fredag 10 maj 2013

BLAND RÖDHÅRIGA ETTERMYROR OCH KNUBBIGA EL-LOKFÖRARE

Jag samlade Alfabilder under nästan hela 50-talet. Jag vet inte vad som fascinerade mig mest, själva bilderna eller baksidestexterna. Det som stod där svalde man med hull och hår, men när man tittar på dem i dag blir man lite fundersam.
Vi måste ha varit många små gossar som präglades av dessa värderingar och bar fördomar, klyschor och klichéer med oss genom livet utan att tänka på det.


Så här stod det till exempel bakpå nummer 55 Sune Sandbring, Malmö FF:
”Inte överdrivet kraftig men liksom alla rödhåriga ytterst energisk. Säker i sparken men chansar kraftigt i tacklingarna.”
Olle Klasson, AIK, uppgavs vara ”en rödhårig slitvarg från Nynäshamn” och Curt Svensson, Halmia, karakteriserades som ”en rödhårig ettermyra med fint skott i båda fötterna”.
Ack du ljuva 50-tal, vart tog du vägen?


Vi fick också veta att Jönköpings Södras målvakt Göte Ståhl var ”en sydländskt stilfull keeper” samt att Carl-Johan Frank i Hälsingborgs IF var ”knubbig,välspelande och framfusig”.
Om Sture Mårtensson i Malmö FF hette det att han var ”en av Allsvenskans ståtligaste spelare”. Ture Grahn i Halmia beskrevs som ”en välvuxen, stilfull backtyp med våldsamt kraftiga sparkar”, och om Holger Hansson i IFK Göteborg stod det:
”Har tjuvpojksglimten i ögat – sådant är ju goda tecken, och Holger går nog mot en stor framtid.”


Malmö FF hade en målvakt som hette Helge Bengtsson och kallades för ”Gripen”. Om honom fick vi bland annat veta:
”Den knubbige el-lokföraren med det sydländska temperamentet har en säker känsla för motståndarskotten men kan emellanåt ´slumra till´ olyckligt, vilket kanske berövat honom chansen att bli landslagsman oftare.”
Malmö FF hade vunnit Allsvenskan flera gånger, så vi var många som försökte byta till oss MFF-spelare.


Men jag minns att när jag mycket stolt kom hem och visade upp högerbacken Sune Sandbring för min idrottsintresserade far, sa denne någonting i stil med:
-Sune Sandbring, ska det vara nånting att ha? Det var ju han som gjorde självmål på ”Gripen” Bengtsson i söndags.
Jag minns än i dag att jag blev helt förkrossad. Tankarna på detta lämnade mig ingen ro på flera dagar.
Till saken hör att jag var så liten att jag inte riktigt förstod vad som menades med självmål. Jag trodde först att det var avsiktligt och uppfattade det som förräderi. Kunde Sandbring vara i maskopi med motståndarna? Kunde han rent av ha sålt sig för pengar?


Jag studerade bilden på Sune Sandbring och tyckte att denne såg mer och mer opålitlig ut. Jag ångrade bittert att jag hade bytt bort Hasse Jeppson i Djurgården mot en sån. Jag såg för mitt inre hur ”Gripen” Bengtsson rullade ut bollen till Sune Sandbring och hur denne sedan i ett obevakat ögonblick blixtsnabbt vände sig om och sköt stenhårt i krysset utan chans för sin målvakt.
Jag kunde inte tänka på annat i flera dagar. Jag försökte byta bort Sune Sandbring, men det var ingen som ville ha honom trots att han var MFF:are.
Det var bara att lägga honom underst i bunten och låtsas som om man inte kände honom. Men ibland när jag var ensam tog jag fram honom och la honom på bordet tillsammans med ”Gripen” Bengtsson och tänkte: Hur kunde han göra så mot honom?


Sedan vände jag på ”Gripen” Bengtsson och läste baksidestexten en gång till. Och plötsligt tyckte jag mig skymta lösningen på mysteriet.
Där stod ju tydligt att ”Gripen” ibland kunde ”slumra till” olyckligt.
Så hade det naturligtvis gått till. ”Gripen” hade förstås stått och sovit när Sandbring passade bakåt till honom och så hade bollen rullat i mål. Nu förstod jag alltihop. Att jag inte hade tänkt på det tidigare.


Men det var ändå mycket man inte begrep. Det stod ett skimmer av mystik och magi kring Alfabilderna och gör så fortfarande. Framför allt undrar jag vart min egen samling tog vägen.
Jag hade skaffat skrivböcker och satt in hela laguppställningar från målvakt till vänsterytter med fyra små självhäftande hörn för varje bild så att jag inte skulle skada baksidan. Jag hade samtliga allsvenska lag komplett med reserver och dessutom ett par buntar med dubletter.
Hela min samling stals från ett vindskontor i början på 70-.talet.


Men någon gång på 90-talet kom ”Alfaboken – till minne av bilderna vi aldrig glömmer”. Den innehåller samtliga 1702 bilder som gavs ut åren 1949-61 och är naturligtvis ett oumbärligt verk som bör finnas i varje bokhylla.

1 kommentar: