GRATTIS PÅ HÖGTIDSDAGEN!

När redaktör D fyllde år avsände redaktör A och en kumpan till denne ett lyxtelegram (det var på den tiden det fanns sådana) med följande hyllningstext:

Grattis på högtidsdagen!

Dempsey och Tunney

Den intelligente läsaren inser naturligtvis genast att de personer som de båda figurerna ville ge sken av att vara, var dels Jack Dempsey, världsmästare i tungviktsboxning 1919-26, och dels dennes överman Gene Tunney, som alltså erövrade titeln det sistnämnda året och försvarad den 1927 mot Dempsey, innan han året därpå knockade Tom Heeney i elfte ronden och sedan drog sig tillbaka som obesegrad champion.

Dempsey

Den på detta sätt uppvaktade redaktör D hade självfallet aldrig varit bekant med varken Jack Dempsey eller Gene Tunney, men han behövde inte anstränga sig alltför mycket för att lista ut vilka upphovsmännen var.

När han konstaterat detta ruskade han bara på huvudet och la telegrammet till handlingarna innan han glömde bort alltihop.

Tunney

Underligt nog var saken inte lika snabbt ur världen för redaktör A och kumpanen.

Båda ägnade nämligen stor tid åt att diskutera vem som var vem i telegrammet. Båda ville nämligen vara Tunney och ansåg också att den andre varit fullt införstådd med detta när telegrammet avsändes. Förloraren Jack Dempsey ville ingen kännas vid.

Det gick till och med så långt att redaktör A vid upprepade tillfällen blandade in kåsören i dessa diskussioner.

-Titta där kommer han, sa redaktör A en gång på stan. Kom nu ihåg att vad han än säger ska du bara kalla honom Dempsey hela tiden. Han ska inte gå omkring och inbilla sig att han är Tunney.

En gång när redaktör A och kåsören hämtade kumpanen i bil sa redaktör A plötsligt när kumpanen satt sig till rätta i baksätet:

-Titta på Dempsey så snabbt han smög in i hörnet där bak när han fick se mig. Han har tydligen respekt för min raka vänster ännu.

Kåsören drog sig då till minnes den i boxningshistorien så omtalade ”långa räkningen” som räddade Tunney i det andra mötet 1927. Den orsakades av att Dempsey blev för ivrig efter att ha slagit ner världsmästaren och sedan inte tänkte på att gå direkt till neutral ringhörna och avvakta medan domaren räknade.

-Ja du, Tunney, inflikade kåsören därför, vänd mot redaktör A. Hade han varit lika snabb att ta sig till rätt hörna när han hade dig nere för räkning i andra matchen, hade det förmodligen slutat annorlunda den gången.

Kåsören trodde att det var något sådant redaktör A ville höra, men denne hade tydligen levt sig så in i rollen som Gene Tunney att han nu reagerade häftigt.

-Kom inte dragande med den där gamla slumphögern en gång till, sa han och tog i så han var nära att köra av vägen. Jag ledde ju överlägset på poäng i det läget. Menar du att en råsop som den där busen skickade in i ett obevakat ögonblick skulle fått avgöra en sån tillställning? Bortsett från den där lyckträffen dominerade jag ju matchen från början till slut.

-Ja, ja, sa kåsören förskräckt. Ta det lugnt! Och se upp för den där bilen!

Då ställde sig redaktör A på bromsen och räddade livet på både sig själv och kåsören och Jack Dempsey i baksätet.
-Såg du vilken reaktionsförmåga, sa han sedan. Det är nog tur att det är jag och inte Dempsey som ansvarar för passagerarna i den här bilen.

Tiden gick och en dag spreds nyheten över världen att den gamle världsmästaren Gene Tunney hade avlidit borta i USA. Redaktör A kommenterade detta med att nu kunde kumpanen gärna få vara Tunney om det roade honom.

Några dagar senare ringde kåsören upp redaktör A som hade besök av kumpanen.
-Är det Tunney som hörs i bakgrunden, frågade kåsören. Är inte han död?
Då vände sig redaktör A till kumpanen och röt:
-Han vill ha ett klart besked en gång för alla om du är Dempsey eller Tunney. Han undrar om det var du som avled i USA här om dagen.

Firpo

Då hördes kumpanen ropa tillbaka:

-Om det är Firpo som ringer kan du hälsa att jag är Dempsey och att det var jag som knockade honom i andra ronden i Polo Grounds den 14 september 1923 och att jag kan göra om det om det skulle behövas.
Det var då kåsören beslöt att inte lägga sig i den här frågan längre.

HÖSTDAGJÄMNING OCH LÅNG RÄKNING

På lördag infaller höstdagjämningen.
Men inte nog med det. Då är det också exakt 85 år sedan Den långa räkningen.
Det var nämligen den 22 september 1927 som Jack Dempsey slog ner Gene Tunney i sjunde ronden av VM-matchen i tungviktsboxning på Soldier´s Field i Chicago.

Tunney hade året innan erövrat VM-titeln genom att besegra Dempsey på poäng efter 10 ronder i en match i Philadelphia.

I returmatchen såg det ut som om Dempsey skulle bli den förste i boxningshistorien att ta tillbaka titeln, när han i rond 7 trängde upp Tunney mot repen och golvade honom med en skur av slag.

 

Enligt den nya regel, som införts till denna match, skulle den som slog ner sin motståndare gå till en neutral ringhörna innan domaren började räkna.

Men Dempsey stod kvar över den liggande Tunney. Det gick 4-5 sekunder innan domaren fick bort honom så att räkningen kunde börja.

På 5 reste sig Tunney på knä och följde sedan den fortsatta räkningen för att hämta sig så mycket som möjligt. På 9 reste han sig, lyckades hålla Dempsey ifrån sig under resten av ronden och vann till slut även denna match på poäng.

Opartiska tidtagare fastslog efteråt att Tunney befunnit sig på golvet 13-14 sekunder. Matchen har därför gått till boxningshistorien som ”The Battle of The Long Count”.

Jack Dempsey (1895-1983) var världsmästare 1919-26. Gene Tunney (1897-1978) höll titeln 1926-28 och drog sig sedan tillbaka som obesegrad mästare.

Senare i veckan medverkar båda i en märklig historia i denna blogg, en historia som utspelades många år senare och inte har ett dugg med boxning att göra.

KALABALIK I HERRBASTUN

I bastun längst nere i källaren i det stora hotellet någonstans i Sverige satt tolv man och svettades ikapp.
De klämde på sina små fettvalkar och klappade sig på sina små magar som svenska bastubadare plägar göra. Då och då var det någon som reste sig och gymnastiserade lite.

-Stretching ska det va´ nu för tiden, sa en stor norrlänning. Bålrullningar och sånt är ute. Det är stretching som gäller.
-Just det, sa en liten skåning. Stretching kan göra underverk med en stel kropp.
-Stretching och sit-ups, sa Norrland. Det är modellen.

Sedan var det tyst en stund, varpå en liten fet man från Örebro reste sig och ställde sig framåtlutad med raka knän och försökte nå golvet med fingertopparna. Han tänjde och tänjde och tänjde men kom inte riktigt ner.

En göteborgare kände sig manad att göra sammalunda. Han ställde sig bredvid och tänjde och tänjde han också.

-Titta här, sa han och stötte långfingrarna i golvet., Det är inga problem.
-Åja, sa örebroaren. Raka knän ska det va´.
-Rakare än så här kan det inte bli, sa Göteborg och slog nu fingertopparna i golvet gång på gång. Det här är väl ingen match.
-Inte när man fuskar nä, sa örebroaren surt och gick och satte sig på laven igen.

Den store norrlänningen ansåg då tiden inne att ta till orda.

-Hela handflatan ska det va´, sa han.
-Vadå? sa göteborgaren som stod och tänjde på golvet.
-Hela handflatan i golvet, upprepade Norrland. Och raka knän.
-Får vi be om en uppvisning, sa den övriga bastun.

Då reste sig den store norrlänningen och bugade lätt åt publiken. Sedan gick han långsamt två meter framåt, gjorde ett par snabba tänjningar och lade båda handflatorna i golvet.

-Raka knän, sa han som inte hade fått ner fingertopparna.
-Gå ut och raka dig om du behöver. Mina knän är det inget fel på, sa Norrland och sträckte på benen och tänjde men den här gången fick han inte riktigt i hela handflatorna.
-Det där gick ju inget vidare,sa en i publiken.
-Bättre kan du, sa en annan.
-Ta i lite då, sa en tredje.

Då gjorde den store norrlänningen det, varpå han släppte sig så det lät som en kraftig trumpetstöt i bastun.

-Ojdå, sa Norrland.
-Den dog med en sång på läpparna, sa Skåne.
-Den fångar du varken med lasso eller pilbåge, sa Göteborg.
-Den som ropar i skogen får svar, sa Örebro.
-Spring ikapp den och måla´n grön, sa Norrland.

Sedan satte sig alla gubbarna på lavarna igen och började klämma på sina magar och stryka svetten av armarna och prata om kilon de gått upp och kilon de gått ner i sina dar.

-Lätt fånget, lätt förgånget, sa Skåne och drog i en liten fettvalk.
-Ja, fast tvärtom, sa Norrland och klappade sig på magen.

Det var med andra ord precis som i vilken svensk bastu som helst en alldeles vanlig lördagseftermiddag. I samma ögonblick satt förmodligen tiotusentals andra nakna gubbar och svettades och pratade om samma saker på tusentals andra ställen i vårt avlånga land.

Det var då det hände.

In genom dörren kom en väldig finne med tre magar och två par bröst och en spann vatten i näven. Denna vräkte han utan minsta förvarning rakt över aggregatets stenar med ungefär samma effekt som om han hade släppt en bomb i bastun.

FORSSSCCCHHH!!! lät det när ett väldigt rökmoln slog upp och orsakade dimma i hela bastun, medan tolv man tappade andan samtidigt.

Resultatet blev ungefär som när man vänder på en sten ute i naturen och får se gråsuggor kräla för brinnande livet åt alla håll.

Så fort de kunde störtade tolv man ut ur bastun, alla på en gång, så att de höll på att trampa ner varandra i dörren.

-Det här får räcka för i dag, sa örebroaren med tillkämpat lugn efter att ha slagit igen dörren till bastun och hämtat andan.

-Ja, det finns ingen anledning att överdriva, sa skåningen.
-Man ska sluta när det är som bäst, sa norrlänningen.
-Ja, det kan lätt bli för mycket, sa göteborgaren.

Sedan satte de sig på var sin bänk och pustade ut.
-Det var faktiskt hög tid att gå ut och duscha, sa Skåne

-Jag hade ändå tänkt bryta nu, sa Örebro.
-Vi hade väl suttit i nästan en timme, sa Norrland.
-Det är en dag i morgon också, sa Göteborg.
-Man ska inte sitta för länge, sa Skåne.
-Lagoma korvar är bäst, sa Örebro.
-Allt har en ände, sa Norrland.
-Utom korven som har två, sa Göteborg.

 

För svenska bastubadare är nu en gång för alla så beskaffade att ingen vill erkänna att det är för varmt i bastun och att de på något sätt har gett upp i förtid. Går man ut ur bastun gör man det av det enkla skälet att man har tröttnat på att vara där.

Punkt och slut.

ATT BADA BASTU

Hösten är här och därmed bastu.
”Bastubad innebär att de som badar sitter i den uppvärmda bastun tills de börjar svettas”, står det på Wikipedia.
Jag skulle inte ha kunnat uttrycka det bättre själv.

”Under badets gång kan luftfuktigheten ökas genom att man kastar en skopa vatten på bastuaggregatet”, heter det vidare.

Även det kan jag skriva under på.

Jag har badat bastu bakom ett panoramafönster på översta våningen till Hotel Intercontinental i Helsingfors, där man kan sitta och titta ner på de gröna spårvagnarna på Mannerheimsvägen.

Jag har badat bastu längst nere i källaren på Mora Hotell tillsammans med ett stort antal Vasaloppslöpare som tävlade om vem som kunde sitta kvar längst i 100 graders värme.

Jag har badat bastu mitt ute på havet, närmare bestämt längst framme i fören, långt under vattenlinjen på m/s Princess of Scandinavia, medan gamla Nordsjön svallat och brusat mot väggarna.

Och jag har badat bastu i en ljummen skrubb på ett hotell i London i sällskap med ett antal belgiska män och kvinnor, iklädda blommiga Bermudashorts och heltäckande baddräkt.

Men jag har aldrig varit med om ett mer händelserikt bastubad än det som inträffade på ett hotell i mellansverige för en tid sedan. En utförlig rapport följer i denna blogg inom kort.

VAD SA PIGAN TILL PRÄSTEN?

I sensommarens sista skälvande stunder sitter jag i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se nummer 49 från 1967.

Pang, sa soldaten, sket i mathämtaren, står det på ett ställe.

Tätt följt av:
Tjo, sa bödeln, slog skallen av käringen.
Och:
Välkommen i det gröna, sa flickan, strödde persilja på musen.

Om någon tycker att detta tyder på en viss frigjordhet redan i mitten på 60-talet, bör kanske påpekas att det är citat ur en bok med titeln ”Svenska ordstäv”, sammanställd av Fredrik Ström och utgiven 1929.
Det är den härlige kåsören Gits Olsson som har hittat ett exemplar av sin barndoms käraste smygläsning och vidarebefordrat i sin spalt Mummel i kön längst bak i tidningen.

Här vältrar man sig i sex- och bajshumor i form av egendomliga citat, tillskrivna präster, fjärdingsmän, militärer, skräddare, skomakare och förvånansvärt försigkomna flickor.
Präster och pigor verkar ha varit de allra mest vältaliga. Det är bara att läsa innantill:
Ske Guds vilja, sa pigan, la sig under prästen.
Synden tar jag på mig om du tar mig på dig, sa prästen till pigan.
Känner ni igen klangen flickor, sa prästen, slog veken i predikstolen.

Men även i andra situationer kunde prästerskapet tydligen uttrycka sig kärnfullt:
Det här tycks bära rent åt helvete, sa prästen, då hästarna skenade mot kyrkväggen.
Det var lika kärt som oförmodat, sa prästen, kom in i himmelriket.
Det var dit jag ville komma, sa prästen, predikade om helvetet.

Även flickan - vem hon nu kan ha varit - hade mycket att säga, om man får tro ”Svenska ordstäv” från 1929.
Det var rätt åt mig, sa flickan, vad hade jag i drängstugan att göra?
Morgens gossar, sa flickan, vakna i kasern.
Låt mej hantera´n som är van, sa flickan.
Jag får tacka alla som hjälpt till, sa flickan vid barndopet.

Lagens representanter verkar också ha haft talets gåva. Eller vad sägs om följande:
Här är rum för arton toddar, sa länsman, klappa sig på magen.
Leve djur-i-diken, sa länsman, föll i diket.
Maka på dej Maja, sa fjärdingsman, la sig bredvid suggan.

Det militära vimlade också av färgstarka uttalanden enligt samma källa.

Nu ska lössen undra vart jag tagit vägen, sa gardisten, vände skjortan ut och in.
Inte ante jag att livet satt så löst, sa korpralen när han slog ihjäl kaptenen med laddstaken.
Vad kostar en slik djävul i år, sa gardisten om psalmboken.
Det skulle inte förvåna mig om jag fick huvudvärk, sa soldaten när kulan gick genom skallen.
I tjänsten känner jag ingen, sa livgardisten, red omkull mor sin.

Ack ja, det var väl det jag misstänkte, Även om allt inte var bättre förr så var det roligare, åtminstone ibland.

KONSTEN ATT TITTA PÅ TIPSFOTBOLL

Det har blivit dags att ta fram nätundertröjan, ställa pilsnerflaskan på bordet och dra på sig byxorna med Gällivarehänget.
Ett stort antal lördagar framöver hoppar alla riktiga karlar över rakningen, släpper ut magen, lägger upp fötterna på bordet och knäpper på tv:n.
Det är med andra ord så att Premier League-fotbollen har kört igång igen.

Under flera år sändes Tipsextra på lördagseftermiddagarna i svensk tv. Det innebar att ett par generationer svenskar utvecklade ett alldeles speciellt förhållande till konsten att titta på engelsk fotboll hemma i vardagsrummet. En lång rad oskrivna men självklara regler skapades, och vi ska i dag gå igenom några av de allra mest elementära.

Att dricka öl ur dricksglas kan till exempel medföra en skarp tillrättavisning, vit skjorta och slips resulterar ofelbart i gult kort, och nya strumpor där stortårna inte sticker ut genom hålen innebär omedelbar utvisning för resten av matchen.

Pilsner på brun glasflaska är sedan urminnes tider den bordsdryck som gäller i detta sammanhang. Som alkoholfritt alternativ kan dispens möjligen ges för Ramlösa eller Loka. Nätundertröja och byxor med Gällivarehäng är däremot obligatoriskt.

Nätundertröjan – eller brynjan som den också kallas – är det kanske viktigaste attributet av alla vid denna gamla traditionsmättade lördagseftermiddagshögtid i svenska hem. Från att i forna tider ha stått för frisksport och sunt leverne har nätundertröjan kommit att inta en grundmurad ställning som symbol för svettiga armhålor, tåbira, rapningar och överfulla askkoppar framför tv:n.

Byxorna är en annan viktig detalj. Vanliga mysbyxor eller ett par gamla träningsoverallsbrallor är godkända under förutsättning att Gällivarehänget är det rätta. Framför allt rekommenderas dock ett par väl ingångna och bredspåriga manchesterbyxor med hängslen.

I det sammanhanget är det viktigt att påpeka att hängslena inte får vara några sådana där breda, snygga saker i granna färger. Här anbefalles i stället gamla smala resårband av femtiotalsmodell som snor sig på ryggen så fort man sätter på sig dem.

Det är dock inte nödvändigt att dra hängslena över axlarna. Tvärtom kan det snarast rekommenderas att man låter dem hänga och slänga efter byxbenen för att på så sätt ge sin egen uppenbarelse en alldeles extra pikant touche av gammal och van Tipsextratittare.

När det gäller byxorna måste dock medges att Gällivarehängets betydelse har avtagit något i takt med fjärrkontrollens utbredning. I Tipsextras barndom fick innehavaren av ett prydligt Gällivarehäng rikligt med tillfällen att briljera, när han med jämna mellanrum reste sig och gick fram till tv:n för att höja ljudet eller ställa in bilden.

Numera behövs ju detta sällan, men den som är i åtnjutande av ett grant Gällivarehäng har ändå möjlighet att visa upp detta genom att då och då ta en tur till kylskåpet för att bära in mer korv och pilsner.

Därmed är vi inne på ännu ett viktigt område, nämligen tilltugget. Här finns en rad olika falanger som drar åt skilda håll. Den yngre generationen brukar satsa på chips, ostbågar, popcorn och annat krafs, som vi veteraner inte har mycket till övers för.

En annan skola hävdar att kaffe, gräddtårta och glass är att föredra, men det betecknas av många rutinerade tittare som rena helgerånet.

För oss är det pilsner och rökt korv som gäller. Tjocka korvskivor från skärbrädan direkt i näven samt den där byxficksljumma pilsnern som brukar serveras på engelska pubar och i det här sammanhanget ska drickas långsamt ur flaska.

Det innebär ibland att drycken står och dunstar, vilket dock inte är helt fel. Lite avslagen pilsner i slutet av andra halvlek kan ofta kännas symboliskt riktigt i kombination med ett sprucket 288-raderssystem.

Allt detta är detaljer som jag inte hade en tanke på den gång jag satte mig till rätta framför tv:n för att avnjuta min första Tipsextramatch i slutet av sextiotalet. Alltsammans kom liksom bara av sig själv med tiden, utan att man tänkte på det. Plötsligt satt man där bara i brynja och gälliverhäng med fötterna på bordet och smuttade på pilsnerflaskan och rapade lätt. Men det är klart, är man en naturbegåvning så är man.

TIPSFOTBOLL I TV

Hösten är här och Premier League-fotbollen är i full gång sedan en tid tillbaka.

Det gamla klassiska tv-programmet Tipsextra existerar tyvärr inte längre. Men för den som har tillgång till rätt kanaler och mottagningsförhållanden på sin tv går det fortfarande att titta på engelsk ligafotboll på lördagseftermiddagarna.

Och trots att Tipsextra inte finns längre, så kastar programmet sin slagskugga även över dagens tv-sändningar. Åratals tittande har nämligen satt outplånliga spår i ett par generationer svenska fotbollsvänner, inte minst när det gäller hur man ska uppföra sig framför tv:n.

För den inbitne tipsfotbollsbetraktaren finns vissa bestämda regler, och dessa ska vi gå igenom senare i veckan i den här bloggen.