Med vinterdäck på bilen
känner man sig någorlunda säker så här års, åtminstone om de
är försedda med dubbar.
Men man kan ju inte åka
bil jämt, så för att få lite motion som motvikt till den allmänna
tröttheten tänkte jag ta en promenad runt kvarteret
här om kvällen.
Jag hann dock inte längre
än ett par hundra meter förrän jag halkade på en isfläck och
drattade på ändan med dunder och brak. Det hjälper alltså inte
med dubbdäck om man envisas med att gå till fots lite ibland också. Speciellt inte om man har glömt att spänna fast broddarna under pjäxorna.
Efter att med stor möda
ha rest mig upp haltade jag hem och studerade mina blessyrer. Höften
hade börjat svullna och det surrade i ena skinkan.
Jag tog två värktabletter
och släpade mig till soffan med en ispåse i näven. Där sträckte
jag ut mig och blev liggande medan jag försökte kyla ner de mest
utsatta ställena.
Det kunde ha varit värre,
tänkte jag och erinrade mig ett stort antal skador och olyckor jag
råkat ut för genom åren. Plötsligt var det som om hela livet
passerade revy när jag slöt ögonen och tänkte tillbaka på mitt
lidandes historia.
Det är inte klokt vad man
kan komma ihåg när man ligger på en soffa och pressar en ispåse
mot sin värkande bak.
Fortsättning följer.
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar