ÅK SJÄLV, GUBBJÄVEL!

En av Sveriges färgstarkaste skidåkare genom tiderna hette Arthur Häggblad. Det var han som bad landshövdingen i Dalarna att flyga och fara efter en SM-tävling i Falun på 1930-talet.

Det hände efter en ovanligt hård femmil med en åktid på upp emot fyra timmar. När landshövdingen frågade den svettige och snorige Häggblad hur det hade varit ute i spåret lär denne ha svarat:

-Åk själv, gubbjävel, så får du känna!

Detta apropå längdåkarnas VM-tävlingar på skidor. Eller för att vara helt korrekt: VM i nordisk skidsport, som ju även omfattar backhoppning och nordisk kombination.

Sveriges förste världsmästare hette John Lindgren. I Cortina 1927 vann han båda de individuella lopp som stod på programmet, 18 och 50 kilometer.

Första VM:et i Sverige arrangerades i Sollefteå 1934. Då blev det svensk dubbelseger på femmilen genom Elis Wiklund och Nisse Englund. Finland tog alla tre medaljerna på 18 km och vann även stafetten.

Norge tog fem av de sex medaljer som stod på spel i backhoppning och nordisk kombination men blev helt utan i längdåkning.

Det där sistnämnda har sin speciella förklaring, och här kommer Arthur Häggblad in i bilden.

I stafetten tog nämligen Tyskland högst sensationellt silver efter suveräna Finland. Publiken vid målet väntade länge förgäves på att Sveriges Arthur Häggblad och Norges Oddbjörn Hagen skulle göra upp om andraplatsen.
Men Häggblad åkte fel några kilometer från mål, och norrmannen hängde med av bara farten. De båda vek in på en timmerväg ute i skogen och förlorade tio minuter innan de hittade tillbaka till spåret. Under tiden passerades de av den tyske slutmannen Herbert Leopold som åkte i mål som tvåa.

Någon minut senare dök Häggblad och Hagen upp i skogsbrynet. Häggblad vann spurten om bronset, och därmed blev Norge helt utan VM-medalj i längdåkning det året.

Arthur Häggblad vann sedan fyra Vasalopp och massor av SM-medaljer. Men i dag är han mest ihågkommen för sina färgstarka uttalanden. Det var han som en gång sa till Sven Jerring i en radiointervju när han tillfrågades om han ville hälsa till någon:
-Skidåkning är ett helvete. Jag önskar att jag vore död. Hälsa till vem fan som helst!

SKIDSKYTTEN SOM TOG AV SIG SKIDORNA

En av de mest otippade svenska guldmedaljörerna i VM- och OS-historien är Klas Lestander, byggnadssnickaren från Arjeplog som vann skidskyttet vid de olympiska spelen i Squaw Valley 1960.

Av de 30 startande åkte nästan halva gänget fortare. Men Lestander var den ende som sköt fullt.

Ryssar, norrmän och finländare bommade på löpande band. Och de svenska favoriterna sköt bort sig så det osade i skogarna. Alla utom outsidern Lestander.

Men det var nära att det inte hade blivit något skidskytte alls på OS-programmet.

Gevärsskytte på skidor i olika former hade utövats i Norden sedan 1700-talet men då som träning för militärer. Grenen förekom sporadiskt på OS-programmet mellan 1924 och 1948 som lagtävling och uppvisningsgren under namnet militärpatrull.

Den första VM-tävlingen arrangerades 1958 i Österrike. Den svenske generalen Gustaf Dyrssen (som hade tagit OS-guld i modern femkamp redan 1920 och nu var internationell ordförande för skidskyttarna) lyckades inför OS i Squaw Valley 1960 få med grenen på det olympiska programmet. Men skidskyttet var omdiskuterat, och många trodde efter OS att Klas Lestander skulle bli både den förste och siste olympiske mästaren.

Tävlingarna var minst sagt annorlunda jämfört med i dag. Man sköt med mauser, armégevär modell 96, på 150 eller 200 meters avstånd och många tog av sig skidorna vid skjutstationerna. Distansen var 20 km och en bom gav två minuters tidstillägg. På 70-talet gick man över till finkalibrigt vapen och 50 meters avstånd.

I OS 1960 förekom bara ett lopp, 20 km för herrar med fyra skjutstationer och fem skott vid varje. Som publiksport torde grenen ha varit tämligen ointressant. Ingen mer än de riktigt insatta visste hur det hade gått förrän alla hade kommit i mål och man hade räknat ut hur många minuters tillägg var och en skulle få.

 

Vid OS i Squaw Valley hade ingen räknat med Klas Lestander som medaljör. Han hade bara blivit trea på SM och misslyckats i de förolympiska tävlingarna året innan. De svenska essen hette Adolf Wiklund (världsmästare 1958 med testvärden i nivå med Sixten Jernbergs) och Sven Agge. De hade dessutom haft tur i lottningen trodde man, när de gick ut som nummer 22 och 29 bland 30 startande.

Men de hade var sin ryss närmast efter sig. Och i sin iver att hålla undan för dessa fick de på tok för bråttom vid skjutstationerna.Wiklund sköt åtta bom och Agge nio vid de tre första och var då helt borta från tätstriden.

Generalfiasko hotade i Sveriges starkaste gren, skrev All Sport i sitt OS-nummer från 1960 och fortsatte:

Men när nöden är som störst är som bekant hjälpen närmast. 28-årige snickaren Klas Lestander från Arjeplog, en liten satt och säker hejare i welterviktsklassen (172 cm lång och 66 kilo tung), räddade den svenska äran.

Klas gick ut med den fasta föresatsen att inte tappa humöret, ifall han blev omkörd av ryssar och finnar.

-Låt dom köra bara, tänkte jag. Jag har chansen att ta igen det i skjutningen. Var bom är detsamma som ett tidstillägg på två minuter. Men jag tänker inte ta några tidstillägg.

Det var något av en upplevelse att se den lille säkre norrlänningen ge eld vid skjutstationerna, fortsatte All Sports utsände. Under det de flesta skyttarna slarvade iväg sina skott i flygande fläng för att kunna fortsätta snabbast möjligt, samlade sig Lestander på ett mästerligt sätt. Han tog lugnt av sig skidorna, drog några djupa andetag och siktade så länge och tåligt med sitt gamla svenska armégevär, modell 96.

Lestanders sluttid blev 1.33.21. Finske Tyrväinen hade 1.29,57 plus fyra minuter och tog silvret. Ryssen Privalov blev bronsmedaljör med åktiden 1.28.54 och sex minuters tillägg, som han drog på sig vid sista skjutstationen, dit han kom i klar ledning.

-Det här kunde jag aldrig drömma om, sa Lestander enligt All Sport. Men uppriktigt sagt har jag nog aldrig tidigare tagit det så lugnt vid skjutningen som i dag.

VIRVELVINDEN FRÅN KITTELFJÄLL

Det finns många ödesdigra ögonblick i den svenska idottshistorien.
Ett av de allra värsta inträffade när Bengt-Erik Grahn ledde VM-tävlingen i slalom 1966 i Chile med fyra sekunder. I toppluva och stickad tröja var han på väg att utklassa världseliten när han stupade på 13:e porten från mål.

Jag är osäker på om tv sände direkt från andra sidan jordklotet på den tiden, men jag minns en  gammal svartvit filmsnutt där man fick se hur den svenska guldmedaljen försvann i ett par stora kullerbyttor och ett moln av snö.

Så här i utförsåkningens VM-tider kan det finnas anledning att påminna om att det för svensk del inte började med Stenmark. Redan på 50-talet hade vi åkare i världstoppen.

När Åre 1954 fick arrangera VM tog Sverige två bronsmedaljer. Stig Sollander blev trea i kombinationstävlingen och Sarah Thomasson i slalom.

Sollander tog sedan också OS-brons i Cortin 1956, Sveriges första olympiska medalj i alpin skidsport. I Cortina ingick VM i OS-tävlingarna så ”Solla” fick ett nytt VM-brons på köpet. Och eftersom han åkte bra i störtlopp (10:a) och storslalom (16:e) blev det även ett VM-brons i alpin kombination.

Men det var om Bengt-Erik Grahn det här skulle handla, den kultförklarade virvelvinden från Kittelfjäll, som Galenskaparna och After Shave gjorde en hyllningssång om med text till discolåten YMCA.

Han föddes 1941 i Dikanäs, växte upp i Kittelfjäll och tävlade för Tärna IK Fjällvinden.
I Kittelfjälls skidanläggning finns Bengt-Eriks löpa till minne av hans karriär.

Hans främsta placering i världscupen är en andraplats efter Jean-Claude Killy i Kitzbühels slalom 1967. Före det hade han vunnit flera FIS-tävlingar, som var föregångare till den alpina världscupen.

Men det var söndagen den 14 augusti 1966 i VM:s sista tävling på Andernas branta sluttning i Portillo som han förstummade expertisen.

I Idrottsbladets julnummer samma år skrev Sigge Bergman:

Efter första åkningen ledde han suveränt, nära två sekunder före franske nykorade världsmästaren i storslalom Guy Périllat. Två sekunder i ett sånt sammanhang betyder utklassning. Ty inom nästa tvåsekundersram återfanns efter första ronden inte mindre än åtta man!
Själv bytte jag plats från banans mitt till målet för att ta emot Bengt-Erik efter hans andra åkning Redan hade jag omsvärmats av journalister som utfrågade mig om den svenske ”världsmästaren” och jag hade lovat biträda en av de västtyska radioreportrarna vid segerintervjun.
Bengt-Erik var koncentrerad som aldrig förr. Jag såg själv hur han på väg upp till starten spottade ut snusbussen och hur allvaret präglade hans blekmagra ansikte.

Svenske truppledaren Calle Briandt rapporterade efteråt till sitt förbund:

Han gör en fantomåkning och utklassar världseliten i första omgången. Leder med två sekunder inför andra åket i en lättare och mer rytmisk bana,
Andra omgången förbereds på samma sätt som den första. Det finns ingen anledning att ändra dispositionerna. Flera kontinenttränare uppmanar Bengt-Erik att åka lugnt. Vi låter Bengt-Erik själv avgöra taktiken, han har sin egen rytm, sitt eget tempo, att ändra något nu skulle vara att öka risken ännu mer för ett misslyckande. ”Man ska köra i sin personliga takt, Bengt-Erik är en sprinter och en sådan kan man inte förändra,” säger vår tränare Fridolin Burtscher.

Calle Briandt fortsätter:

Bengt-Erik är lugn, mycket samlad. Starten sker utan hafs, säker, oerhört snabbt, höfterna arbetar som ett väl oljat kullager. Den branta delen av banan körs lika perfekt som vid första åket, säkrare tycker man. När så den flacka delen av banan ner mot mål återstår – han har nu ytterligare ökat sitt försprång med två sekunder! – så händer det: Vid ingången i port 13 från mål blir svängen för kort och han kommer på fel sida om käppen. Det blir en hög volt. Drömmen om att få en världsmästare går i spillror.

Det var rasande synd om vår svenske slalomåkare, avslutar Sigge Bergman. Han var – så sa många i Portillo – tävlingens moraliske världsmästare. Hans tekniska uppvisning hade förstummat sakkunskapen.

Allt enligt Idrottsbladets julnummer 1966.
Bengt-Erik Grahn arbetade efter karriären som idrottslärare på Lidingö. Där bodde han kvar till sin död som 78-åring i november 2019.
Och hyllningslåten finns förstås på Youtube med adress https://www.youtube.com/watch?v=y9k4IQfL8Ag. Eller så kan man söka på Bengt-Erik Grahn.

SKIDOR, SKIDOR, SKIDOR

Februari är de stora skidmästerskapens månad.

Alpina VM pågår för fullt, närmare bestämt 4-17 februari, i Schladming i Österrike.
Skidskyttarna gör upp om medaljerna den 7-17 februari i Nové Mesto i Tjeckien.
Och längdåkarna kör i Val di Fiemme 20 februari-3 mars.
Därför blir det skidtema i den hör bloggen den närmaste tiden.

Läs om slalomåkaren som ledde VM med fyra sekunder när han vurpade strax före mål.

Eller skidskytten som tog av sig skidorna när han skulle skjuta.

Läs också om skidlöparen som inte fick åka till OS för pappa, trots att han var regerande världsmästare.

Eller om han som missade medalj för att han inte förstod stockholmska.
Kommer i denna blogg inom kort.

FEBER

Här om dagen fick jag feber. Eller hur det nu gick till.

Feber kanske inte är något man bara får. Det kanske man skaffar sig. Eller tjänar ihop till. Genom att bli kall om fötterna eller låta sig smittas av andra.

Hur det nu gick till så visade termometern 38,5 grader.

Det var siffror som man hade tagit emot med tacksamhet förr i världen. Till exempel när man var liten och gick i skolan och inte hade läst sina läxor. Då hände det att den lille knatten stönade förtvivlat och åberopade både huvudvärk och ont i halsen och sa att i dag måste jag nog stanna hemma från skolan.

Då kom den misstänksamma modern sättande med termometern i högsta hugg. Några minuter senare avläste hon på gradskalan, likt en domare ur lagboken, hur den fortsatta dagen skulle se ut för den dödssjuke sonen.

37,0 brukade vara gränsen, och det kan så här i efterhand tyckas vara en ganska human bedömning.

Då var det värre i det militära. Där sållades agnarna från vetet vid 37,5 grader. Den gränsen följdes med obeveklig militär disciplin och utan undantag. Hade man 37,5 eller där under fick man en magnecyl och skickades ut på slagfältet igen. Men hade man 37,6 eller mer fördes man till en sjuksal och bäddades ner mellan lakan.

Knepen att få upp graderna på termometern var många. Något riktigt säkert sätt fanns väl inte. Men klart är att om beväringarna hade ägnat samma glödande intresse åt utbildningen, så hade regementet vimlat av elitsoldater.

En av de märkligaste uppvisningarna gavs en tidigt morgon av en värnpliktig, som klädde på sig alla kläder han hade i sitt skåp och sedan sprang som en galning upp och ner i trapporna utanför korridoren. Han kom genomsvettig och andfådd till sjukan och blev inlagd för 37,6 och hävdade efteråt att utan språngmarschen hade det aldrig gått.

En annan svalde tobak, en tredje försökte äta snus, och en fjärde lyckades under några obevakade ögonblick gnida upp termometern mot byxbenet till 42 grader, men honom drog dom inför rätta och anklagade för svikande av försvarsplikt.

Det hjälpte inte att han försökte försvara sig med att det ju inte var lätt att veta hur mycket han skulle gnida eftersom han inte kunde titta på termometern samtidigt, och att om han hade kunnat detta skulle han ha nöjt sig med 39 grader.

Och för egen del ligger jag nu här med 38.5. Till ingen nytta alls, eftersom jag inte har någon skola att vara hemma ifrån, någon militärtjänst att smyga mig undan från eller något jobb att vara ledig från i några dagar.

Kom sedan inte och säg annat än att livet är orättvist mot oss pensionärer.

FÖRKYLD MED KUNGEN, ALI OCH ELVIS

Idag hade jag tänkt berätta att jag har blivit förkyld och fått feber. Men eftersom jag är lite osäker på hur många grader som verkligen räknas som feber kollade jag på Wikipedia först.

Där stod i tur och ordning att feber kunde vara:

Förhöjd kroppstemperatur.

Utbrett intresse för något.
Nu tar vi dom, en sång även känd som ”VM, nu är det hockeyfeber”.
Ett musikalbum från 2000 med Coca Carola.
En svensk musiksajt.
Ett svenskt ungdomsprogram i SVT från 1998.

Det var mycket att fundera över, men framför allt undrade jag: Vem i all världen är Coca Carola?

Efter att ha klickat på namnet får man veta att det var ett punkband från Åkersberga som bildades 1986 och spelade på Beat Butchers 25-årsjubileum.

Då uppstår frågan vem Beat Butcher var, och efter ytterligare ett klick kommer svaret; Ett svenskt skivbolag inriktat på punkmusik.
Under rubriken band som varit knutna till skivbolaget står bland annat Parkinsons. Efter ett klick på det hamnar man på Parkinsons sjukdom med en lista över kända patienter, toppad av boxningslegendaren Muhammad Ali.

Ett klick på honom avslöjar bland annat att han en gång golvades av engelsmannen Henry Cooper, och går man vidare på denne hamnar man på en sida tillägnad Sir Henry Cooper OBE.

Vad i jösse namn är OBE, tänker man då och klickar vidare och får veta att det är en förkortning för Order of the British Empire, en brittisk riddarorden för förtjänster gjorda åt riket inom- eller utomlands, instiftad 1917 av kund George V, om vilken det också står att han var kusin till Carl XVI Gustafs farmor.

Klickar man på Carl XVI Gustaf får man bland annat veta att han är född på Haga slott i Solna, som är en kommun i Stockholms län. Där kan man scrolla ner till kända personer födda i Solna och hitta Jerry Williams som är en svensk rocksångare.

Klickar man på rocksångare blir man omdirigerad till ordet Rockmusik, bland vars främsta företrädare nämns Elvis Presley, som 1960 spelade in en version av en låt vid namn Fever, och då är man tillbaka på ordet feber igen.

Säga vad man vill om detta, men det är i alla fall allmänbildande att få feber. Hur det gick med graderna ska jag be att återkomma till om en eller ett par dagar, då jag förhoppningsvis har hunnit kvickna till.

VÅLDSAM TEDRICKARE FLYGER I LUFTEN

Att brygga te kan vara farligt. Åtminstone att hälla upp det.

När jag skulle göra det stående i köket härom dagen, råkade jag tappa balansen så att hälften av det kokheta teet hamnade på golvet och åtskilliga droppar på handen som jag höll muggen med.

Jag tog då en servett,satte mig på en stol och torkade av den ömmande handen, samtidigt som jag tänkte:
Detta har jag varit med om förut. Exakt samma sak har hänt mig eller någon annan person någon annanstans i någon annan tid.
Och efter en stund kom jag ihåg.

Det var en gång när jag var ute och flög och hade satt mig i fel stol på flygplanet.

Jag hade fått plats 26 F vid fönstret men det var tidigt på morgonen och i mitt yrvakna tillstånd tyckte jag det stod E på boardingkortet, så jag sjönk ner på den mittersta stolen i stället. Just som jag lutade mig bakåt och slöt ögonen för att ta igen lite av den förlorade nattsömnen kom en engelsman och sa att jag hade satt mig på hans plats. Jag bad om ursäkt och flyttade in närmast fönstret.

Planet lyfte och jag slumrade in men efter en stund vaknade jag av att engelsmannen rörde vid min axel för att göra mig uppmärksam på att flygvärdinnan kom med maten.

Själv nöjde sig engelsmannen med ett glas mineralvatten. När han hade druckit ur det, tog han upp en bok, lutade sig tillbaka och började läsa.
Själv åt jag lite bröd och drack lite juice och sedan kom flygvärdinnan och frågade om jag ville ha te.
Det var då det hände.

Jag sa ja tack, medan engelsmannen skakade på huvudet och fortsatte läsa. Jag ställde min mugg på serveringsbrickan som flygvärdinnan räckte fram, varpå hon hällde upp och jag grep efter handtaget på muggen.

Men sömnig och lätt omtöcknad lyckades jag slinta med handen så att halva innehållet skvätte upp i ansiktet på engelsmannen. Lyckligtvis hade han boken i vägen, men den fick sig en rejäl dusch den också.
Själv fick jag en skvätt på handen så jag kände hur hett det var. Trots detta rörde engelsmannen inte en min. Han bara fortsatte läsa som om ingenting hänt.

Flygvärdinnan märkte därför inte riktigt vad som hänt. Hon hade all uppmärksamhet riktad mot mig och bad så hemskt mycket om ursäkt, trots att det var helt uppenbart att alltihop var mitt fel och att det dessutom var den stackars engelsmannen som råkat värst ut.

-Hur gick det med dig, undrade hon förskräckt och räckte mig en servett.
Sedan hämtade hon mer papper och lutade sig över engelsmannen och torkade rent både min hand och på bordsskivan framför mig.
-Tack, det är bra, sa jag och sneglade oroligt på engelsmannen.

 

Denne gjorde en lätt grimas och la boken på bordet framför sig, varpå han tog upp en näsduk ur fickan och torkade sig långsamt och omsorgsfullt i ansiktet, fortfarande utan att säga ett ord.

Flygvärdinnan återvände med mer papper och hade fortfarande all uppmärksamhet riktad mot mig.
-Brände du dig på handen? undrade hon oroligt.
-Nja, det var inte så farligt, sa jag.
-Du kan få ett bandage om du behöver, sa flygvärdinnan.
-Nej tack, det är bra, sa jag och sneglade försiktigt på engelsmannen, medan jag åt upp resten av måltiden.

Sedan plockade jag upp all plast och allt papper som blivit över och la det i den lilla pappasken som jag fått det i. Jag räknade till 17 olika föremål, alltifrån förpackningar för ostbitar och skinkskivor via juice- och yoghurtmuggar till små paket med peppar och salt och socker.
När jag hade lyckats packa in allt detta i pappasken och stängt den för att räcka över den när flygvärdinnan kom tillbaka, gick locket upp så att alltihop vällde ut på bordet igen.

Aha, tänkte jag. Man ska alltså trycka till den där lilla låsanordningen ordentligt. Vilken tur att jag upptäckte det. Tänk om asken går upp när jag räcker den över engelsmannen och han får alltihop i knäet. Då tror han väl att jag jävlas med honom på riktigt bara för att han bad mig flytta på mig när jag hade satt mig på hans plats.

Men den här gången gick det bra. Under resten av resan satt engelsmannen tyst och läste, medan jag kom att tänka på en flygresa för länge sedan då jag också utmärkte mig utan att det var meningen. Den gången lyckades jag stänga bagageluckan uppe under taket med en kraftig smäll rakt i skallen på en annan engelsman.

Den mannen sjönk ihop i en stol och blev sittande med hängande huvud och slö blick hela resan. När han slutligen gick av planet vacklade han till och tog några snedsteg och jag skämdes minst lika mycket då som nu för mitt klumpiga uppträdande.

Vill man försöka se något positivt i det hela, kan man väl säga att den här engelsmannen visserligen fick både sitt ansikte och sin bok dränkt med hett te, men i alla fall klarade sig undan hjärnskakning.