tisdag 17 mars 2015

ETT VANLIGT HOTELLRUM I LONDON

I engelska hotellrum finns många egendomliga anordningar i form av dolda ljusknappar, knepigt placerade stickkontakter, mystiska spolanordningar på toaletten och gamla konstiga klockradioapparater med väckningsmekanismer som inte är av denna världen.


Efter några timmars sömn på hotellrummet under mitt senaste Londonbesök väcktes jag mitt i natten av en larmsignal som överträffade allt jag hört tidigare.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt bölade det rakt in i ena örat på mig.
Var är jag? Brinner det? Hur mycket är klockan? Vad är det för dag i dag? Är jag verkligen vaken och i så fall varför?


Det var bara några av de frågor jag ställde mig i det ögonblicket utan att lyckas besvara en enda.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt,lät det fortfarande från någonstans i rummet, och när jag vred på huvudet upptäckte jag några röda siffror som ilsket blinkade 4.00 mot mig i mörkret.
Då for jag upp ur sängen som en raket och kastade mig i riktning mot ljustavlan. Jag trevade med händerna och förstod efter en stund att siffrorna tillhörde en klockradio på någon sorts panel som var inbyggd i sängbordet.


Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det oupphörligen från denna helvetesmaskin. Jag höjde högernäven för att klappa till allt vad jag orkade. Men så besinnade jag mig och började i stället trycka på alla knappar jag hittade, dock utan att få tyst på fanskapet.
Det fanns knappar både över och under och på sidorna om de lysande siffrorna, men det enda resultat jag uppnådde var att jag ovanpå allt detta lyckades köra igång radion på högsta volym. Där var det en som blåste trumpet så att jag ryggade tillbaka och var nära att ramla omkull.


Sedan kastade jag mig på apparaten igen, tryckte in knapp efter knapp och fick slutligen tyst på trumpetaren. Larmsignalen fortsatte dock att ljuda med oförminskad intensitet och styrka.
Dyyyt-dyyyt-dyyyt-dyyyt, lät det fortfarande.
Då var det nära att jag hade ryckt loss hela sängbordet och kastat ut det genom fönstret. Men så råkade jag treva på ovansidan och hittade en knapp som äntligen stoppade det förbannade bölandet.
Tystnaden som följde var nästan spöklik. Jag föll platt på rygg och somnade på några sekunder.
Men det var bara lugnet före stormen.
Fortsättning följer.


1 kommentar:

  1. Dyyyt-dyyyt-dyyyt vad jag väntar på fortsättningen!

    SvaraRadera