VARMA HÄLSNINGAR FRÅN PINKANDE POJKE

Ibland får man vykort. Jag har sparat en bunt som någon skickat från en turné genom flera europeiska länder.

Det börjar med ett kort, avstämplat i belgiska Gent men föreställande Manneken-Pis, alltså statyn av den pinkande pojken i Bryssel, som tycks vara ett mycket kärt vykortsmotiv.

Så här skriver avsändaren:
Efter lång tids urinerande har nu Bryssel äntligen dränerats runt sin urinvånare (ett urvattnat skämt vid det här laget). Annars mår vi ”strålande”. Kissprovet är positivt.
Varma hälsningar
Piss-Nisse

Detta meddelande följs dagen därpå av ett porträtt på en dyster kejsar Napoleon, avstämplat i Waterloo och med följande text:

Nu har vi lokaliserat Waterloo, men var finns Buggaloo och Diggyloo? Eftersom slaget är förlorat beger vi oss nu till Santa Helena via Korsika.
N med fru

Detta visar sig dock inte vara riktigt med sanningen överensstämmande, eftersom nästa kort kommer från Innsbruck. Det föreställer en stor gris, och intill denna har tryckts en massa tyska ramsor om olika sorters svin. På baksidan står följande:

9-9-9 (uttalas på franska)
Äventyret fortsätter.
Schnabl o Klammer

Efter ytterligare ett par dagar anländer ett kort från Saltzburg med motiv ur filmen Sound of Music och följande korta meddelande:

Amadeus hälsar.
Julie o Christopher
Nu väntar Örnnästet och Berchtesgaden.

Nästa bild kommer från Liechtenstein och föreställer furstendömets regent Franz Josef II och furstinnan Gina. Med anspelning på den förstnämnde har följande hälsning skivits på baksidan:

Wieviel Uhr ist es? Es ist kein Filur, es ist mein Bruder, Fürst Franz Josef der zweite und seine Frau Gina. I kväll bjuds middag på slottet Örnnästet. Klädsel: Brun skjorta och en klämmig armbindel.
Hälsningar
Constantine

Dagen därpå kommer ännu ett meddelande från Innsbruck. Tydligen reser vår hjälte kors och tvärs genom Europa eller så är det de kontinentala postverken som inte riktigt hänger med i svängarna. ”Das schöne Innsbruck am grünen Inn” står det tryckt på kortet, där, adressaten dessutom har förärats titeln ”Zum alten Jodler”.

Stämningen börjar tydligen bli mer och mer upprymd för nu skrivs det helt och hållet på tyska med allt märkligare handstil, innehåll och språkbehandling. Så här står det:
Gute Heute alle Leute!
Wir haben unser in der Luft, und bald kommen die Löwen und die Bären.
Franz und Heide

I början på nästa vecka anländer två kort på samma dag. Det ena är avstämplat i Venedig och föreställer gondoler så långt ögat når med följande hälsning:

Nu har vi utforskat Italienska Schweiz. Japanska delen väntar – om gondolen når land någon gång.
C Lindeman + fästmö (hon med påsen)

Det andra är en bild på påven, och budskapet lyder som följer:

Nu har vi Vatt i Kanstaten (häpp!). Ska just blanda mig en Rom och Cola.
J.P.

Sedan går ytterligare några dagar och så anländer ett nytt kort på den pinkande pojken i Bryssel, denna gång avstämplat på platsen. Tydligen är sällskapet nu på hemväg, och detta kan tycks vara ett elegant sätt att sluta cirkeln. Men vederbörande är tydligen ganska slaka efter två hårda veckor på kontinenten, för man tycks ha glömt att man tidigare skickat ett likadant kort. Så här skriver man nu:

Den här pojkens far var urmakare. Modern var nattfjäril. Därför heter han Urolog Kissinger och är en av urinvånarna. Tänkte skicka ett kort från San Remo men hann aldrig dit.
Den glade bagarens släkting + Berta II

Några dagar senare anländer ett kort från Dronninglunds Hotel i Danmark med samma handstil som på de tidigare försändelserna, nu med texten:

Knud Kofoed hälsar!
Liksom red H, den f d vikarien (den uppkäftige) och hans kvinna.
Därmed var mysteriet löst. Tack fär korten.

THE BOTTOM IS NÅDD

Vykort är veckans tema i den här bloggen nu när sommarsemestern närmar sig med stormsteg.
Vi värmer upp lite lätt med en u-båt på ett kort avstämplat på Barbados.

Så här har någon skrivit på baksidan:

Visserligen har jag väl tagit mig vatten över huvudet en och annan gång - men det här slår väl alla rekord? Nu går vi till botten med det här. Äventyret fortsätter - hittills ytan (!) problem.
Kapten Nemo med fru.
PS: Måste vägen till Curacao gunga så?

Från Grenada kommer ovanstående bild med följande text:

Det här kortet är väl kanonkul. Det är nästan så man smäller av. En hälsning från den ö som vi senast invaderat. Här är det soligt och kruttorrt.
Patton med fru.

Vi avslutar dagens skörd med detta uppseendeväckande blickfång. Så här har någon skrivit på baksidan - eller om det möjligen är framsidan:

Hur man än vänder sig har man alltid skinkan bak.
Werner & Werner
Alla röv-are hälsar också. Därmed har vi uppnått ända-målet med vår resa som vi förstås hade en bak-tanke med.
Ännu fler vykort blir det i denna blogg om ett par dagar.

"JÄRNPJÄXAN" BENGTSSON SLÅR TILL

Vi spelade fotboll på ängen uppe i skogen.
Nisse Bengtsson gick vänsterytter och var Nacka Skoglund. På den andra kanten sprang Berra omkring med nerhasade strumpor och sa att han hette Kurre Hamrin. Filosofiska Karlsson la alla frisparkar under förevändning att han var den store strategen Gunnar Gren.

Berras brorsa stod i mål och var Kalle Svensson. Men en dag skulle han plötsligt vara Lev Jasjin   i stället. Alltså den där store ryssen som brukade luta sig framåt och breda ut armarna när motståndarna kom stormande, ungefär som om han tänkte krama ihjäl dem.

Jasjin hade en jättelik keps på skallen och såg så ruggig ut att dom minsta killarna blev rädda när dom fick se honom i svartvit teve.

Så hände det sig en dag att Nisse Bengtsson fick ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror som hade spelat vänsterback i ett lag i gärdsgårdsserien. Detta blev en vändpunkt i hans fotbollskarriär och resulterade i att han förändrade sin spelstil i grunden. Man skulle kunna säga att han genomgick en förvandling nästan i klass med doktor Jekyll och mr Hyde. Eller kanske snarare från Nacka Skoglund till Horst Juskowiak.

Och alltihop var kängornas fel. Dessa väckte nämligen både uppståndelse och avund bland övriga spelare, som samtliga var utrustade med slitna gymnastikskor med bortnött gummi och en och annan tå stickande ut här och var.

Nisse Bengtsson kängor däremot var enorma saker med bepansrade tåhättor och stora läderdobbar som rev upp gräset där han galopperade fram.

De var flera nummer för stora, men med hjälp av tre par raggsockor och lite tidningspapper lyckades han surra fast dem så att de satt kvar på fötterna. Han blev inte särskilt rörlig med dessa slagskeppsliknande pjäser på fötterna, men å andra sidan vek motståndarna gärna undan när han kom klampande så marken gungade och sparkade efter benen på dem.
Man skulle kunna säga att han gav den spelstil som kallades järnkaminernas, om inte ett ansikte, så i alla fall två stora fötter.

Vid detta speciella tillfälle hade Nisse Bengtsson startat en rush över hela planen. Motståndarna föll som käglor och till slut återstod bara Berras brorsa i målet, för dagen skrudad som Lev Jasjin med stora kraghandskar och en gammal Snoddaskeps på huvudet. Han lutade sig framåt och bredde ut armarna som han sett Jasjin göra i teve och just då sköt Nisse Bengtsson.

Det var inget kanonskott men det går ändå till fotbollshistorien, eftersom den bepansrade högerkängan gled av foten och träffade Berrs brorsa mitt i ansiktet.

Stor kalabalik uppstod medan raggsockor, tidningspapper och ett trasigt skosnöre virvlade genom luften. Bollen tog i ribban och på returen var Karlsson framme och tryckte in den mellan stolparna bakom den vid det laget medvetslöse målvakten.

Eftersom det inte förekom någon domare i dessa matcher blev det stor palaver i fråga om domslutet. Det försvarande laget ville ha frispark och utvisning av Nisse Bengtsson för livsfarligt spel, medan anfallarna hävdade att det var mål.

Den allra mest häpnadsväckande regeltolkningen åstadkoms emellertid av Berras brorsa, som när han vaknade och fick händelseförloppet rekapitulerat för sig, hävdade att det måste vara offside på kängan!

Han stödde sig på att denna var en betydande del av spelaren, i det här fallet Nisse Bengtsson. Och eftersom kängan befann sig mellan målet och anfallsspelaren vid det andra skottet, var det följaktligen offside på en del av Nisse Bengtsson innan bollen gick i mål.

Det anfallande lagets medlemmar ruskade på huvudena och sa att Berras brorsa tydligen hade blivit konstig i skallen av smällen.

-Det kan väl för fan inte vara offside på mig när jag står här! skrek Nisse Bengtsson.

-Men din förbannade järnpjäxa låg där! skrek Berras brorsa tillbaka och torkade blodet ur pannan med Snoddaskepsen.
Efter långa och högljudda förhandlingar enades parterna om en kompromiss. Målet godkändes, samtidigt som Nisse Bengtsson visades av planen. Han ålades dessutom att skjutsa Berras brorsa på pakethållaren på sin cykel till lasarettet där denne blev sydd med fyra stygn i pannan.

Från den dagen kallades Nisse Bengtsson ”Järnpjäxan” resten av fotbollssäsongen och förbjöds att beträda planen i sina bepansrade kängor. Det ryktades att han skrev brev till både Svenska Fotbollförbundet och Fifa för att få upprättelsen, men om det var sant blev aldrig riktigt klarlagt.

LEV JASJIN PÅ BESÖK

På ängen uppe i skogen kritade vi upp en fotbollsplan. Vi tillverkade två mål av träd och slanor som vi sågade ner i skogen och gjorde målstolpar och ribbor av. Sedan delade vi upp och spelade match.

En dag kom Lev Jasjin dit. Han hade kraghandskar och en stor keps som han dragit ner i pannan för att ingen skulle känna igen honom. Han skrek och svor långa ramsor på ett språk som lät som ryska. Småkillarna vid sidan av planen blev rädda och sprang hem.

Vi andra såg förstås att det var Berras brorsa som hade klätt ut sig. Han var helt såld på Lev Jasjin den sommaren. Han hade sett i teve hur Jasjin ställde sig bredbent och bredde ut armarna när motståndarnas forwards kom stormande och såg ut som om han skulle krama ihjäl dem.

Den ende som inte var rädd var Nisse Bengtsson. Och när han hade fått ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror i gärdsgårdsserien blev det spel på liv och död.

Fotbolls-EM i all ära, men det är om detta det ska handla i den här bloggen senare i veckan.

DEN SOM GRÄVER EN GROP

Den som gräver en grop åt andra ramlar ofta själv däri, påstås det.
Den som gräver en grop rakt genom jordklotet råkar ännu värre ut. Han kommer nämligen att drunkna, har jag nu fått veta.

Detta med anledning av att jag för en tid sedan skrev att om jag skulle lyckas gräva en tunnel från min trädgård rakt genom jordklotet så skulle jag komma upp i Australien.

Lögn och förbannad dikt, säger en man som brukar kallas Filosofiska Karlsson.
-Du kommer upp någonstans i havet mellan Nya Zeeland och Antarktis och skulle du hinna upp till ytan utan att drunkna, skulle du förmodligen frysa ihjäl snabbt för där är kallt i vattnet så här års.

-Han kan ha rätt, sa Berra som också deltog i överläggningarna. Kalle Kanon sa alltid att man skulle komma upp i närheten av Nya Zeeland.

-Vem fan är Kalle Kanon? undrade en revolversvarvare som också var närvarande.
-Min gamle geografilärare, sa Berra. Han var mycket för såna där knepiga resonemang. Som att om man kunde simma över Atlanten skulle man bara nå halvvägs över Stilla havet. Eller att om man vände på Sverige så skulle Kiruna hamna i Milano eller hur det var.

-Det var inte det saken gällde, sa Karlsson och tog fram en gammal världsatlas och bläddrade fram en karta över södra halvklotet.

-Nu ska vi se, fortsatte han. Longitud 58 grader och latitud . . . det måste bli . . . låt mig se . . . 168 grader. Här har vi det. Mitt ute i havet. Och djupt verkar det vara. Campell Island heter närmaste ö, men dit har du minst 50 mil att simma.
-Det här skulle Kalle Kanon ha gillat, sa Berra. Precis hans stil.

Församlingen enades om att gräver man en tunnel från den svenska västkusten rakt genom jorden, så kommer man upp i havet på andra sidan ett hundratal mil söder om Nya Zeeland och definitivt inte i Australien som jag har påstått.

Frågan är dock hur stor risken är att spridandet av denna felaktiga uppgift får några allvarliga konsekvenser. Risken att någon tänder på den här idén och sätter igång att gräva är kanske inte så där alarmerande stor.

-Det hör inte hit, sa Karlsson. Rätt ska vara rätt.

-Absolut, sa Berra. Men då vill vi också höra hur stor du tror risken är att folk har blivit vilseledda att börja gräva tunnlar genom jordklotet. Kan man få ett litet tips om hur många som håller på just nu och hur långt dom har kommit om dom började i förra veckan.
-Nä, men du kan ju fråga Kalle Kanon, sa Karlsson.
-I så fall får jag nog börja gräva själv, sa Berra, för han är död och begraven sedan många år.

Själv hoppas jag i alla fall att detta tillrättaläggande inte kommer för sent. Skulle någon verkligen försöka nå det australiska fastlandet på detta sätt, vore det ju tragiskt om han kom upp hundra mil bredvid och blev dränkt.

I så fall ber jag om ursäkt på förhand.

EN GRÄVANDE JOURNALIST

Var hamnar man om man gräver en grop rakt genom jordklotet?
Se där en fråga att bita i för alla geologer, naturvetare och mångkunniga personer i största allmänhet.

Själv trodde jag att man skulle komma upp någonstans j Australien, vilket jag också påstod förra veckan i denna blogg.

Men nu har jag fått höra att detta är fel och att man i stället hamnar långt ute i havet någonstans på södra halvklotet samt att man inte ska sprida sådana uppgifter om man inte har ordentligt på fötterna, vilket man ju allra minst bör ha om man ska ge sig ut på så djupt vatten som det här är fråga om.

Möjligen skulle jag till mitt försvar kunna hävda att det är ganska hög odds på att ett projekt av detta slag över huvud taget ska kunna genomföras.

Och om någon mot förmodan skulle ha krafter nog att orka gräva sig genom jordklotet skulle han inte få tillfälle att visa det, eftersom han då med all säkerhet skulle brinna upp någonstans på halva vägen för i jordens inre lär det vara väldigt varmt.

Som grävande journalist med stor erfarenhet av trädgårdsarbete har jag dock svårt att släppa frågan. Den kommer därför att utredas ytterligare längre fram i veckan i denna blogg.

HÄMNAREN MED RENSJÄRNET

Vi hemmansägare har det inte lätt så här års. Gräsmattan ska klippas, rabatterna ska rensas, all mossa krattas bort och alla maskrosor ska dras upp med rötterna innan de hinner föröka sig ännu mer än vad de redan har gjort.

Därvid har jag gjort den upptäckten att maskrosorna är i en fullkomligt särklassig majoritet bland alla parasiter och utsugare som har slagit klorna i min trädgård och nästan kvävt all annan växtlighet.

Ännu vet jag inte hur långa rötter en maskros kan få. Jag blir lika överraskad för varje ny rekordnotering där jag ligger på knä och gräver i jorden med mitt rensjärn.

Däremot vet jag numera vad det är för likhet mellan en maskros och ett isberg. Man ser bara toppen, och vad som därunder finns kan vara av hisnande proportioner.

När man börjar lirka med en knopp, knappt större än ett knappnålshuvud, visar sig fortsättningen ofta gå en halvmeter ner i jorden. Då får man böka upp ett större hål så man kan få ner armen och försöka dra upp hela eländet utan att rycka av roten och lämna kvar någonting som kan gro och föröka sig till nästa vecka.

Jag är maskrosornas svurne fiende, ogräsbekämpningens okrönte konung, hämnaren med rensjärnet, som gjort jakten till ett självändamål och river med mig rubbet.

Där jag gått fram växer inget gräs, varken ogräs eller ädlare varianter. Jorden sprutar, skalbaggar och gråsuggor flyr undan mitt spetsiga vapen, och maskar stora som snokar väller upp ur jorden och ringlar i panik över gräsmattan för att sätta sig i säkerhet.

Solen steker, svetten lackar, det flimrar för ögonen och plötsligt kommer jag ihåg hur jag låg exakt på det här viset en gång för länge sedan och var nära att svimma av utmattning när min yngsta dotter, som då var i åttaårsåldern, kom och ställde sig bredvid mig och frågade:

-Vad gör du?

Då vände jag mig sakta om mot henne och svarade sammanbitet:

-Tar upp maskrosor.
-Varför det? sa barnet.
-För att det ska bli fint, sa jag.
-Varför det? sa barnet.
-Det är väl bra om det blir fint, sa jag.
-Jag menar varför det blir fint om man tar upp maskrosor, sa barnet.
-Därför att gräset växer bättre och gräsmattan blir jämnare, sa jag.

Då var barnet tyst i flera sekunder innan hon på nytt vände sig till sin far och frågade:

-Varför heter det maskrosor?
-Tja, sa far. Nåt ska det väl heta.
-Är det maskar i dom? sa barnet.
-Nä, sa far.
-Hur långt ner i jorden äger man marken? sa barnet.
-Det har jag aldrig tänkt på, sa far. Det är nog så långt man kan gräva.
-Hur långt kan du gräva? sa barnet.
-Det vet jag inte, sa far.

Sedan var barnet tyst i nästan en halv minut innan hon i rask följd ställde tre frågor, samtliga i tiotusenkronorklassen:

-Kan giraffer klättra i trän, hur gör man en skorpa och kan Hulken simma?
-Gå in nu så du inte missar barnprogrammet i teve, sa far.

Då gjorde barnet det, men en stund senare kom hon tillbaka och frågade:

-Äger vi mark i Kina också?
-Inte vad jag vet, sa far. Varför undrar du det?
-Jo, för om man äger marken hur långt ner i jorden som helst och gräver sig igenom hela jordklotet så kommer man till Kina.
-Nä, sa far. I så fall skulle man nog komma upp i Australien.

-Nähä, sa barnet. För i Kalle Anka så grävde Kalle och knattarna och farbror Joakim sig igenom hela jordklotet och då kom dom upp bland en massa kineser.

-Ja men det var i så fall för att dom bor i USA. Om vi som bor i Sverige skulle gräva oss rakt genom jorden skulle vi komma upp någonstans i Australien, sa far och började i sitt utmattade tillstånd fundera på om han skulle behöva åka till andra sidan jordklotet och dra upp maskrosor där också.

Detta inträffade alltså för åtskilliga år sedan. Nu ligger jag där på nytt på alla fyra och drar upp maskrosor som en bekräftelse på naturens eviga kretslopp och att ingenting är nytt under solen medan jag funderar på att jag ännu inte har tagit reda på om giraffer kan klättra i trän, hur man gör en skorpa, om Hulken kan simma eller hur långt ner i jorden man äger marken.