DEN MYSTISKE MANNEN

Efter att ha skrivit kåserier i Bohusläningen under ett antal olika vinjetter med mer eller mindre märkliga fotografier, fastnade jag slutligen för en silhuett som såg ut så här:

En del läsare hade tidigare klagat på att kåsören inte visade sitt ansikte i tidningen. Nu blev det nya klagomål på att det ju inte heller nu gick att se vem det var om man inte redan visste det.

I efterhand har jag fått veta att även kolleger på tidningen undrade vem detta var. Det hände att de till och med smög runt på redaktionen och noggrant synade alla medarbetare i profil för att utröna vem den mystiske mannen var.

Slutligen kapitulerade jag för alla påtryckningar och godkände en vanlig bildbyline som såg ut så här:

Men tro inte att historien var slut med det. I ett kommande avsnitt i denna märkliga artikelserie ämnar jag avslöja nya sensationella detaljer.

RÖKANDE MUSTASCHMAN UTSKÄLLD

I serien ”Konsten att avbilda en kåsör” har vi nu kommit fram till det ögonblick då det blev dags att gå från ord till handling. Här följer alltså det färdiga resultatet av fotografen Lasse Edwartz vedermödor att med en så kallad bildbyline illustrera de kåserier jag skrev i Bohusläningen på tidigt 70-tal.

Från början hade vi ingen bild alls, utan bara en vanlig rubrik över texten på det här viset:

Efter en tid tyckte tydligen redigeraren att den här skribenten skulle lyftas fram på något sätt, och då såg det ut så här i tidningen:

Sedan ingrep alltså foto-Lasse och såg till att det hände saker. Efter diverse mer eller mindre misslyckade hjärnstormar kom vi fram till den här vinjetten:

Den blev dock inte så värst långlivad, eftersom det ringde folk till tidningen och frågade vad ända in i glödheta hällvitte vi var för hjärndöda idioter som propagerade för ett sånt förbannat oskick som rökning. Det hjälpte inte att vi bedyrade att pipan inte var tänd och att skribenten ju inte ens sög på den utan bara höll den i handen.

Det var väl inte direkt någon folkstorm, men vi tyckte ändå det kändes lugnast att övergå till den här lite mindre kontroversiella varianten:

Skribenten som tittade fram bakom tidningen hängde med ett tag, men sedan kom den riktiga långköraren.

Mustaschmannen var en synnerligen seglivad variant som mötte läsarna varje lördag under ett par års tid.

Nu var vi framme vid 1974. Då ingrep tidningens tecknare Marian Väpnargård och sa att nu kan du väl för bövelen inte se ut på det här viset längre.

– Nu är det 1974. Nu får du vakna upp och göra något åt din framtoning i tidningen.

Och så skapade hon den här vinjetten, som följde mig ända in på 1990-talet.

Sedan hände någonting som jag eventuellt ska återkomma till vid ett senare tillfälle.

EN MISSNÖJD UTVIKNINGSGOSSE

Här följer ännu ett avsnitt i artikelserien hur man avbildar en kåsör.

Saken var alltså den att sedan jag börjat skriva kåserier i Bohusläningen i februari 1970 ansåg den ansvarige redaktören för tidningens lätta sida att jag skulle ha en egen bildbyline, alltså ett litet foto på skribenten i samband med texten.

Fotografen Lasse Edwartz och jag slog våra kloka huvuden ihop och funderade länge på olika varianter. Detta mynnade ut i att samtliga förslag ratades ett efter ett.i takt med att idéerna blev allt vildare och egendomligare.
Lasse hade vid den här tiden börjat fotografera så kallade utvikningsbrudar. Nu ville han plåta en utvikningsgosse också. Visserligen fullt påklädd men dock utvikt på ett skrivbord.

Den här bilden beslöt vi dock att bespara läsekretsen.

Inte heller den här varianten fick godkänt av den kräsne kåsören.

I stället testade vi en bild på skribenten som ser allt med sina vakande ögon..

Och slutligen en mera actionfylld variant på en närgången reporter.

Ingenting av allt detta tyckte vi dock var gott nog åt läsekretsen. Vad det blev i stället ska jag återkomma till längre fram i denna blogg.

KONSTEN ATT AVBILDA EN KÅSÖR

I februari 1970 började jag skriva kåserier i Bohusläningen. Senare på året, när mina texter fick en fast plats på Likt och Olikt-sidan varje lördag, blev det tal om en egen bildbyline, alltså ett litet foto på skribenten i samband med texten, vilket inte var så vanligt på den tiden.

Jag funderade länge på olika varianter av bilder.

Fotografen Lasse Edwartz började på tidningen samma år. Han råtände på alla mina tokiga idéer. Och spädde på med att fundera ut ännu galnare förslag själv.

Här är några refuserade bilder, som jag av någon outgrundlig anledning har sparat:

Den första var avsedd att symbolisera en kåsör som inte väjer för några hinder. (Obs de utsvängda brallorna).

Nästa variant föreställer en reporter redo att gå till botten med saker och ting. (Obs ciggen i munnen).

Sedan följer skribenten som dyker efter sanningen.

Kåsören som håller i alla väder och står stadigt i snålblåsten sorterades också bort efter en kort diskussion.

Men allra värst var reportern som rundar alla hinder, till och med när polisen försöker ställa sig i vägen.

Samtliga dessa bilder ratades efter moget övervägande.

Ännu värre förslag skulle dock komma. Fortsättning på bildkavalkaden följer alltså senare i denna blogg.

UNIK BILDSKATT UPPHITTAD

Bohusläningens fotograf Lasse Edwartz har tagit många uppmärksammade bilder genom åren. Här är en av de minst kända – och samtidigt en av de egendomligaste.

Denna nästan helt okända fotofullträff ingår i en unik kollektion av tillvaratagna bilder från tidigt 70-tal. Det handlar om en nyligen återfunnen bildskatt, upphittad under städning av ett vindskontor i Uddevalla.

En uttförlig förklarng följer senare i veckan i denna blogg.

ANDRA BULLAR ÄN BAGARNS

Efter att ha ramlat raklång på golvet, slagit sönder ett glas och massakrerat en tjutande brandvarnare med ett knytnävsslag, blev jag sittande på en stol i köket och undrade för mig själv hur jag hade kunnat vara så tankspridd att jag låtit en djupfryst kanelbulle köras flera minuter i mikrovågsugnen.

Jag insåg snart att detta var någonting som man skulle kunna kalla andra bullar än bagarns. När röken skingrats och det gick att andas normalt igen började jag också fundera på om det trots allt skulle gå att äta bullen eller åtminstone delar av den. Ett försök att skära i den med kniv misslyckades och fick avbrytas eftersom knivbladet verkade vara på väg att gå av.

Därpå bryggde jag en kopp kaffe - märkligt nog utan att ställa till några nya olyckor - och satte mig vid köksbordet. Kanelbullen hade nu svalnat så pass att det gick att hålla den i handen utan att bränna sig. Men när jag försökte bita i den fick jag ont i tänderna, och när jag doppade den i kaffet fräste det bara till.

Det lät så olycksbådande att jag kastade den bland soporna i stället. Jag stod en stund och funderade på om den skulle sorteras som brännbart eller komposterbart avfall, men till slut lade jag den i grön påse som jag snabbt bar till soptunnan, varpå jag drog en lättnadens suck över att upphovet till allt detta elände åtminstone försvunnit ur huset.

Ska det vara på det här viset vågar man nog inte köpa några kanelbullar i fortsättningen.

BULLFEST BULLFEST HELA DAN

Här följer fortsättningen på den seglivade, långrandiga, utdragna men synnerligen sanna historien om vad en djupfryst kanelbulle kan ställa till med. Efter att ha stoppat in den i mikron och gått ut på trappan en kort stund återvände jag till det rökfyllda köket sedan brandvarnaren i hallen börjat tjuta.

Jag kunde då konstatera att mikron varit igång i flera minuter och när jag tänkte efter riktigt noga insåg jag att i stället för att trycka tre gånger på tiosekundersknappen hade jag nog tryckt tre gånger på minutknappen. Eller kanske rent av fyra.

Återstod att se vad som fanns kvar av kanelbullen.

Röken vällde fortfarande ut ur ugnen och längst därinne hittade jag bullen. Eller snarare vad som var kvar av den.

Nedtill var den helt svart. På ovansidan kunde man ana detaljer av hur den en gång varit, om man bortsåg från att den verkade hård som betong. Hela bullen luktade rök och sot, och när jag tog ut den brände jag mig på tummen och pekfingret. Jag släppte den hastigt, kastade den på diskbänken och trodde för ett ögonblick att den skulle explodera, men inget mer inträffade.

Sedan gick jag igenom hela förloppet och summerade skador och blessyrer. Förutom att jag förmodligen var lätt rökförgiftad kunde jag räkna in en stukad fot och stark smärta i ena knäet efter att ha ramlat på min väg tillbaka till ugnen, en smärre brännskada på ena handen och ett krossat glas som jag i hastigheten rivit ner från diskbänken samt en massakrerad brandvarnare som jag i panik hade tystat med ett knytnävsslag.

Och då hade jag ändå inte tagit med i beräkningen hur mikrovågsugnen eventuellt mådde och vad jag skulle ta mig till med den sotiga, stenhårda och glödgade kanelbullen.

Återstod alltså att fundera på vad jag skulle göra med denna. Skulle den gå att äta när den hade svalnat och hur skulle i så fall tänderna klara en sådan påfrestning?

Till detta återkommer jag senare i denna blogg.