DANSKDÖDARE MOT SIN VILJA

När Berras brorsa hade somnat i baksätet på Berras Amazon efter väl förrättad orienteringsfärd i taxi med grogg vid alla kontroller, vidtog fas två i hans svensexa.
Festkommittén, bestående av Berra, Filosofiska Karlsson och en revolversvarvare de känner, hade beslutat att han nu skulle föras till Centralstationen, iklädas svenska fotbollslandslagets dräkt och läggas i en sovkupé på nattåget till Köpenhamn.

Till saken hör att det dagen därpå skulle bli fotbollslandskamp mellan Danmark och Sverige i Idrettsparken, vilket på den här tiden innebar ett oerhört prestigefyllt möte inför fullsatta läktare.

Stämningen hade piskats upp flera veckor i förväg,och det danska gemytet väntades lysa med sin frånvaro. Svenska turister aktade sig för att gå ensamma på krogarna i Nyhavn och skröt inte direkt med sin nationstillhörighet.

Mot den bakgrunden får det betecknas som ganska vågat att Berras brorsa också ifördes blågul keps med texten ”Heja Sverige, friskt humör!” samt en lapp på ryggen med ordet ”Danskdödare”.

Sedan bars han ombord på tåget och lades på rygg i en förbeställd överslaf, varpå festkommittén stack en blågul miniatyrflagga i vardera handen på den djupt sovande resenären. Slutligen tejpades biljetten fast på sängkanten för att konduktören inte skulle väcka honom.

Meningen var sedan att festkommittén skulle åka bil till Köpenhamn och vara där i god tid för att ta emot den blågule supportern. Men strax utanför Helsingborg fick de punktering och blev kraftigt försenade.

När de kom fram till Huvedbangården i Köpenhamn upptäckte de en stor folksamling. Mitt i denna stod Berras brorsa i svenska landslagets färger och försökte hålla en ilsken dansk ifrån sig med utsträckta armar.

”Danskdödare” lyste det på långt håll från ryggen, och det gick ett hotfullt sus genom folkmassan, medan den mest aggresive av danskarna slog efter honom med knuten näve.

Festkommittén lyckades till sist få loss honom och dra in honom i sin bil.

-Var är jag? var det första han frågade.
-I Köpenhamn, sa Karlsson.
-Vad är det för dag? sa Berras brorsa.
-Lördag, sa revolversvarvarn.
-Hur mycket är klockan? sa Berras brorsa.
-Kvart över åtta, sa Berra.
-Hjälp! sa Berras brorsa. Jag ska gifta mig om sju timmar.
-Lugn,sa Berra.Vi hinner.

Bröllopet genomfördes som planerat, men brudens föräldrar lär ha sett något fundersamma ut när deras blivande svärson uppenbarade sig en halvtimme före vigseln iförd fotbollskängor och svenska landslagets dräkt med kortbyxor och blågula knästrumpor. Han hann dock byta till frack i sista stund.

Äktenskapet höll bara i något år, vilket den inre kretsen ansåg vara förvånansvärt lång tid.

I dag är samtliga inblandade gifta och stadgade män i den övre medelåldern.

SVENSEXA MED SPIKSKOR

När Berras brorsa skulle gifta sig beslöt Berra och Filosofiska Karlsson samt en revolversvarvare de känner att anordna en hejdundrande svensexa.
Det hela utspelades i landets näst största stad, där Berras brorsa bodde vid den här tiden.

Arrangörstrion var på plats flera dagar i förväg för rekognosering och planläggning.

Dagen innan bröllopet skulle äga rum hämtades Berras brorsa i sitt hem med beskedet att festligheterna skulle inledas med en taxiresa på stan, där han utklädd till orienteringslöpare skulle leta upp ett antal kontroller.

Han ifördes träningsoverall. spikskor, grön skärmmössa, kompass, startkort och ett gammalt kartfodral från 40-talet i ett snöre runt halsen. På kartan hade festkommittén prickat in de kontrollpunkter ute på stan som skulle besökas med taxi. Sedan fick han en bunt sedlar i näven och en lyckospark i baken av sina kamrater.

Första kontrollen var belägen vid foten av Karl den niondes ryttarstay, gemenligen kallad Kopparmärra. En röd skärm hade hängts upp på denna, och nedanför stod Berra och grabbarna med färdigblandad grogg på termos.

En taxi bromsade in, Berras brorsa steg ur och möttes av smattrande applåder och hejarop. Efter stämpling av startkortet och återställande av vätskebalansen bar det av i taxin mot andra kontrollen och mera förfriskningar, av vilka Berras brorsa så småningom blev allt rundare under fötterna.

Sista kontrollen hade förlagts till ett villaområde i stadens utkant. Där hade arrangörerna hängt upp skärmen på Berras gamla risiga Amazon och dragit sig tillbaka till en grässlänt medan de väntade.

På avstånd hörde de två villaägare stå och småprata över ett staket.
-Vad är det som hänger på bilen där borta? sa den ene.
-Det ser ut som en orienteringsskärm, sa den andre.

-Vad är det för något? sa den förste.

-Det är en sport där det gäller att springa efter karta och kompass mellan olika kontroller som är markerade med sådana där skärmar. Jag har en dotterson som tävlar lite, och han säger att det är världens tjusigaste sport. Alla får vara med, och det finns inga pengar under bordet och inget våld och bråk. Efteråt brukar dom sätta sig i gräset och äta mackor och dricka varm choklad ur termosar som dom har med sig.
-Jaså du, sa han som hade frågat. Ja, det är fint när ungdomen sysslar med nyttiga saker i stället för att åka runt och supa och slåss och skämma ut sig.

Knappt hade han avslutat meningen förrän en taxi kom runt hörnet på tjutande däck och stannade några meter ifrån dem. Ut vacklade Berras brorsa med skärmmössan över ena örat, kartfodralet på sned och en stor termosflaska i ena näven. Han slängde in en sedel i taxin och skrek att det är jämnt, varpå han raglade bort till Amazonen, ställde termosen på taket, bankade sig i bröstet med knytnävarna och vrålade:

-Mera bruk i baljan boys!

Sedan föll han ihop över motorhuven och blev hängande, innan Berra och hans kamrater sprang fram och bar in honom i bilen och försvann med en rivstart.

Kvar stod två förbryllade gubbar och höll sig i staketet medan de undrade vad detta var för en orienteringstävling.
Fortsättning följer i morgon.