tisdag 12 februari 2013

VIRVELVINDEN FRÅN KITTELFJÄLL

Det finns många ödesdigra ögonblick i den svenska idottshistorien.
Ett av de allra värsta inträffade när Bengt-Erik Grahn ledde VM-tävlingen i slalom 1966 i Chile med fyra sekunder. I toppluva och stickad tröja var han på väg att utklassa världseliten när han stupade på 13:e porten från mål.


Jag är osäker på om tv sände direkt från andra sidan jordklotet på den tiden, men jag minns en  gammal svartvit filmsnutt där man fick se hur den svenska guldmedaljen försvann i ett par stora kullerbyttor och ett moln av snö.


Så här i utförsåkningens VM-tider kan det finnas anledning att påminna om att det för svensk del inte började med Stenmark. Redan på 50-talet hade vi åkare i världstoppen.
När Åre 1954 fick arrangera VM tog Sverige två bronsmedaljer. Stig Sollander blev trea i kombinationstävlingen och Sarah Thomasson i slalom.


Sollander tog sedan också OS-brons i Cortin 1956, Sveriges första olympiska medalj i alpin skidsport. I Cortina ingick VM i OS-tävlingarna så ”Solla” fick ett nytt VM-brons på köpet. Och eftersom han åkte bra i störtlopp (10:a) och storslalom (16:e) blev det även ett VM-brons i alpin kombination.

Men det var om Bengt-Erik Grahn det här skulle handla, den kultförklarade virvelvinden från Kittelfjäll, som Galenskaparna och After Shave gjorde en hyllningssång om med text till discolåten YMCA.
Han föddes 1941 i Dikanäs, växte upp i Kittelfjäll och tävlade för Tärna IK Fjällvinden.
I Kittelfjälls skidanläggning finns Bengt-Eriks löpa till minne av hans karriär.


Hans främsta placering i världscupen är en andraplats efter Jean-Claude Killy i Kitzbühels slalom 1967. Före det hade han vunnit flera FIS-tävlingar, som var föregångare till den alpina världscupen.
Men det var söndagen den 14 augusti 1966 i VM:s sista tävling på Andernas branta sluttning i Portillo som han förstummade expertisen.


I Idrottsbladets julnummer samma år skrev Sigge Bergman:
Efter första åkningen ledde han suveränt, nära två sekunder före franske nykorade världsmästaren i storslalom Guy Périllat. Två sekunder i ett sånt sammanhang betyder utklassning. Ty inom nästa tvåsekundersram återfanns efter första ronden inte mindre än åtta man!
Själv bytte jag plats från banans mitt till målet för att ta emot Bengt-Erik efter hans andra åkning Redan hade jag omsvärmats av journalister som utfrågade mig om den svenske ”världsmästaren” och jag hade lovat biträda en av de västtyska radioreportrarna vid segerintervjun.
Bengt-Erik var koncentrerad som aldrig förr. Jag såg själv hur han på väg upp till starten spottade ut snusbussen och hur allvaret präglade hans blekmagra ansikte.


Svenske truppledaren Calle Briandt rapporterade efteråt till sitt förbund:
Han gör en fantomåkning och utklassar världseliten i första omgången. Leder med två sekunder inför andra åket i en lättare och mer rytmisk bana,
Andra omgången förbereds på samma sätt som den första. Det finns ingen anledning att ändra dispositionerna. Flera kontinenttränare uppmanar Bengt-Erik att åka lugnt. Vi låter Bengt-Erik själv avgöra taktiken, han har sin egen rytm, sitt eget tempo, att ändra något nu skulle vara att öka risken ännu mer för ett misslyckande. ”Man ska köra i sin personliga takt, Bengt-Erik är en sprinter och en sådan kan man inte förändra,” säger vår tränare Fridolin Burtscher.


Calle Briandt fortsätter:
Bengt-Erik är lugn, mycket samlad. Starten sker utan hafs, säker, oerhört snabbt, höfterna arbetar som ett väl oljat kullager. Den branta delen av banan körs lika perfekt som vid första åket, säkrare tycker man. När så den flacka delen av banan ner mot mål återstår – han har nu ytterligare ökat sitt försprång med två sekunder! – så händer det: Vid ingången i port 13 från mål blir svängen för kort och han kommer på fel sida om käppen. Det blir en hög volt. Drömmen om att få en världsmästare går i spillror.


Det var rasande synd om vår svenske slalomåkare, avslutar Sigge Bergman. Han var – så sa många i Portillo – tävlingens moraliske världsmästare. Hans tekniska uppvisning hade förstummat sakkunskapen.
Allt enligt Idrottsbladets julnummer 1966.
Bengt-Erik Grahn arbetade efter karriären som idrottslärare i Lidingö. Där bor han kvar i dag som 71-årig pensionär.
Och hyllningslåten finns förstås på http://www.youtube.com bland annat. Det är bara att söka på Bengt-Erik Grahn.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressant återblick. Jag vill minnas att Grahn och jag tävlade i längdåkning 30 km på I5 i Östersund. Han lumpade där och jag var på vinterutbildning med I11 i Växjö. De norrländska skidåkarna var snart borta i skogen, jag förfrös öronen och fick ligga ett par dagar på 15:s sjuka. Men jag fullföljde loppet och kom i mål timmar efter segraren och samtliga deltagare från I5.

    SvaraRadera
  2. http://www.youtube.com/watch?v=X3n-DBKTXoQ

    SvaraRadera