. Sedan har tiden och värmen gjort resten.

När redaktör A hade avslutat sin berättelse blev det tyst kring bordet. Slutligen sa den berömde optikern:

-Så du ska inte ha nån korv då?
-Rätt gissat, sa redaktör A. Jag tar fiskpudding.

GOTT NYTT KÄK

Snart är helgerna över och det är dags att återgå till vardagen. När julmaten är uppäten får man hålla till godo med det som serveras vid det vanliga lunchbordet.

Redaktör A har ett stambord på en av stadens restauranger. Bland övriga gäster vid detta bord märks den berömde optikern, den försynte bankmannen och ibland också kåsören.

Under årens lopp har där avhandlats många stora frågor som spänt över vidsträckta fält, alltifrån politik, vetenskap, film, teater, musik och litteratur till vilka spelare som bör ingå i Erik Hamréns nästa landslagstrupp eller vad som ska stå på restaurangens matsedel under den kommande veckan.

Ett flertal världsproblem har varit uppe till diskussion, och svar på många av livets stora gåtor har presenterats.

En fråga som länge väntat på sitt svar är varför redaktör A är försiktigt misstänksam när någon form av korv står på matsedeln.

Nu kan det avslöjas, vilket också kommer att ske om ett par dagar i denna blogg.

EN JULGRANSTJUVS BEKÄNNELSE

I många år vandrade jag genom livet med dåligt samvete för att jag gick ut i skogen och stal en gran varje gång det drog ihop sig till jul.

Jag är den förste att medge att det låter motsägelsefullt. Hade jag dåligt samvete, kunde jag ju ha låtit bli. Och för att riktigt ställa alla begrepp på huvudet, högg markägaren ner hela skogen med små julgranar och allt för flera år sedan, så saken borde nu vara fullständigt ur världen.

När jag i dag vandrar på detta risiga och steniga kalhygge tänker jag i stället att det var synd att jag inte tog fler granar när jag hade chansen, om nu området ändå skulle skövlas på det  här viset.

Ändå är det känslan av dåligt samvete jag minns allra bäst från själva stöldögonblicket. Jag vet inte riktigt varför jag halkade in på brottets bana på detta sätt. Det ena gav väl det andra, och så var jag fast innan jag riktigt förstod hur.

Men skulle kunna tänka sig att jag började med en knappnål och slutade med en silvergran, men så var det inte heller. Jag stal ungefär lika stora granar varje år, och när jag väl fått smak på det kunde jag inte sluta.

Vanans makt är stor, och det betydde naturligtvis en del i sammanhanget. Men när jag riktigt rannsakar mitt samvete tror jag att jag började med min brottsliga verksamhet för att det var så enkelt. Jag minns att det kändes så jobbigt att åka till stan och gå omkring och försöka välja ut en gran bland en massa stressade medmänniskor mitt i värsta julruschen och sedan bära den hela vägen hem, när man i stället kunde gå ett par hundra meter ut i skogen och hämta en.

Jag minns också de stärkande skogspromenaderna veckorna före jul, då jag planlade kuppen genom att välja ut en riktigt fin gran ute i naturen på lagom avstånd från hemmet.

Denna rekognosering har jag enbart positiva minnen av. Då hade jag ännu inte utfört mitt dåd. Då fanns ännu tid att ångra sig. Det var först i själva stöldögonblicket som det dåliga samvetet satte in. Åtminstone känns det så när jag nu blickar tillbaka på min kriminella verksamhet.

Kanske var det också så att den adrenalinkick jag fick när jag stoppade den lilla sågen under jackan och smög ut i skogen i skymningen, upplevdes som positiv. I det fallet är jag osäker men vill inte utesluta det.

Snart upptäckte jag också att jag inte var ensam på brottets bana, inte ens ute i skogen. Ibland var nämligen den gran, som jag så omsorgsfullt valt ut, borta när jag kom för att ta den!

När jag då undersökte marken kunde jag upptäcka en liten stubbe med sågspån runt om, och insåg att någon annan varit där strax före och sågat ner min gran!
I sådana ögonblick kunde jag komma på mig själv med att tänka:
Har folk inget hut i kroppen? Smyga omkring i skogen och såga ner granar! Vart är det här samhället på väg?

Men den starkaste känslan i sammanhanget var trots allt dåligt samvete. Jag minns att jag tvekade många gånger innan jag gick ut i skogen med sågen under jackan. Jag skulle gärna ha betalat för granen, om jag bara hade vetat vem jag skulle vända mig till.

När jag frågade grannarna om de visste vem som ägde den här biten av skogen, fick jag svävande svar. De flesta gissade på kommunen, men ingen var riktigt säker. Jag fortsatte att hämta gran i skogen och dövade mitt samvete med att det inte var lika allvarligt att stjäla från kommunen som från en privatperson.

Ibland när jag var på granjakt dagarna före jul hittade jag en och annan nynedsågad gran som någon hade lagt i en klippskreva, uppenbarligen för att återvända till brottsplatsen och bära hem sedan mörkret lagt sig. Då var det frestande att ta en sådan gran, men det kändes inte riktigt som rent spel.

Jag är än i dag inte riktigt säker på om detta var ett tecken på fair play eller om det var någon sorts utslag av gammal tjyvaheder som på något sätt satt sig i generna på mig.

Åren gick, jag fortsatte att stjäla gran, och ibland blev det dåliga samvetet mig nästan övermäktigt. Jag funderade på att träda fram i ljuset och erkänna alltsammans och be att få betala för alla granarna i efterhand, men det föll på att jag inte riktigt visste vem jag skulle vända mig till.

Sedan kom den stora chocken. Efter att ha varit bortrest en tid återvände jag hem och beslöt ta en långpromenad i naturen. Då visade det sig att någon hade sågat ner hela skogen!

Det område där jag hade snattat en liten gran varje jul var nu bara ett enda stort kalhygge.

Snacka om grantjuvar alltså, var min första tanke, där jag stod och betraktade förödelsen.

Jag märker nu att jag har använt utrycket ”sågat ner” även i det här sammanhanget, fast jag inser att det stämmer inte med verkligheten.

Numera kör dom ju med stora monstermaskiner som brakar rakt genom skogen och plockar träden som tandpetare med långa griparmar och kvistar av dem i farten och sedan kör dom över det som är kvar av skogen så att alla buskar och myrstackar och fågelbon och smågranar krossas till flis och ris och skräp och blir liggande kvar i de vattenfyllda hjulspåren och till slut växer det taggiga buskar och sly över alltihop så det blir oframkomligt för både människor och djur.

När jag någon gång vågade mig ut på detta kalhygge kunde jag också konstatera att den typ av små granar som jag hämtade där på den gamla goda tiden var överkörda, knäckta och massakrerade och nu bara låg där och väntade på att ruttna och bli till jord och mylla i stället för att få komma in i värmen och kläs med stjärnor, ljus och silveränglar och sprida glädje och trevnad i hemmen.

Och detta gick man och hade dåligt samvete för i en massa år!

EN KOFOT I JULKLAPP

En gång gav jag bort en kofot i julklapp.
Eftersom en sådan fanns på önskelistan från en närstående person begav jag mig till järnavdelningen i det stora varuhuset för att köpa en.

Efter att förgäves ha tittat mig omkring en stund frågade jag en kvinnlig expedit:

-Har ni kofötter?
-Kofötter? sa hon förskräckt och sneglade mot sina skor.
-Ja, sa jag. Såna där man bryter med.
-Bryter? sa hon och såg ännu underligare ut.
-Jag menar ett sånt där verktyg som man kan använda till att bryta och bända med, sa jag.
-Jaså ett bräckjärn, sa hon och återfick sitt ursprungliga ansiktsuttryck, uppenbart lättad över att galningen framför henne bara inte hade haft vett att uttrycka sig ordentligt.

I kassan betalade jag min kofot – eller bräckjärn om det ska vara så noga då – plus en del andra varor och gick ut ur varuhuset. Kofoten fick inte plats bland det andra i plastpåsen så den tog jag i näven.

På gatan mötte jag kollegan fotograf O som också var ute och julhandlade.
-Ska du jobba i natt? undrade han.
-Ja, svarade jag sanningsenligt för det var dags att gå på kvällsskiftet om ett par timmar.
-Jag ser det, sa han och gapskrattade medan han tittade på kofoten i min näve.
Var får folk allt ifrån?

Jag tog min cykel för att åka hem med alla julklapparna med påsen i näven och kofoten fastspänd på pakethållaren. Men jag tyckte folk tittade underligt och plötsligt kom jag ihåg hur det en gång i ungdomens dar hade cirkulerat en historia om en yngling som hade försökt råna en korvkiosk och en stund senare gripits av polisen när han flydde på cykel med en kofot på pakethållaren.

Det var en klassiker som berättades många gånger. Huvudpersonen nådde med tiden en viss ryktbarhet men frågan är väl om historien var riktigt sann.

Ändå spreds den med vindens hastighet och för varje gång den berättades tillades nya sensationella detaljer.

Från början var det ett klumpigt rånförsök av en vild tonåring, följt av en hastig och oplanerad flykt på cykel. Någon hävdade också att när korvhandlaren vägrat överlämna kassan hade rånaren yttrat ”Men en kokt med bröd kan jag väl få i alla fall?” innan han svingade sig upp på cykeln och försvann, bara för att gripas av polisen en stund senare med en kofot på pakethållaren.

Sedan växte det till att rånaren hade haft både pistol och lösskägg. Det förekom en variant där korvhandlaren slet av rånaren skägget så att denne kände sig avslöjad och jagade korvhandlaren genom halva stan med en kofot i högsta hugg, varpå den stackars mannen halkade och bröt benet innan han i sista stund räddades av uppdykande polis.

I en annan version hette det att korvhandlaren hade tagit upp en kofot, som han haft gömd under disken, och slagit rånaren i skallen så att denne blivit sinnesförvirrad och stulit en cykel och kört över kajkanten i hamnen och varit nära att drunkna.

Det cirkulerade till och med en historia om hur rånaren hade lett en hel liga av medbrottslingar, samtliga maskerade till Humphrey Bogart i trenchcoats och slokhattar, och stormat fram och hotat korvhandlaren med maskingevär.

När denne vägrade ge dem några pengar hade de avlossat skurar av skott mot korvlådan och genomborrat den med kulor så att folk som handlade där flera dagar efteråt kunde få varm korv med kulhål i. Burkarna med gurkmajonäs hade klarat sig men samtliga ketchupflaskor var genomborrade så att det såg ut som rena blodbadet när polisen kom.

Då hade alla rånarna hunnit försvinna på racercyklar med var sin kofot på pakethållaren. En av dem skulle ha gripits i en trafikkontroll utanför staden sedan polisen inte köpt hans förklaring att han alltid hade en kofot på pakethållaren ifall han skulle ha tappat nyckeln när han kom hem.

Historierna varierade alltså, men gemensamt för dem alla var att kofoten spelade en central roll och var det avgörande beviset mot rånaren när han greps.

Kommen så långt i tankarna råkade jag cykla förbi en korvkiosk. Jag funderade en stund på att gå fram och be om en grillad med mos, men med tanke på kofoten på pakethållaren tyckte jag det var bäst att låta bli.

Vem vet.,det finns kanske korvhandlare som än i dag kommer ihåg vad som påstods ha hänt en gång för länge sedan. Då kunde de få för sig att det var den gamle kofotsrånaren som gjort come back på ålderns höst.

Medan mörkret sänkte sig över staden insåg jag att det var säkrast att trampa hem så fort som möjligt innan polisen kom och frågade varför man cyklade omkring med en kofot på pakethållaren.

ÅRETS JULKLAPP - OCH HÖR SEN!

Årets julklapp lär vara ett par hörlurar. Åtminstone enligt HUI Research, som på uppdrag av Svensk Handel har talat om för oss vad vi ska köpa till julen varje år sedan 1988,

I årets motivering heter det bland annat att ”hörlurarna är en symbol för den mobila och uppkopplade trenden, där utbudet av nya tjänster ökat starkt och snabbt förändrat konsumenternas beteende”.

Vidare framhålles att ”stor tidspress gör att konsumenterna vill utnyttja tiden effektivare”. Och här fyller hörlurarna enligt samma källa en uppgift eftersom de gör att ”tiden i rörelse kan utnyttjas bättre”.

Meningen med livet är alltså inte bara att ständigt vara uppkopplad utan också att lyssna ordentligt på det som hörlurarna förmedlar, så man inte förleds att störas av fågelsång, vågornas brus eller egna funderingar och annat trams.

För den moderna människan gäller det att ständigt vara på alerten, att aldrig slappna av och framför allt att aldrig behöva uppleva tystnaden.

Det finns också människor som bestämmer själva vad de ska ge bort eller önska sig till jul. Själv minns jag hur årets julklapp var en kofot en gång för länge sedan. En detaljerad redogörelse för detta kommer semare i veckan i denna blogg.

Här är hela listan på Årets julklapp så länge:

1988 Bakmaskin, 1989 Videokamera, 1990 Wok, 1991 CD-spelare, 1992 TV-spel,

1993 Parfym, 1994 Mobiltelefon, 1995 CD-skiva, 1996 Internetpaket, 1997 Elektroniskt husdjur, 1998 Dataspel, 1999 Bok.

2000 DVD-spelare, 2001 Verktyg, 2002 Kokbok, 2003 Mössa, 2004 Platt-tv, 2005 Pokerset, 2006 Ljudbok, 2007 GPS-mottagare, 2008 En upplevelse, 2009 Spikmatta, 2010 Surfplatta, 2011 Färdigpackad matkasse, 2012 Hörlurar..