ODDEVALLEN OCH EN HEL DEL ANNAT FRÅN DET GAMLA UDDEVALLA

Oddevallen hette fotbollsarenan som uppfördes 1951 och låg ute vid Varvet, ungefär där Mona-Lisas restaurang finns i dag. Den som är intresserad av gamla tider kan läsa om bakgrunden i boken ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll” som handlar om hur det var att växa upp i Uddevalla på 1950-talet.

Oddevallen uppfördes på den plats där Varvets fotbollsplan hade funnits redan på 40-talet

Här följer ett litet utdrag ur boken:

Gustaf Thordéns satsning på Oddevold sågs med oblida ögon av många, och när laget började marschen uppåt i seriesystemet nekades klubben att spela på Rimnersvallen. Thordén lät då bygga en egen arena som uppfördes på rekordtid med plats för 4 000 åskådare och invigdes 1951. Där spelade Oddevold alltså sina hemmamatcher i gamla division tre under en stor del av 50-talet.

Vi grabbar på Egersberg promenerade dit ut längs gamla Lelångenbanan. Det var naturligtvis förbjudet att gå på järnvägen och när det ibland kom ett tåg eller en rälsbuss slängde vi oss ner i gräset vid sidan av spåret medan lokföraren knöt näven efter oss.

Ute vid Oddevallen hade vi två alternativ. Antingen ställde man sig vid ett av insläppen och inväntade någon vuxen och bad att få ”följa med farbrorn in”. Både här och på Rimnersvallen släpptes nämligen smågrabbar in gratis i sällskap med en vuxen. Eller så stannade man på banvallen som strök utefter ena kortsidan av planen och fungerade som ”snikens kulle”. Ibland samlades där mycket folk till stor förtret för förarna på de gamla ångloken. Det hände att de under högljutt visslande spydde ut rök och ånga över gratistittarna. Detta väckte stort jubel och allmän munterhet hos de som stod inne på arenan och hade betalat sin entréavgift.

Barndomsminnena från Oddevallen är många. Jag minns hur jublet steg när sprintersnabbe Lennart Hansson fick en löpboll och sprang ifrån sin back på högerkanten. Jag minns Gustaf Mattssons farliga bakåtpassningar till egen målvakt. Jag minns att Rune Lekberg aldrig missade en straff trots att han alltid placerade dem på samma ställe, strax över marken alldeles intill stolpen i målvaktens högra hörn. Jag minns Stig Anderssons läckra framspelningar och jag minns hur tekniske Ove Helmér undvek de värsta närkamperna medan de vuxna intill oss på läktaren ruskade på huvudet och sa att ”han e´ rädd om bena”.

Spelarna som värvades lockades med välbetalda jobb på varvet. Men några övergångssummor förekom inte på den tiden. Hälsingborgs IF:s landslagsmeriterade Hasse Persson var här och förhandlade. När Thordén frågade vad han ville jobba med lär han ha svarat:

– Jobba! Jag är här för att spela fotboll och det vill jag ha betalt för.

Det tyckte till och med Thordén var i grövsta laget, så det blev ingen övergång.

Här är ytterligare några bilder ur boken som alltså heter ”Alfabilder, raketost och rock´n ´roll”.

Alfapastillerna såldes i förgglada askar.

Bilderna här ovan på Oddevoldspelare är inte Alfabilder utan tillhörde en annan serie samlarbilder. Alfabilderna gavs ut åren 1949-61, först i svartvitt och sedan i färg, och såg ut så här:

Jönköpings Södras skyttekung Karl ”Timpa” Simonsson och IFK Norrköpings målvakt Bengt ”Zamora” Nyholm var två av förgrundsfigurerna i Allsvenskan.

En företeelse med hög nostalgifaktor från den här tiden är raketosten. Den förekom på svenska frukostbord åren 1947-79 och hade sin storhetstid på 50-talet. Det var en mjukost i ett vaxat papprör med en rörlig skiva i botten. Med hjälp av denna pressades osten uppåt i röret och skars sedan av i lagom stora skivor med hjälp av ett vidhängande snöre. Raketosten smakade ungefär som andra mjukostar men den var roligare att skära.

Fyra av de tolv kapitlen handlar helt eller delvis om rockmusikens framväxt på 50-talet, om jukeboxar på kaféer och restauranger, om Bildjournalens omröstning Elvis eller Tommy och om alla gamla vinylskivor man samlade på sig.

Så här såg min första vinylskiva ut. Tutti frutti med Little Richard, inköpt i Luxoraffären längst ner på Kungsgatan sommaren 1957.

Nummer två i samlingen blev Don´t knock the rock med Bill Haley and his Comets från Janssons Musik på Kilbäcksgatan.

Mejla till mig på gujohans@telia.com eller ring 0522-10599 så levererar jag boken för 220 kronor inom Uddevalla.

PARTAJ I DOMSTOLEN

Här följer ytterligare några dialoger ur tv-programmet Partaj, nedtecknade från ett gammalt vhs-band som jag hittade i gömmorna.

– Jaha, ni har begärt skilsmässa. Hur är det, är mannen supig?

– Ja, det är han.

– Hur är det med otroheten då?

– Ja, vad det beträffar så vet jag inte ens om han är far till vårt sista barn.

– Ni dömes härmed till tio dagsböter à fem kronor.

– Jaha, nu vet jag vad det kostar att kalla en länsman för klantarsel. Men vad kostar det att kalla ett klantarsel för länsman?

– Lagen stadgar i dylika fall inget straff.

– Nähä. Adjö då, länsman.

– Jag tyckte jag såg dig med en mörk skummis på Hamburger börs i går.

– Men älskling, det var ju min man. Du vet väl att det inte finns nån annan än du.

– Jag är en man med mycket regelbundna vanor.

– Jaså, det var konstigt. Jag såg dig klockan tre i morse på en nattklubb med två blonda modeller.

– Ja, det tillhör mina regelbundna vanor.

– Om Grynet Mollvig hade lagt på hullet ordentligt så skulle hon ha hetat Mullet Grynvig.

– Inga kvinnor får ligga i så mycket för pengar som dom som gift sig till dom.

– Jag ger inte mycket för karlar, jag ger på sin höjd efter för dom.

– I går blev jag vald till Miss Grammofonskiva. Jag hade precis dom rätta måtten, 33, 45 och 78.

– Du är den första kvinna jag kysst.

– Det märks.

– Kan ni ge nåt signalement på han som överföll er?

– Ja, det såg ut att vara en hygglig karl.

SKVALLER OCH SUNT FÖRNUFT

Dags igen för ytterligare några bidrag ur tv-programmet Partaj från 1969. Håll till godo alla nostalgiker.

– Ingmar Bergamn är en virituos har jag hört.

– Du ska inte tro allt skvaller du hör om oss teatermänniskor.

– Jag säger som Sven Stolpe. Vanligt sunt förnuft är inte så vanligt nu för tiden.

– I går såg jag en fågel som la fyrkantiga ägg. Och pratade under tiden.

– Jaså, vad sa den?

– Den sa aj.

– Jag älskar att laga mat. Jag brukar blanda hackat gummi i köttfärsen

– Hackat gummi?

– Ja, så kan jag studsa köttbullarna ut från köket.

– Det där Erotic Art, det var det snuskigaste och vidrigaste som jag har sett. Och jag vet vad jag talar om för jag har varit där fyra gånger.

– Det värsta med politiska skämt är att ibland blir dom invalda i riksdagen.

– Om Lars Ulvenstam hade varit skådespelare hade han fått huvudrollen i Den inbillade kloke.

– Man ska inte prata illa om kannibaler. Dom tycker faktiskt om alla människor, oavsett ras och religion.

Blondinen: – Folk säger att jag inte bryr mig om nånting. Men det struntar jag i.

Pastorn: – Det räcker inte med att säga Herren välsigne eder. Man måste se till att det blir gjort också.

I FÄDERS SPÅR MED BLÅBÄRSSOPPA, PAPPERSNÄSDUKAR OCH HOSTMEDICIN

Dagen före Vasaloppet svullnade halsen upp samtidigt som näsan började rinna. Omtöcknad, snuvig och rosslande konstaterade jag att jag hade 38,2 i feber innan jag gick till sängs på kvällen. Det var ett skapligt resultat på 500 meter skridsko förr i världen, men inför Vasaloppet kändes det inte bra.

Det såg ut att bli en jobbig söndag. Hur skulle jag orka det här? Nio mil från Sälen till Mora. På soffan framför teven visserligen men ändå.

För säkerhets skull ställde jag klockan på ringning redan halv sju för att hinna äta frukost i lugn och ro innan det var dags att bädda på soffan i vardagsrummet. Tidsschemat höll och när sändningen började halv åtta kunde jag krypa ner under duntäcket och luta mig tillbaka med fyra fluffiga kuddar bakom nacken, beredd att följa med elitåkarna på färden ner mot Mora.

Vid sidan om det traditionella kaffet, bullarna och Vasaloppsmuggen med blåbärssoppa hade jag laddat med en paket pappersnäsdukar och en flaska hostmedicin på bordet framför teven.

När starten gick och 15 000 åkare skidade i väg var det bara att sträcka ut sig på soffan och ta en klunk hostmedicin och hoppas på det bästa.

Sedan var det dags att snyta sig omsorgsfullt, lägga sig till rätta under täcket och konstatera att norrmannen John Kristian Dahl tog täten och satte full fart uppför första backen.

-Ta det lugnt, tänk på att jag är förkyld, hörde jag mig själv säga samtidigt som jag fick en ny hostattack och var tvungen att sätta mig upp i soffan.

Efter en stund dämpades tempot i täten så pass att jag kunde luta mig tillbaka och fundera på sakernas tillstånd. Till exempet att det inte var mycket som var sig likt från tidigare Vasalopp. Plex finns inte med oss längre och det har man kanske hunnit vänja sig vid, men den här gången hade vi inte ens André Pops att luta oss mot i starten. Han var i Kanada och kommenterade andra skidlopp. Liksom Jakob Hård och Anders Blomqvist.

Dessutom gjorde föret och nysnön att det gick så trögt i täten att elitlöparna låg och lurpassade på varandra långt bak i fältet så att man knappt kände igen en enda av de åkare som teve-kamerorna fångade in.

Det var nästan så man drog en lättnadens suck när man fick se Kalle Moraeus med mikrofon i näven i Smågan. Visserlige har jag alltid tyckt - full av fördomar som jag är - att dalkarlar ska vara långa och magra och seniga och åka skidor. Kalle Moraeus är väl inte direkt prototypen för detta, men det var i alla fall ett ansikte man kände igen.

Strax före Mångsbodarna klev jag upp och värmde lite blåbärssoppa i mikron för den här morgonen orkade jag inte följa traditionen och hälla det i en gryta och ställa på spisen. Om det berodde på detta stilbrott eller på något helt annat vet jag inte, men tillbaka på soffan orkade jag inte hålla mig vaken utan somnade in ungefär i höjd med Risberg.

Strax före Everstberg väcktes jag av helikopterns surrande över kontrollen - eller om det möjligen var mina egna snarkningar. Jag kunde i alla fall konstatera att två norrmän i tigerrandiga trikåer hade kört ifrån de andra med över en minut.

I Oxberg steg jag upp och gick ut i köket och bryggde en kanna extra starkt kaffe för att försöka piggna till så att jag skulle kunna bevaka de svenska intressena. Sedan lyckadess jag hålla mig vaken hela vägen, men det hjälpte ändå inte.

Klungan körde ikapp de båda norrmännen, men även klungan var full av norrmän. Och när 30 man slutligen stormade mot målet nästan allihop i bredd över upploppet var det naturligtvis en norrman som stack fram foten först där också - innan han föll ihop bakom målet så att han fick ta emot segerkramen av kranskullan liggande på rygg.

Och haver man sett på maken. Var det inte samme Dahl som hade varit först redan uppför första backen och sedan nästan inte synts till alls. Vakna John Kristian, du vann!

Inte ens i damklassen blev det svenskt i topp, trots att Britta Johansson-Norgren ledde nästan hela vägen. När hon skulle spurta hem segern var det en massa gubbar i vägen på upploppet så att österrikiskan Smutna hann före under målporten.

Ack ja, ingenting är längre som förut. Det var bättre förr. Till exempel 1953 och tidigare, då bara svenskar fick ställa upp i Vasaloppet.

MAT OCH DRYCK TILL SOFFVASAN

Efter tidigare års rapporter från Vasaloppssoffan har jag fått förfrågningar från intresserade läsare om vad man bör äta och dricka på soffan under loppet.

Mitt svar är att man bör förbereda sig noga och absolut inte improvisera eller vänta med att planera tills man har lagt sig till rätta på soffan framför teven.

Erfarenheten säger mig att med en stadig grötfrukost står man sig ganska långt in i loppet.

Vid första kontrollen i Smågan brukar jag nöja mig med ett glas saft eller lite citronvatten.

Strax före Mångsbodarna stiger jag upp och värmer blåbärssoppan, som jag sedan dricker ungefär samtidigt som täten passerar kontrollen.

Sedan blir det ytterligare en mugg i Risberg. Ibland lägger jag även in någon privat kontroll utefter spåret, men då gäller det att se upp vid langningen så man inte spiller på täcket.

I Evertsberg äter jag alltid ett par bullar plus en apelsin, och fram emot Oxberg brukar det vara dags för lite uppiggande kaffe. Annars finns viss risk att man nickar till och kanske rent av slumrar in en stund på soffan.

Denna fara är speciellt överhängande nu när man inte längre behöver vara på alerten med fjärrkontrollen eftersom SVT numera sänder loppet helt utan kanalbyten. För några år sedan var man tvungen att hålla sig vaken för att inte plötsligt försvinna ur tävlingen och hamna i Morgonandakten eller Minnenas television när sändningen gick över från ettan till tvåan och tvärtom.

Den som följer dessa råd bör ha goda förutsättningar att genomföra Soffvasan i god kondition och utan större schackningsperioder samt få gott utbyte av densamma.

SOFFVASAN - HÄR KOMMER JAG

Jaha, då var det dags igen. Dags att ställa väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång teven. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ställa fram Vasaloppsmuggen på bordet i vardagsrummet.

Dags att bädda på soffan framför teven och krypa ner under duntäcket för att än en gång åka Vasaloppet i pyjamas med fyra fluffiga kuddar bakom nacken.

Visst tar det emot att gå upp så tidigt på morgonen. Visst är det jobbigt att inte få sova tills man vaknar av sig själv. Och visst känns det lite ruggigt att behöva lämna den goda sängvärmen så här i ottan en söndagmorgon.

Ibland skriker hela kroppen att man ska vända sig på sidan och somna om. Det är då det gäller att bita ihop och skapa positiva målbilder med fokus på att vältra sig över sängkanten och på något sätt ta sig till startplatsen på soffan.

Vetskapen att man får ta med sig sängkläderna till vardagsrummet och bädda där brukar kunna ge ny motivation.

Och så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket framför teven brukar det lätta något.

Känner man bara sin kropp och vet hur den svarar på sådana här kraftprov kan det vara riktigt härligt att ge allt för att hänga med tv-skotern alla de nio milen ner till Mora.

En ny rapport om vad soffåkaren bör äta och dricka under loppet följer i morgon i denna blogg.

DAGS FÖR SOFFVASAN IGEN

På söndag är det dags att lägga sig till rätta på den gamla slitna Vasaloppssoffan för att än en gång försöka genomföra Soffvasan.

Så här ser den ut, soffan på vilken jag hittills har fullföljt ett 20-tal Vasalopp i liggande ställning.

Det handlar om en enkel men robust svart skinnmöbel i slitstarkt och lättskött material med god liggkomfort. Den är inköpt på Ikea under första halvan av 90-talet och har upplevt alla de stora namnen mellan Sälen och Mora i den moderna Vasaloppshistorien. Från Jan Ottosson och Håkan Westin via Daniel Thynell, Oskar Svärd och Jörgen Brink till norska segrare som bröderna Aukland och fjolårsvinnaren Petter Eliassen.

Min förhoppning är att hänga med täten ända in i mål den här gången också.