MUSKELMOLN PÅ SOMMARHIMLEN

Gamla tidningar har alltid fascinerat mig. Det är därför jag inte kan sluta bläddra i några exemplar av tidningen Se från 1971 som jag hittat i den lilla stugan vid havet.

I nummer 45 skriver den förträfflige kåsören Gits Olsson om sommarens strandliv och avslöjar att han inte längre är avundsjuk på något som han kallar muskelmolnen.

Han förtydligar detta genom att berätta att han syftar på personer som börjat ge Arne Tammer en kvart om dagen och sedan inte kunnat hejda sig utan fortsatt tills deras muskler svällt så abnormt att de liknar bulliga cumulusmoln på en sommarhimmel.

Mitt i molnformationerna brukar det sitta en liten ärta till huvud med ett par ögon som lyser av fanatism, skriver han och fortsätter:

”Själv skapt som en påse nötter har jag alltid avundats dessa pojkar. Man har armar och påkar som stickor och en kalaskula som en landstormsgubbe från 1914. På plagen ser man ut som en sån där kossa, man som liten tillverkade av fyra tändstickor och en grankotte. Och runt omkring en brukar muskelmolnen samlas för att hysta boll och gymnastisera med hantlar. De mest avancerade har smort in sig med matolja och låter muskelbollarna spela under huden till hänförda applåder från grupper av solande damer.”

Påstår alltså Gits Olsson.

Men numera är han inte avundsjuk längre, fortsätter han. Det står nämligen i alla möjliga tidningar att han inte behöver vara det, för saker och ting har förändrats.

Och vad det beror på kommer att avslöjas i denna blogg längre fram i veckan.