EN BULLE I UGNEN

I tisdags var det kanelbullens dag.

Det fick mig att tänka på hur jag en gång köpte fyra kanelbullar av extra stor modell. När jag hade ätit tre, insåg jag att jag inte orkade fler. Den återstående la jag därför i en plastpåse i fryset. Några dagar senare blev jag åter sugen på kanelbulle och tog fram den för att tina upp den.

Mikrovågsugnen är en fantastisk uppfinning, tänkte jag, stoppade in bullen i ugnen och ställde timern på 30 sekunder.

Det var i alla fall vad jag trodde.

Sedan öppnade jag ytterdörren och gick ut på trappan för att titta på vädret en stund.

På väg tillbaka in i huset möttes jag av en konstigt lukt och tät dimma i hallen. Jag sprang ut i köket och upptäckte att det rök från mikrovågsugnen. Den var fortfarande igång, flera minuter efter att jag hade slagit på den. Just som jag skulle stänga av, sa det pling och den stannade av sig själv, medan röken fortsatte att välla ut genom springorna.

Jag började hosta häftigt och rusade fram för att öppna köksfönstret. Röken bolmade kring mig och stack i lungorna medan jag lutade mig ut genom fönstret för att få luft.

Då skar en ilsken siren genom huset. De var brandvarnaren i hallen som hade kört igång. Jag sprang dit för att stänga av den men snubblade över en stol och hann i förbifarten även dra ner ett glas från diskbänken innan jag föll raklång på köksgolvet.

Omtumlad reste jag mig och stapplade ut i hallen, medan brandvarnaren uppe i taket fortsatte att tjuta. Där under blev jag stående som paralyserad och tänkte:

Hur stänger man av den här helvetesmaskinen? Det är ju flera år sedan jag satte upp den, och just nu kommer jag inte ihåg hur man gör.

Larmet fortsatte tjuta, och till slut kunde jag inte hitta på något annat än att slå med knytnäven mot brandvarnaren och slita ner den från taket.

Då blev det tyst. Spökligt tyst.

Men efter en stund började jag hosta igen medan jag haltade runt i huset och öppnade alla fönster för att vädra ut röken.

Sedan gick jag tillbaka till köket, reste upp den omkullsprungna stolen och satte mig på den, medan jag funderade på vad som egentligen hade hänt.

Mikrovågsugnen hade alltså varit igång i flera minuter och när jag tänkte efter riktigt skarpt insåg jag att i stället för att trycka tre gånger på tiosekundersknappen hade jag nog tryckt tre gånger på minutknappen. Eller kanske rent av fyra.

Hur det gick med kanelbullen ska jag berätta senare i denna blogg.