fredag 13 mars 2015

STORM ÖVER LONDON

På ett hotellrum i London satt jag för en tid sedan och brottades med ett matematiskt problem modell större.
Vädermannen i teve hade just meddelat att det skulle bli storm och förvarnat om vindar på uppemot ”70 mph” under morgondagen.
Det lät mycket, men jag insåg ju att det knappast kunde röra sig om 70 sekundmeter för då skulle det inte bli mycket kvar av stan.


Ganska snart begrep jag att förkortningen ”mph” stod för ”miles per hour”. Men jag drog mig i det längsta för att försöka räkna ut hur mycket det kunde vara på svenska.
När jag till slut tog fram papper och penna och började skissa på problemet insåg jag efter en stund att detta inte var någon enkel räkneuppgift.
Eftersom en engelsk mil är 1609 meter borde man kanske börja med att dela 70 i 1609 för att få fram hur många meter det rör sig om och sedan multiplicera resultatet med så många sekunder det går på en timme.


Men tydligen fattades det något i detta resonemang eller så gjorde jag något räknefel, för när jag hade dividerat och multiplicerat färdigt var jag uppe i över 150 meter i sekunden. Det lät lite för mycket, även om vädermannen hade sett ovanligt bekymrad ut under rapporten.
Då erinrade jag mig att jag hade en svensk turisthandbok i bagaget. I den hittade jag en jämförelsetabell med uppgiften att 70 miles per hour är lika med 112 kilometer i timmen, men vid det laget var jag så trött i skallen att jag inte ens orkade försöka omvandla detta nya tal till meter i sekunden.


Dagen därpå var stormen över oss. Paraplyer vrängdes, hattar och mössor blåste av huvudet på folk, träd knäcktes i parker, plastkoner yrde genom luften och tunga bockar som ställts upp som avspärrning för vägarbeten kanade utefter gatorna.
Folk rusade längs husväggarna för att söka skydd mot regnet och blåsten. Vinden ryckte och slet i markiser, regnet piskade ner och plötsligt blåste ett helt tidningsställ iväg längs trottoaren så att publikationer och tidskrifter fladdrade utefter gatan medan affärsinnehavaren rusade ut och försökte jaga ifatt dem.


Då upphörde ovädret som om någon hade tryckt på en knapp. Regnet avtog, vinden mojnade och solen tittade fram och plötsligt var allt som förut igen.
På kvällen trodde jag att jag hade drömt alltihop, men teve-nyheterna återkallade mig till verkligheten för där gavs ett sammandrag av de värsta översvämningarna och bortblåsta hustaken.


En stor del av sportsändningen upptogs av ett terränglopp i norra England där stormen farit fram ännu värre.
Cross country heter det på engelska, men det har inte mycket gemensamt med gammal hederlig, svensk terränglöpning. Här springer man inte i skogen utan nästan enbart ute på stora vidsträckta fält och gräsmattor som ligger helt oskyddade för väder och vind.


Det var en nästan osannolik upplevelse att se dessa stackars leriga män i kortbyxor och linne bita ihop allt vad de förmådde men ändå knappt lyckas förflytta sig framåt i den pinande motvinden och det piskande regnet.
Han som vann gjorde det efter att ha ryckt loss från klungan och sprungit ensam i ett par kilometer medan han med en bulldogs envishet borrade sig fram genom stormen.
Efteråt sa han bara att det hade varit en nyttig erfarenhet och att en riktig terränglöpare bör vara beredd på att tävla under de mest skiftande förhållanden.


Men engelsmännen anser nu en gång för alla att de tack vare golfströmmen lever i en subtropisk klimatzon. Många går omkring barhuvade i tunn kostym mitt i vintern och det skulle aldrig falla dem in att ställa in en fotbollsmatch eller ett terränglopp i februari bara för att det fläktar lite om öronen.

1 kommentar:

  1. Du hade bra drag under galoscherna: 31,111111111 m/sek.

    SvaraRadera