NÄR JAG ÅKTE SKID-VM

Under världsmästerskapen på skidor i Oslo 1982 drabbades jag av storhetsvansinne och anmälde mig till press-VM.
Jag ångrade mig redan vid starten.
Men låt oss ta det från början.

Loppet avgjordes som kvällstävling en mörk afton på en elljusbana med en nivåskillnad som förde tankarna till störtlopp i stället för längdåkning. Dessutom hade det töat under förmiddagen och slagit om till minusgrader på kvällen med påföljd att det rådde ett blixtrande isföre som skulle visa sig ödesdigert för många av deltagarna.

De anmälda journalisterna samlades utanför presshotellet och fraktades i bussar till en av de högsta punkterna i närheten av Holmenkollen. De tävlande startade två och två med en halv minuts mellanrum tills nästa par släpptes iväg.

Bland deltagarna fanns även några riktiga skidåkare med anknytning till presskåren. Sven-Åke Lundbäck jobbade som inhyrd expert för SVT och skulle enligt startlistan ge sig i väg en halv minut före mig, så det fanns lite att bita i.

När jag hade fått min nummerlapp och spänt på mig skidorna åkte jag fram och tillbaka vid starten i väntan på min tur. Där fanns också två damer med förkläden bakom ett bord med halvfulla platsmuggar.

När jag åkte fram och frågade vad det var som serverades upplyste de att det var något som kallades Solbärtoddy. När jag tackade ja till en mugg frågade den ena av damerna:

-Med eller utan?
-Med eller utan vad? sa jag.
-Sprit, sa hon.
-Utan, sa jag och sedan provåkte jag de första femtio meterna av banan i väntan på start.

Plötsligt tog spåret slut, och jag blev stående blickande ner j avgrunden. Först trodde jag att där hade skett ett ras i mörkret. Det var bara ett svart hål rakt ut i natten, och jag började undra vad jag hade gett mig in på.

När jag stod där vid sidan av spået och tittade var det dags för en dansk journalist att starta. Han hade inte rekat lika noggrant som jag och så gick det som det gick också. Intet ont anande åkte dansken över kanten och försvann med ett fasansfullt tjut nerför branten.

Tanken på att själv kasta mig utför denna klippvägg, fick mig att snabbt skida tillbaka till vätskebordet och beslutsamt utbrista:

-Med!
Snabb svepte jag två fulla muggar och sedan var det dags. Lundbäck åkte iväg tillsammans med en som också såg ut som en riktig skidåkare, och en halv minut senare var det min tur. Jag fick starta i par med en schweizisk fotograf som satte högsta fart och försvann utför backen med ett schwischande ljud.
Långt nerifrån djupet hörde jag någon vid sidan av spåret ropa ”Hopp Suisse, hopp Suisse, hopp Suisse”, samtidigt som jag kastade mig utför branten så det ven om öronen och kittlade i magen.

Sedan följde ytterligare ett par hisnande störtloppsbranter. Det var omöjligt att bromsa och plötsligt körde jag rakt in i en stor, fet tysk redaktör som låg och kravlade i snön med skidorna i kors.

-Scheisse! sa han.
-Entschuldigung, sa jag och hann med knapp nöd kasta mig undan innan näste man for in i tysken.
-Scheisse! upprepade denne och sedan stod jag bredvid och tittade på hur tre man i tät följd körde in i aktern på tysken så fort denne försökte resa sig.

Det var ett fascinerande skådespel som jag knappt kunde slita mig från. Till slut kände jag mig dock tvungen att åka vidare. Efter ytterligare någon kilometer kom nästa chock när något som såg ut som ett lik låg tvärs över spåret.

När jag saktade in visade det sig vara en stor docka, som personalen vid ännu ett vätskebord lagt ut i banan för att få deltagarna att stanna och dricka mer Solbärtoddy.

Jag svepte en mugg till och satte högsta fart mot det hägrande målet. När jag susade under målskynket tyckte jag att det hade gått rätt bra i alla fall. Men när jag frågade en funktionär om Lundbäck var långt före tittade han förvånat på mig och sa att han kom ju för flera timmar sedan.

NÄR FREDSÄNGELN KOM SPRINGANDE OCH JOHN LANDY VAR I HATTEN

Dags för olympiska spel igen. I många år har vi vant oss vid att OS-invigningarna har blivit alltmer storslagna och grandiosa för att inte säga rent svulstiga.

Men det fanns en tid då den olympiska invigningsceremonin blev mest omtalad för arrangörsmissar och oförutsedda händelser.

1952 i Helsingfors handlade det om den så kallade fredsängeln. Knappt hade Paavo Nurmi sprungit in i Stadion med den olympiska elden förrän en kvinna hoppade över barriären till löparbanan.på bortre långsidan.

I en fotsid, fladdrande vit klänning sprang hon samma väg som fackelbäraren, innan hon svängde in på planen och rusade upp i talarstolen. Men hon hann inte säga mer än ett par ord förrän hon slets ner därifrån och fördes bort.

Det visade sig vara en 23-årig västtysk kvinna vid namn Barbara Rottvant-Pleyer, som hade planerat att framföra ett fredsbudskap på sju språk.

Arrangörerna försökte tysta ner det hela, men det gick förstås inte. Det stora samtalsämnet bland de 75 000 hemvändande åskådarna var vem den vita ”fredsängeln” var.

Vid vinter-OS i Oslo 1952 slutade invigningen med ett stort frågetecken. Prinsessan Ragnhild glömde nämligen att förklara spelen öppnade. Tävlingarna blev aldrig formellt invigda under öppningsceremonin på Bislett. Prinsessan glömde i hastigheten bort ett par ord på slutet och sa bara att hon ”förklarade de sjätte olympiska vinterspelen i Oslo 1952”.

I Cortina fyra år senare höll det på att gå riktigt galet.

När den italienske skridskoåkaren Guido Caroli som den siste i raden av fackelbärare åkte in på isen körde han på en mikrofonsladd framför hederstribunen. Han satte sig på ändan på isen och höll på att tappa facklan med den olympiska elden. Till slut kom han på fötter och lyckades tända elden, men dagens bild var räddad för alla fotografer i närheten.

När sommarspelen i Melbourne skulle invigas senare på året skulle den australiske nationalidolen och medeldistanslöparen John Landy svära den olympiska eden.

Men när Landy kom upp i talarstolen upptäckte han att han hade glömt sitt manus. Han läste upp orden ur minnet så gott han kunde men i förvirringen glömde han att ta av sig hatten. Det ansågs vara en stor skandal att någon hade svurit den olympiska eden med huvudbonaden på.

Till råga på allt lyckades storfavoriten Landy sedan inte heller vinna det guld på 1500 meter som hela nationen krävde. Han blev slagen i spurten av både irländaren Ron Delaney och den unge östtysken Klaus Richtzenhain.

I anknytning till det har jag ett roligt minne från Oslo året innan, när jag som elvaåring och inbiten autografsamlare var där med familjen. Vi övernattade i den norska huvudstaden när min far upptäckte att det skulle bli landskamp i friidrott mellan Norge och Östtyskland på Bislett.

När vi gick dit i god tid mötte vi ett stort gäng i träningsoveraller utanför arenan. Det var det östtyska landslaget som kom gående, samtidigt som jag tog upp autografblocket ur fickan.
-Dom har en löparstjärna som heter Herman i efternamn, sa farsan. Spring fram med blocket och fråga efter Herman!
Jag gjorde så, men då slog östtyskarna bara ifrån sig och skakade på huvudet.
-Richtzenhain, Richtzenhain, sa de i stället och knuffade fram en liten blek, finnig yngling som inte såg värst mycket äldre ut än jag själv.

Han tog blocket och skrev, och sedan fick jag flera av de andra namnen också.

De var tydligen sparsamma med papper i Östtyskland på den tiden, för flera av dem skrev på samma ark, innan jag hann vända blad i blocket.
Här har jag i alla fall Richtzenhains autograf mellan två andra som jag nog aldrig lyckades tyda.

Från själva tävlingarna minns jag inte mycket. Richtzenhain var inte med alls. Förmodligen sprang han 1500 meter dagen därpå, men det fattade jag inte då, för nästa dag hade vi åkt vidare norrut i Norge.

I den mån jag tänkte på det trodde jag nog att östtyskarna hade skojat med den lille autografsamlaren när de skickade fram den där Richtzenhain för att skriva i mitt block.
Tiden gick och sedan dök alltså Klaus Richtzenhain upp som gubben i lådan och tog OS-silver på 1500 meter i Melbourne.