När man berättar det för
folk så säger dom:
– Varför?
Så börjar en text i
nummer 11 av tidningen Se från den 16 mars 1967, som jag sitter och
bläddrar i med stor förtjusning mitt i den svenska sommaren 2018.
Det handlar om att
tidningen har utlyst en omröstning gällande Sveriges tråkigaste
stad. När alla röster har räknats är det nu dags att presentera
topplistan i bakvänd ordning. Då visar det sig alltså att Boden
har placerats på femte plats i detta för staden inte speciellt
smickrande sammanhang.
Se har naturligtvis åkt
dit för att kolla läget och tagit pulsen på nöjeslivet.
Till att börja med avslöjar man att det inte heter Boden utan Bodn. Det får inte
höras något ”e” i namnet.
Vidare konstaterar man att
här bor 12 000 människor, varav större delen militärer –
skickliga killar som kan åla i flera timmar genom leråkrar utan att
tappa bort sina mynningsbleck. Överklassen i Boden består av
officerare som bjuder varann på oxfilé och Vino Tinto om kvällarna
och drar beredskapshistorier för varann.
Det som först slår en i
Boden är järnvägsstationen. Den är timrad i fornnordisk stil och
krönt med så många grimaserande drakhuvuden att man i ett
svindlande ögonblick inbillar sig att man stigit av på en station
för vikingatåg.
Gamla Bodensia, träkrogen
mitt emot, ligger tyst och öde. Där inne sitter hundratusentals
beväringars hemlängtan ännu kvar i tapeterna. Det nya Bodensia
reser sin mäktiga groggskrapa i glas och betong mitt i stan.
Fruntimmerstorkan föreföll
svår på gränsen till det katastrofala den kväll Se besökte krogen. Klockan 23.35 spelade orkestern ”Are you lonesome
tonight?”.
98 ensamma killar nickade
stumt bifall. I deras blickar kunde man läsa på ren svenska: ”Det
kan du ge dej fan på!”
Se-patrullen konstaterar
också att sparken har en betydande roll i stans kommunikationer, eftersom detta utspelas på vintern.
Hela stan åker spark. Gamla sparkar och nya sparkar. Dom gamla
brukar vara bäst. Eller som en inföding sa:
– Nya sparkar rostar ju så
fort det blir blidväder!
Och bland alla sparkar
utanför Domus på Drottninggatan gör de utsända en ny upptäckt:
Man behöver aldrig be en tjej från Boden om hennes namn och
telefonnummer. Det står på sparken! Lena Johanssin 715 89 står det
på en. Ylva Karlsson 718 49 står det på en annan. Vilken
service!
Som avslutning konstaterar
Se:s utsända att Boden trots allt är en lagom stor och lagom glammig
svensk landsortsstad där man nog skulle kunna trivas med att bo. Men
så har de ju heller inte gjort lumpen där.
Eller som det heter i den
gamla muckarvisan som en finnig yngling sjöng upp för dem som en
ståtlig avskedshyllning på järnvägsstationens toalett. Han tog
pilsnern från munnen och sjöng:
Det finns en plats på
jorden
där solen aldrig ler.
Den platsen heter Boden,
dit vill jag inte mer.
Fortsättning på
tråkighetslistan följer i denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar