MYSTISK PÅSKGUBBE ORSAKADE POLISPÅDRAG

Nisse Bengtsso hade en gång för länge sedan fått följa med sina föräldrar på en tågresa till Göteborg. De besökte bland annat Buttericks butik med skämtartiklar, där Nisse Bengtsson för egna pengar köpte en ansiktsmask av gummi för tre och tjugofem.

Det fanns indian, kines, neger, eskimå, pirat och några till. Nisse Bengtsson valde länge och omsorgsfullt och fastnade till slut för den så kallade negermasken.
Det här hände alltså på den tiden då svarta människor fortfarande kallades för negrer i Sverige och var så sällsynt förekommande på de här breddgraderna att folk vände sig om på gatorna och tittade efter dem.

När Nisse Bengtsson kom hem började han med att skrämma sina jämnåriga kamrater. Han hade masken i fickan när de var ute i skogen. Sedan sprang han och gömde sig bakom ett träd och tog på sig masken innan han tittade fram igen.

I början var de andra ungarna nära att skita på sig, för de trodde att det var en riktig afrikan som var ute i skogen och spanade.
Det var en fruktansvärd mask i form av ett hångrinande mörkbrunt ansikte med svart krulligt hår och röda uppsvällda läppar. Men efter ett tag blev j Nisse Bengtsson avslöjad, och när han hade lurat alla ungar i kvarteret var det inte lika roligt längre.

Dagarna gick och det blev påsk. När de andra barnen klädde ut sig till påskkärringar och påskgubbar tog Nisse Bengtsson på sig gummimasken och en av sin farsas gamla avlagda kavajer. Sedan kavlade han upp ärmarna, kollade så att masken satt fast ordentligt och gick ut i skymningen och knackade på fönstren

Han smög runt på gårdarna och klättrade på uthustak och stegar och stack upp huvudet och ropade bu.

De flesta hann väl inte se vad det var fråga om eller så brydde de sig inte om det, men när han kom till kärringa Larssons hus utbröt full kalabalik.

Kärringa Larsson hade besök av gubben Persson, men han satt med ryggen mot fönstret och hängde inte riktigt med i svängarna. Han såg först bara hur kärringa Larsson stelnade till och spärrade upp ögonen med skräckslagen blick. Sedan skrek hon ”Hjälp, en neger!” varpå gubben Persson vände sig om fick se ett hångrinande mörkt ansikte försvinna från fönstret.

Kärringa Larsson kastade sig på telefonen och ringde polisen och rapporterade att en neger hade tittat in genom hennes fönster på andra våningen.

Det här utspelades på den tiden då polisen inte hade så mycket att göra, så de skickade ut en patrull för att undersöka saken.

De möttes på brottsplatsen av kärringa Larsson som pekade på fönstret och beskrev händelseförloppet i dramatiska ordalag. Hon påstod sig ha kunnat utläsa svår sinnessjukdom och djuriska lustar i inkräktarens blick och var övertygad om att hon skulle ha blivit våldtagen om inte gubben Persson hade varit där och beskyddat henne med sin blotta närvaro.

Gubben Persson intygade riktigheten i detta, och när poliserna frågade efter signalement på den misstänkte gärningsmannen hävdade han att denne påminde starkt om dåvarande världsmästaren i tungviktsboxning Jersey Joe Walcott.

När poliserna invände att Joe Walcott, så vitt de kände till, var bosatt i New Jersey i Amerika och att det knappast var troligt att han sprang omkring i utkanterna av svenska småstäder och tittade in genom fönstren hos gamla damer, blev gubben Persson mycket upprörd.

Han framhöll att han minsann hade varit i Stockholm några år tidigare och på nära håll sett Walcott slå ut Olle Tandberg i femte ronden, så här skulle det inte komma några unga glopar till konstaplar och påstå att han inte visste hur Jersey Joe Walcott såg ut.

Det slutade med att poliserna avfärdade gubben Persson som ett mindre trovärdigt vittne. Kärringa Larsson höll dock fast vid sin anmälan, men den mystiske främlingen förblev okänd och undkom lagens långa arm trots intensiva efterspaningar från gubben Perssons sida.

STAVFEL KNÄCKTE LOVANDE FRIIDROTTSYNGLING

Stavhoppstävlingen på ängen uppe i skogen hade avbrutits medan tävlingsjuryn sammanträdde.

Anledningen var att Nisse Bengtsson hade fått en tvåkrona av kärringa Larsson som hade gått förbi just som han klarat 2.10 och likt den stavhoppande prästen Bob Richards knäppt händerna i bön och tackat Gud medan han knäböjde i nedslagsgropen.

– Jag vet inte vad ni håller på med gossar, men jag tycker om att ni prisar Herren, sa kärringa Larsson och gav Nisse Bengtsson en blank tvåkrona.

Tävlingsjuryn beslöt att Nisse Bengtsson skulle slippa diskvalifikation som professionell om han köpte kokosmunkar till deltagarna för hela pengen, och så kunde tävlingen fortsätta.

Nisse Bengtsson hade hittat ett extra fint litet träd i skogen som han huggit ner och förvandlat till en superstav. Den hade god svikt och gav en lätt katapultverkan nästan i klass med senare tiders glasfiberstavar.

Den böjde sig dock mer och mer för varje hopp han gjorde. På 2.20 rev alla hans medtävlare ut sig medan Nisse Bengtsson klarade i sista försöket och stod som segrare i hela mästerskapet. Då gick han på jakt efter banrekordet och höjde till osannolika 2.30.

Han tog extra lång ansats och gav allt i första försöket. Men nu höll inte staven för påfrestningarna längre. Det small som ett pistolskott när den gick av mitt i hoppet.

Nisse Bengtsson drattade på ändan med en duns rakt ner på den stenhårda marken vid sidan av nedslagsgropen. Han föll så tungt att han tappade luften. Först blev han sittande några sekunder och kippade efter andan. Sedan kom han på fötter och började springa runt i cirklar medan han flämtade att han inte kunde andas.

Samtliga medtävlare kastade sig då över honom och började dunka honom i ryggen så han skulle få luft igen. Alla utom Berras brorsa som började skratta hysteriskt och sedan vrålade:
– Stavfel, stavfel!!!

Då kom kärringa Larsson gående på stigen bredvid ängen igen och fick se hur alla kastade sig över den religiöse gossen och slog honom allt vad de orkade. Hon sprang så fort hon kunde till Nisse Bengtssons farsa och sa att Bengtsson måste komma omedelbart för nu håller de andra gossarna på att slå ihjäl Bengtssons gosse.

Gubben Bengtsson sprang dit och stoppade misshandeln just som hans son återfick talförmågan och kunde resa sig igen,

Men när han skulle förklara för sin far vad det var fråga om, fick denne syn på den långa listen som han skulle ha till ombyggnaden i källaren och som han hade letat efter halva sommaren utan att veta att Nisse Bengtsson hade stulit den för att använda som stavhoppsribba.

Därmed beslagtog han ribban och gick hem, och sedan var det sluthoppat på ängen uppe i skogen den sommaren.

DEN RELIGIÖSE STAVHOPPAREN

Vi hoppade stav på ängen uppe i skogen en gång för länge sedan.
Vi hade slagit ner två pålar j marken med spikar på var tionde centimeter att lägga ribban på, snickrat till en stavgrop och fyllt nedslagsplatsen med mjuk sand.
Sedan valde vi ut lagom långa små träd i skogen som fick bli stavar, och slutligen stal Nisse Bengtsson en lång list från sin farsas garage för att använda som ribba.

Nisse Bengtsson var den tongivande i församlingen. Som stavhoppare hade han två hemliga vapen. Det ena var en sovsäck och det andra var en extra fin stav som han huggit i skogen. Den sviktade bra och hade en lätt katapultverkan som påminde om senare tiders glasfiberstavar.

Sovsäcken var ett kapitel för sig. Nisse Bengtsson hade läst i Idrottsbladet att Ragge Lundberg hade klarat bronsmedaljen i OS -52 tack vare att han hade en sovsäck med sig på innerplan. I denna kröp han ner mellan hoppen och höll sig varm, medan konkurrenterna satt och stelnade till i kvällskylan under den rekordlånga tävlingen.

Nu skulle Nisse Bengtsson göra likadant på ängen uppe i skogen. Men där var det så tätt mellan hoppen att han knappt hann ner i sovsäcken förrän det var hans tur igen. Till slut for han som en jojo upp och ner ur sovsäcken, så han tappade all koncentration och rev ut sig redan på 1.80 i kvaltävlingen.

Men det gjorde många av de andra också, så han var ändå klar för finalen dagen därpå. Då kom han tillbaka och meddelade att han var Bob Richards, den stavhoppande prästen som hade hoppat nästan ända upp till himlen och vunnit OS-guld på otroliga 4.55. Det fanns bilder från den tävlingen som visade hur han föll på knä och tackade Gud för segern med knäppta händer och blicken mot skyn.

Nu skulle Nisse Bengtsson göra likadant. Efter varje hopp föll han på knä i nedslagsgropen med knäppta händer och tackade Gud för att han klarat.

Då kom kärringa Larsson gående förbi på den lilla stigen vid sidan av ängen. När hon fick se Nisse Bengtsson ligga på knä i sanden och tacka Gud, gick hon fram och klappade honom på huvudet och sa:
– Jag vet inte vad ni håller på med gossar, men jag tycker om att ni prisar Herren.
Sedan tog hon upp sin portmonnä och gav honom en blank tvåkrona.

Tävlingsjuryn inkallades omedelbart och var nära att proffsförklara Nisse Bengtsson eftersom han tagit emot otillåten ersättning under bordet. Han klarade sig dock från diskvalifikation genom att lova att köpa kokosmunkar åt alla för hela tvåkronan.

Tävlingen fortsatte, och hur den slutade ska jag be att få återkomma till.

UNG ROCKPIONJÄR POLISANMÄLD

Det hände sig vid påsktid för många år sedan att Nisse Bengtsson hade varit i radioaffären och frågat efter Tutti-frutti med Elvis Presley.

Den var dock slutsåld för tillfället. I stället rekommenderade radiohandlaren en annan version av samma melodi, inspelad av en ny amerikansk förmåga som kallade sig Little Richard.

Om man köpte dennes nya EP-skiva fick man förutom Tutti-frutti även Long tall Sally, Rip it up och Ready Teddy, samtliga riktiga höjdarlåtar som man måste köpa fyra olika skivor för att få med Elvis.

Nisse Bengtsson slog till och gick hem och spelade den nya skivan gång på gång på gång. Speciellt frös han på Long tall Sally och det parti där Richard sjöng ”we gonna have some fun tonight”.

Sedan blev det påsk och helgfriden sänkte sig över kvarteret. Men trots att Nisse Bengtsson hade fått långfredagens helighet insupen med modersmjölken, kunde han inte låta bli att spela den nya skivan när hans föräldrar åkte bort en stund.

Han måste ha känt sig extra rebellisk den dagen, för han öppnade fönstret och drog på Long tall Sally med fullt ös på radiogrammofonen just som kärringa Larsson kom promenerande förbi huset på hemväg från gudstjänsten i kyrkan.

Kärringa Larsson trodde inte sina öron. Först stannade hon upp och spanade in var oljudet kom ifrån. Sedan sprang hon hem och ringde till polisen.

Det gjorde hon i och för sig ofta, men den här gången blev det nog en ovanligt konstig anmälan för hon sa att dom måste komma omedelbart och bura in en slyngel som spelar negerjazz på långfredan så att hela kvarteret skakar.

Och när hon hade hämtat andan tillade hon att han som sjunger ropar ”fan, fan, fan” hela tiden. Förmodligen syftade hon på ”some fun tonight” för hon var inget vidare på engelska.

Vakthavande polisman hävdade då att det krävdes ett visst antal decibel för att man skulle kunna ingripa. Och eftersom ingen annan i kvarteret hade hört av sig, utgick han från att ljudet inte kunde vara tillräckligt starkt för att motivera polisutryckning.

Kärringa Larsson svarade att i så fall fick hon ta lagen i egna händer och slängde på luren med en smäll. Sedan gick hon över till gubben Persson och skickade ut honom med uppdrag att ta itu med ungdomens förvildning och tysta det ogudaktiga skränet.

Gubben Persson var svag för kärringa Larsson, så han gjorde som hon befallde. Han talade med Nisse Bengtssons föräldrar när dessa hade kommit tillbaka hem. Och när de fick höra vad som hänt, lovade de att det inte skulle förekomma någon hög musik därifrån i fortsättningen.

Nisse Bengtsson gick omkring och var sned i flera dagar, innan han kom på hur han skulle göra för att hämnas. Först spelade han in alla låtarna på ett band på sin farsas gamla batteridrivna rullbandspelare som var stor som en resväska. Sedan släpade han iväg den en sen kväll till kärringa Larssons trädgård och laddade den med Long tall Sally.

När det var klart smög han fram och knackade på fönstret. Och när kärringa Larsson öppnade drog han upp ljudet till max, så att hon fick höra Little Richard vråla ”we gonna have some fun tonight” för full hals bortifrån krusbärsbuskarna.

Kärringa Larsson var nära att svimma. Men gubben Persson, som var där på besök, genomskådade det övernaturliga ljudfenomenet och sprang ut i trädgården i bara strumplästen. Nisse Bengtsson flydde i panik utan att hinna få med sig bandspelaren.

När hans farsa dagen därpå frågade vart bandspelaren hade tagit vägen, svarade Nisse Bengtsson att den har gubben Persson stulit. Men då stod gubben Persson redan i farstun med bandspelaren i ena handen och bevismaterial i form av bandet med ”negerjazzen” i den andra.

Det slutade med indragen veckopeng och totalförbud att spela Little Richard i det huset under överskådlig tid framöver.

FULL RULLE PÅ TROTTOAREN

Det var den vintern Nisse Bengtssons farsa blev polisanmäld för att ha försökt mörda kärringa Larsson och tre andra tanter utanför sitt hus.

Åtminstone påstod kärringa Larsson att det var han som hade spolat trottoaren så att det blev isgata och sedan sopat bort all sanden som legat där.

Så här många år efteråt kan det avslöjas att det inte var han som var den skyldige.

Det var Berra och en som kallades Filosofiska Karlsson. Inte därför att han var särskilt filosofisk utan för att han hade svarat: Nä, magistern, mitt intresse är brinnande, när Kalle Kanon hade frågat om det var av bristande intresse som han inte sjöng med i Se hur hela Uppland står i lågor på sånglektionen. Då sa Kalle Kanon att jag tror vi har fått en liten filosof i klassen och på den vägen var det.

Med bland de skyldiga var också en som kallades revolversvarvarn därför att han hade en farsa som jobbat som revolversvarvare på varvet och när Kalle Kanon frågade efter faderns yrke hade svarat; Han svarvar revolvrar.

När Berra och Filosofiska Karlsson och revolversvarvarn var i tioårsåldern brukade de roa sig med att leta upp något bra ställe att åka kana på och se vem som kunde hålla sig på benen längst.

Nisse Bengtssons farsa hade hus vid en liten svag utförsbacke som var perfekt för ändamålet.
När den första snön kom den här vintern var han snabbt ute och skottade så att det blev bart.

-Vi tyckte det såg lovande ut, men sedan satte gubben igång att sanda hela trottoaren, sa Berra när han berättade historien.

-Rena sabotaget, sa Karlsson.
-Det blev ju inget glid alls, sa revolversvarvarn.

-Så när det blev mörkt var vi där och borstade bort all sanden och bar dit flera hinkar med vatten och hällde på, sa Berra.

-Senare på kvällen hade det frusit rätt bra och blev en riktigt skaplig kana, sa Karlsson.
-Vi tyckte inte det spelade så stor roll, sa revolversvarvarn. Det var nästan aldrig någon som gick där ändå.

-Och vi kunde ju inte veta att Nisse Bengtssons morsa hade kafferep just den kvällen, sa Berra. Tanterna hade kommit när gubben höll på att skotta, och när dom skulle gå hörde vi hur han sa till dom att han hade sandat hela trottoaren så dom behövde inte oroa sig för halkan.

-Vi blev förstås skraja och sprang och gömde oss för vi förstod ju ungefär vad som höll på att hända, sa Karlsson.
-Vi borde väl ha varnat dom och erkänt innan olyckan var framme, sa revolversvarvarn.
-Men vi begrep inte bättre på den tiden, sa Berra.
-Nu var dom ju helt oförberedda, sa Karlsson.
-Någon hade pangat gatlyktan så dom såg ju inte blankisen i mörkret, sa revolversvarvarn.

-Och det var ju inga isprinsessor direkt, sa Berra.

-Nä, snarare tvärtom, sa Karlsson.
-Det var stadiga tanter i 50-60-årsåldern, sa revolversvarvarn.

 

-Dom föll som bowlingkäglor efter bara ett par meter, sa Berra.

-Alla utom kärringa Larsson, sa Karlsson.

-Hon kom gående sist vill jag minnas, sa revolversvarvarn.

-Men hon kom fortast därifrån, sa Berra. För hon satte sig på ändan och for utför hela backen som skjuten ur en kanon och landade i en driva så snön sprutade.

-Annars kunde det gått riktigt illa, sa Karlsson.
-Hon kunde ha brutit både armar och ben, sa revolversvarvarn.
-Konstigt nog klarade hon sig med några blåmärken, sa Berra.
-Snödrivan dämpade nog fallet, sa Karlsson.
-Ja, för hon hade hög fart, sa revolversvarvarn.

-Ändå tog hon taxi till lasarettet, sa Berra.

-För att få ett intyg på sina skador, sa Karlsson.
-Så hon skulle kunna sätta dit Nisse Bengtssons farsa för mordförsök,sa revolversvarvarn.
-Hon trodde visst att han hade planerat alltihop, sa Berra.
-Undra på det, sa Karlsson. Det sista hon hörde honom säga var ju att han hade sandat hela trottoaren innan hon drattade på arslet och for iväg utför backen som en kanonkula.

-Minns ni hur hon skrek, sa revolversvarvarn.

-Ja, sa Berra. Jag ryser bara jag tänker på det.
-Jag med, sa Karlsson. Jag hade mardrömmar i flera veckor att vi skulle bli avslöjade och skickade till uppfostringsanstalt.
-Men nu känns det skönt att ha lättat sitt samvete, sa revolversvarvarn.
-Ja, sa Berra. Ett rent samvete är den bästa huvudkudden.

UNG DETEKTIV TAGEN AV POLISEN

Nisse Bengtsson var 14 år och hade läst i en deckare hur en av spionerna hade en radiosändare inbyggd i sina löständer.
När han en kväll fick se genom ett upplyst sovrumsfönster hur kärringa Larsson plockade ut sin lösgom och la i ett glas på nattduksbordet, insåg han att hon var rysk spion.

Inspirerad av sin store filmidol Karl-Arne Holmsten, alias privatdetektiv John Hillman, gav han sig ut på spaning, maskerad i mörka glasögon, svart lösskägg, stor filthatt och sin farsas gamla trenchcoat.

När kärringa Larsson fick se denne svartskäggige främling förfölja henne sprang hon för livet så hon ramlade i dammen uppe i skogen och var nära att drunkna.

Nisse Bengtsson skyndade hem och gömde förklädnanden men kunde inte släppa tanken på att det var något skumt med kärringa Larsson.

Några dagar senare berättade han för Berra och de andra att han sett en mystisk man smyga in till kärringa Larsson. Han misstänkte att det rörde sig om en rysk spion.

I själva verket var det gubben Persson som tydligen hade något kuckel med kärringa Larsson och smög in källarvägen för att grannarna inte skulle se honom.

Nisse Bengtsson tog på sig förklädnaden igen och släpade fram sågbocken till köksfönstret för att spana. Men Berra och de andra följde efter för att skoja med honom.

När han hade klättrat upp på sågbocken kastade de en näve grus på fönstret så att kärringa Larsson vände sig mot det. Då fick hon se samme förmodade våldtäktsman med bolsjevikskägg och solglasögon som för några kvällar sedan hade jagat henne genom skogen.

Kärringa Larsson flämtade till och föll avsvimmad till golvet, varpå gubben Persson kastade sig på telefonen och ringde radiopolisen.

Nisse Bengtsson ramlade av sågbocken och vrickade foten så att han bara kunde hoppa på ett ben under sin flykt hemåt.

Strax utanför sitt föräldrahem gensköts han av den av gubben Persson tillkallade polisbilen.

Konstaplarna visste inte vem han var men hade förmodligen gripit honom under alla omständigheter. En svartskäggig person i hatt och solglasögon och fem nummer för stor trenchcoat väcker ett visst uppseende i ett villaområde sent på kvällen, särskilt om han hoppar på ett ben och jämrar sig hela tiden.

 

Nisse Bengtsson fördes i radiobilen till kärringa Larssons hus, eftersom polismännen misstänkte att han hade något att göra med det brott de var utsända för att undersöka.

Då hade gubben Persson just fått liv i kärringa Larsson och lyckats sätta henne upp på en stol i köket. Där satt hon med gapande mun och tom blick medan gubben Persson baddade henne med kallt vatten i pannan, samtidigt som konstaplarna kom in genom dörren med Nisse Bengtsson.

När hon än en gång fick se den skäggige våldtäktsmannen svimmade hon igen och föll ihop på golvet.

Det hela slutade så småningom med att kärringa Larsson drog tillbaka sin polisanmälan i utbyte mot att Nisse Bengtssons farsa gav honom stryk och utegångsförbud i fjorton dagar. Hela hans detektivutrustning beslagtogs och eldades upp, varpå brottsligheten i kvarteret gick ner med hundra procent.

PRIVATDETEKTIV BENGTSSON SLÅR TILL

Nisse Bengtsson var 14 år och hade drabbats av Hillmanfeber efter att ha sett Karl-Arne Holmsten lösa mysteriet med Damen i svart på biografen Grand. Det slutade med att han jagade kärringa Larsson på vägen genom dalen och anklagade henne för att vara Svarta damen.
Trots att han till sist insåg sitt misstag kunde han inte släppa tanken på att det var något skumt med kärringa Larsson.

Några dagar senare började han smyga på henne utanför hennes hus. När det blev mörkt släpade han fram sågbocken ur vedboden och ställde under köksfönstret så han kunde kliva upp på den och titta in.

Då fick han se hur kärringa Larsson tog ut löständerna och la i ett glas på bordet. Eftersom han nyligen hade läst en deckare där en av spionerna hade en radiosändare inbyggd i lösgommen, räknade han genast ut att kärringa Larsson måste vara rysk spion.

Nu hade han också insett att han inte längre kunde uppträda i slips och kostym som sin store idol Karl-Arne Holmsten utan att han måste fixa en förklädnad. Först skickade han efter lösskägg och mörka glasögon från en postorderfirma. Sedan lånade han sin farsas gamla avlagda trenchcoat och en stor filthatt och gav sig ut på spaning.

Det kolsvarta lösskägget var av en modell som hade kunnat duga till vad som helst utom förklädnad. Det var ett sånt skägg som bolsjeviker bar i gamla stumfilmer för att deras ondskefullhet riktigt skulle framhävas, och den som en gång hade sett det glömde det aldrig.

En kväll beslöt Nisse Bengtsson att skugga kärringa Larsson för att se om hon hade några kontakter med mystiska främlingar. Men kärringa Larsson skulle bara gå en bit genom skogen till gubben Perssons stuga och lämna igen ett exemplar av Hemmets Veckotidning som hon hade lånat.

Knappt hade hon hunnit ut förrän hon fick se en mystisk man i hatt och bolsjevikskägg kika fram bakom en buske. Och inte blev hon mindre rädd av att främlingen bar solglasögon trots att det var november och sent på kvällen. Hon skyndade på stegen och kastade skygga blickar över axeln med jämna mellanrum.

När hon kom in i skogen och upptäckte att främlingen följde efter henne blev hon rädd och började skrika. Nisse Bengtsson stärktes då i sina misstankar och sprang efter henne, oklart för att göra vad, möjligen pressa fram en bekännelse.

När kärringa Larsson fick se honom komma rusande sprang hon själv allt vad hon orkade förbi dammen uppe i skogen. Där snubblade hon på en sten och ramlade i vattnet under stort plask och ett hemskt skrik som skar genom mörkret.

Då blev Nisse Bengtsson rädd och sprang hem och gömde förklädnaden. Sedan fick han veta att kärringa Larsson hade fallit på grunt vatten och kravlat sig upp själv. Men hon hade rapporterat för gubben Persson om en sexualbrottsling som sprang omkring i skogen med solglasögon, svart helskägg och slängkappa, beredd att blotta sig för värnlösa kvinnor.

Fortsättning följer i morgon.