VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

FILM OCH TEATER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

JÄRRELS JYCKAR VÄRST

Det värsta hos hunden är människan, skriver Gits Olsson i ett av de exemplar av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser ute på landet i den svenska sommaren mer än femtio år senare.

Det värsta hos hunden är människan, hävdar han alltså och fortsätter:
Hos Lassie är det manusförfattaren som är värst. Hos den vanliga svenska hemmahunden är det i allmänhet ägaren.
Gits upplever sig själv som en stor hundvän men tycker också att det kan bli för mycket ibland. Som till exempel vid ett besök hos den gamle skådespelaren Stig Järrel en gång på 60-talet.

Jag läser vidare:
Järrel hade ett par stöddiga kalvar av märket Grand Danois ute på sitt Tuna i Österskär för en del år sedan. Dessa hundar hade sin speciella metod att bemöta paret Järrels gäster. De var utrustade med var sin falukorv till svans. Febrilt viftande på dessa halvmeterlånga falukorvar ilade de gästerna till mötes, gjorde en kringgående rörelse och slog falukorvarna i knävecken på en, så man satte sig på ändan.

Och när man väl satt där så kastade de sig över en för att slicka en i ansiktet. Detta gällde dock bara en av jättehundarna, den andre diggade inte mitt rakvatten. Men han som slickade gjorde det desto intensivare. Jag minns att tungan var sträv som ett dubbat vinterdäck. Han slickade nerifrån och uppåt så att ens överläpp rullades upp till ögonbrynen för varje slick.
Nästa gång jag ska ut till Tuna får Järrel ursäkta om jag kommer lite egendomligt klädd. För att parera svansviftningarna mot knävecken ämnar jag låna benskydden av Honken.

Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se 1969.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

HÖGTFLYGANDE PLANER

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

PÅ RESTAURANG I ITALIEN

Diverse lustigheter, uttalade av några av forna tiders kändisar, enligt tidningen Se från 1969,

Timander

Alice Timander: Sedan jag noga läst igenom matsedeln på den lilla italienska restaurangen beställde jag en portion Sumont Vermicelli. Men det gick tyvärr inte för sig, sa servitrisen, för det var ägaren

Torvald Gahlin: En idealist är en man som står stadigt förankrad med båda fötterna i luften.

Bengt Grive i Sportspegeln: På Johanneshov var det som vanligt ovanligt mycket folk.

Andersson

Birgitta Andersson: Sex är nog det roligaste man kan ha utan att skratta.

Ivar Lo-Johansson: Det är ynkligt att det ska behövas skumraskbordeller och striptease. Sitta bland fåntrattar och se en kvinna klä av sig. Barnsligt, omoget, outvecklat. Hade det varit på Oscar II:s eller drottning Victorias tid hade jag förstått det. Men nu?

Lars Gustavsson: Om dussinpornografin ska vi inte tala. Man gör saker, man stoppar in saker, man kastar huvudet bakåt, man stönar, man skriker, man kittlar varandra i nacken med stortån, men egentligen händer ingenting.

Ehrenmark

Torsten Ehrenmark: Det var en närking som fixade huset Bernadotte till Sverige, men blev Örebro huvudstad för det? Nädå, Karl Johan han skulle till Stockholm som alla andra karriärjägare.

Stig Nahlbom: Sveriges Ormtjusares Riksförening har enats om en gemensam kampsång: Mamba är lik sin mamba.

Åke Cato: Det blir ingen kaffegök vid vårt årsmöte i mars, meddelar Sveriges Fågelskådares Förening. I stället tar vi oss en liten nyktergal.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

GRABBARNAS AFTON

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

CHANSLÖS SOM NY BRUDGUM

 Det var då en evinnerlig tur att man gifte sig redan på 40-talet, Hade man dröjt med den saken till i dag, hade man inte haft en chans.

Så skriver Gits Olsson i nummer 48 av tidningen Se från 1969 som jag sitter och läser mitt i den svenska sommaren drygt femtio år senare. Saken är den att han just pluggat igenom 48 äktenskapsannonser i Dagens Nyheter och funnit att fordringarna på en idealisk äkta man har blivit gruvligt tillspetsade.

De ensamma damer som sätter in annonser för att försöka hitta någon karl att dela ensamheten med är rörande ense om hur drömkarlen ska se ut. Det som räknas är emellertid inte i första hand egenskaper mannen ska ha, utan egenskaper han inte får ha, konstaterar Gits och fortsätter:
Det värsta dessa annonserande damer kan tänka sig är sålunda en man som tar sig en jäkel till maten eller kanske rent av klämmer ett glas grogg till aftonens TV-program,
Ordet är spritfri.
De legioner av svenska män som står i kö utanför systembolaget på fredagskvällarna är därmed helt ur räkningen.

Sedan ska man vara rökfri också. I 34 av 48 äktenskapsannonser betonas just detta med rökfrihet som ett absolut krav. Somliga annonsörer trycker så hårt på rökfriheten som förnämsta egenskap hos partnern att man i ett svindlande ögonblick får för sig att de till nöds skulle kunna gifta sig med en schimpans – bara apfan inte röker.
Vidare får man inte titta på TV.
Inte heller är det bra med dyrbara utevanor. Man ska dyrka dessa rökfria, spritfria TV-kvällar med 46-åriga frånskilda mödrar.
Man ska tycka om barn, för de flesta kvinnor som annonserar har sådana.

Man ska ha bil, man ska ha lite kapital och man ska ha ordnad ekonomi.
Och så är det detta med skogspromenader. Man ska ha skogspromenader på hjärnan. 60 procent av alla ensamma kvinnor som vill ha tag i en karl nämner att dom vill ha karlarna som sällska på skogspromenader.

Låt mig summera, skriver Gits och konstaterar följande:
Man ska för att ha en chans på äktenskapsmarknaden vara en man som intensivt längtar efter att få sitta resten av sitt liv med ryggen mot TV:n med en obekant dams barn i knäet och dricka saft och en gång i kvarten springa ut i skogen och plocka kottar.
Finns det killar som kan leva upp till det idealet? Förstår inte ensamma damer som söker äktenskapspartner att de måste skruva ner anspråken till mänsklig nivå. Killar som läser deras annonser blir förskrämda.

Jag talar av egen erfarenhet. Ligger man en söndagsmorgon och läser 48 äktenskapsannonser och finner att man inte är kvalificerad att svara på en enda, då snörper det till om lilla hjärtat. Egentligen var det bara på ett ställe jag kunde finna att det glimtade till en liten stråle av hopp, Det var en 52-årig änka som skrev: ”Du behöver inte se ut som någon filmstjärna precis.”
Tack för dom orden, Dom värmde. För den enda filmstjärna man har en svag likhet med är Helan.
Konstaterade alltså Gits Olsson apropå kontaktannonser en gång i tiden.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar (och norska) från 60-talet.