UDDEVALLABOR I STRIDSSKOLA

 

På våren 1963 ryckte jag in i lumpen. Vi var många 19-åringar från Uddevalla som skickades tvärs över halva Sverige till I 4 i Linköping. Eller Infanteriets Stridsskola som det stod i inskrivningsboken. Andra kompaniet, första pluton, Kungliga Livgrenadjärregementet i Linköping var adressen. Vi var alltså livgrenadjärer, till skillnad från vanliga soldater, men var nog avsedda till ungefär samma sorts kanonmat ändå under dessa det kalla krigets allra kallaste dagar mitt emellan Kubakrisen och skotten i Dallas.
Men det hade vi nog inte en tanke på när en av kompisarna tog det här kortet på mig på kaserngården under en paus i övningarna.

Vi fick lära oss att gå i takt och lyda order och stå i enskild ställning och göra blixtsnabb honnör med stor snärt och korrekt vinkel på armbågen. Vi fick plugga in samtliga gradbeteckningar från vicekorpral till generalmajor så att vi med en snabb blick på axelklaffen kunde skilja en rustmästare från en fanjunkare. Vi marscherade till skjutbanan, vi kröp genom rökfyllda övningsbaracker med gasmask på och vi exercerade i timmar på kaserngården till kommandorop från fänrik Ramströms dånande tordönsstämma. "Med språng, gruppkolonner, på . . . stället!"
Vi drillades dagligen av energiska furirer, som bara var något år äldre än vi själva, och använde ett språk som längre fram i tiden förmodligen skulle föranlett anmälningar till både JO och Diskriminerings-ombudsmannen.

Vi lämnade av till plutonchefen varje morgon med att skrika så det ekade i korridoren och small om kängorna när vi gjorde helomvändning: "Fänrik! Första grupp, närvarande 14, alla. -Kommendera manöver! -Ja, fänrik. Manöver!"

Vi gick tvåmilamarsch med full stridspackning och behandlades av militärläkaren för våra skavsår på fötterna med magnecyl och arméns hudsalva. 

I lön hade vi två och sjuttiofem om dagen, som betalades ut efter noggrann kvittering inför en fanjunkare på kompaniexpeditionen två gånger i månaden. Märkligt nog räckte det ofta till både cigaretter och öl och en och annan grogg på Frimurarehotellet och Restaurang Druvan, 

Vi var den första årskullen som utrustades med automatkarbin i stället för kpist. Utöver traditionell vapenvård fick vi lära oss att plocka isär och sätta ihop vapnet på tid, men vi slapp i alla fall göra det i mörker eller med förbundna ögon.
När vi en helg ingick i beredskapsstyrkan sa fänrik Käll, som hade varit i Kongo och krigat på riktigt, att han behövde fyra frivilliga. När han såg att vi tvekade pekade han snabbt på fyra man och beordrade oss att ta ett steg framåt och sa:
-Detta är fyra frivilliga,
Så gick det till, var tydligen lärdomen.
Den som inte reste sig tillräckligt snabbt och fimpade cigaretten när det kommenderades "uppställning" efter "rast, vila" ute i terrängen kunde få kompaniförbud och bli tvungen att stanna på logementet hela helgen.
Och Persson från Göteborg fick sju dar i buren sedan han kommit för sent nerifrån stan en kväll på fyllan och i ren frustration varit nära att spöa vaktchefen.

Så småningom fick vi cykeltolka i en lång rad efter en traktor till fronten vid övningsfältet i Prästtomta medan vi sjöng Halta Lottas krog i Göteborg allt vad vi orkade, så att kompanichefen kapten Sköld läxade upp oss när vi kom fram. Där reste vi tält och sov på granris och satt eldvakt i skift om nätterna. Vi grävde skyttegravar och kastade skarp handgranat från ett värn under övervakning av furir Karlsson och kommandoropet ”En handgranat, eld!”. 
Vi övade framryckning i terräng med eldunderstöd, vi fick lära oss ålning medelst hasning och vi bajsade sittande på en stång rakt ner i latrinen som vi fick både gräva upp och gräva igen själva.
Mitt i sommaren greps storspionen överste Wennerström i Stockholm. En av göteborgarna läste högt ur en dagstidning medan vi samlades runt honom och svor och gormade. Här sliter vi och kämpar dygnet runt i vårt anletes svett och så kommer en sån där jävel och säljer ut oss år ryssarna.

När vi inte låg i fält slutade tjänsten redan klockan tolv på lördag middag. Ibland liftade vi då hela vägen till Bohuslän via Mjölby, Ödeshög, Gränna, Jönköping, Mullsjö, Grästorp och allt vad det hette. Och sedan nästan direkt tillbaka samma väg för att hinna in igen före midnatt på söndag kväll. Men med permisriggen på, behövde man sällan stå länge och vänta. De flesta bilister stannade direkt när de såg uniformen och man behövde knappt vifta med tummen.
Barndomsvännen och klasskamraten Stellan Olsson från Blekets skola i Uddevalla låg på kompaniet bredvid och ibland fick jag åka hem och tillbaka med honom i hans Ford Edsel.

Efter åtta månader upptäckte regementsläkaren att jag var blind på ena ögat, något som hade missats vid mönstringen.
-Ni får inte bära vapen, sa han. Ni får inte vara med och skjuta skarpt.
Jag tackade och tog emot och överfördes till kasernkompaniet vid regementet i min hemstad tillsammans med likaledes nedklassade och lika belåtna Leif Jonsson från Uddevalla och Arne Lang från Lysekil, den sistnämnde med diagnosen hösnuva.

På I 17 var det betydligt lugnare, åtminstone på kasernkompaniet. Där fick jag börja med att skala potatis och svabba golvet i köket innan jag avancerade till skrivbiträde på kompaniexpeditionen och så småningom avslutade den militära karriären med att passa upp och putsa instrument i musikpaviljongen. I arbetsuppgifterna ingick också att ibland ringa hem och väcka militärmusikerna Douglas, Knarren och Öberg när de hade försovit sig efter att ha varit ute sent och spelat i Douglas Holmstedts orkester.
Det känns nästan lite kusligt att tänka sig att allt detta hände för mer än 60 år sedan och att de av oss som fortfarande lever i dag är 80-åriga gubbar,