VARNING FÖR VÄLDIGA VETEBULLAR

Vad är det som växer och växer ju mer man tuggar?
Och som till slut fyller upp hela munnen så det känns som om någon hade tryckt in ett jättelikt tuggummi i käften.

För min del är svaret enkelt. Det är denna egendomliga vetebulle som av någon obegriplig anledning kallas lussekatt och serveras i nästan obegränsad mängd en tidig morgon i december.

I morgon är det dags igen. Ett helt år har gått sedan sist, men nu kommer vi inte undan längre. Varning utfärdas: Lussekatterna slår till i gryningen.

Lussekatter förresten, varför heter det på det viset? Är det bara jag som inte fattar hur dessa hoprullade råttsvansar till väldiga vetebullar kan kallas så. Är det bara jag som undrar varför dessa groteska degklumpar med ett och annat insprängt russin, av någon obegriplig anledning går under benämningen katter?

För att försöka ta reda på detta gick jag till min bokhylla och tog ner band 8, från Lat till Mer, av Bonniers stora lexikon från 1986.

Mellan luskung och lustgas hittade jag ordet lussekatt och läste följande:
Lussekatt, dövelskatt, vete- eller saffransbröd av varierande form, speciellt bakat för Lussefirandet. Se Lucia.

Då gjorde jag det och hittade följande text:

Lucia, S:t Lucia, italienskt helgon, enligt legenden en kristen jungfru i Syrakusa på Sicilien, som år 304 led martyrdöden. Seden att låta en lussebrud, en vitklädd flicka med ljus i en krans kring håret, ofta följd av tärnor, på Luciadagens morgon bjuda omkring välfägnad, bl a lussekatter, är en julsed som införts från Tyskland.
Jaha, det blev man ju inte klokare av.

Luskung förresten. Vad är det för något? Se härmask stod det bara. Om man då tar fram band 6, från Hoo till Kar, kan man under härmask läsa att detta är ett sammanhängande, sakta framskridande, mer än meterlångt band av larver av vissa arter sorgmyggor. Det ansågs förr varsla om krig, pest och missväxt.

Tänk vad man får lära sig i gamla konversationslexikon.
På samma sida står att härmsångare är ett annat namn på gulsångare, att Härenstam, Magnus, är en skådespelare född 1941 och att Härlig är jorden är en psalm av B S Ingemann med melodi av okänt ursprung.

Eller att Härtill är jag nödd och tvungen är ett uttryck skapat av biskop Brask, se Brasklapp.

För att göra det får man gå och hämta band 2, från Bek till Cho, och slå upp att Brasklapp betyder reservation eller hemligt förbehåll, efter den lapp som biskop Hans Brask (1464-1538) insmugglade i ett sigill och därigenom undgick att avrättas i Stockholms blodbad.

Efter att ha läst allt detta kom jag plötsligt ihåg att det var lussekatter saken gällde, så jag återvände raskt till nutiden.

Jag slog igen boken och frågade mig själv varför jag är en sån gammal efterbliven stöt att jag sitter och bläddrar i ett gammalt dammigt lexikon när jag har tillgång till hela internet.

På Wikipedia fick jag till en början följande upplysning:

Lussekatt, lussebulle, lussekuse, saffranskuse eller julkuse är ett bakverk av vetebröd som är starkt förknippat med Luciahelgen. Lussekatter är en form av vetebullar med en starkt gul färg som kommer av saffran.
Jaha, det var ju heller inga direkta nyheter. Men sedan började det lossna, för lite längre ner fick man en förklaring till var det här med katterna kommer ifrån.

Begreppet Lussekatt hade från början inget att göra med Lucia, utan ska etymologiskt härledas till Lucifer, alltså djävulen. Det var i Tyskland på 1600-talet som seden med lussekatt kom till. Djävulen, i kattens skepnad, gav barnen stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan. De ljusa bullarna ansågs skrämma bort Lusse, alltså Lucifer. Lussekatter har även kallats dövels- och dyvelkatter (djävulskatter).

Det var väl det jag anade hela tiden. Att det är något djävulsk över dessa bullar har jag tyckt länge, och det känns skönt att få bekräftat att detta är en uppfattning som går flera hundra år tillbaka i tiden. Uppenbarligen gick det till och med att skrämma bort fan själv bara genom att vifta med en lussebulle, så man är i alla fall i, om inte gott, så i alla fall beryktat sällskap, eller hur man nu ska uttrycka det.

FÅGLAR, PSALMER OCH LUSSEKATTER

Vi närmar oss Luciadagen, något som kan ge upphov till en del frågor.

Vad har firandet av denna högtid till exempel att göra med Magnus Härenstam, brasklappar, luskungar och den lilla fågeln härmsångare, ibland även benämnd gulsångare eller bastardnäktergal.

Och vad är det för likhet mellan lussebullar, djävulsdyrkan, Stockholms blodbad och psalmen Härlig är jorden?

Och framför allt. Varför i all världen heter det lussekatter?

Svaret på dessa frågor kommer i denna blogg om ett par dagar.

GIVAKT FÖR PRESIDENTEN

I dag är det Finlands självständighetsdag. Jag ber att få gratulera.
Det är några år sedan jag var i Helsingfors men jag har alltid trivts i den finska huvudstaden, både med att flanera på Esplanaden och i hamnen eller att kolla in utsikten över Mannerheimsvägen med dess gröna spårvagnar från panoramafönstren i bastun högst upp i Hotel Intercontinental.

Och aldrig ska jag glömma när jag satt på Olympiastadions läktare just som en friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige skulle börja. Plötsligt ekade en finsk högtalarröst över arenan. Det var något med ”Tassavallan presidentti” och en del annat som jag inte förstod och sedan kom översättningen på klingande finlandssvenska med betoning på första stavelsen i varje ord:

-Republikens president anländer till tävlingarna.

Då reste sig 45 000 människor upp samtidigt, medan man skymtade hur den åldrade Urho Kekkonen mödosamt klev in på hedersläktaren. Så blev vi stående i någon halvminut tills alla hade försäkrat sig om att den gamle presidenten hade tagit plats och det var lämpligt att sätta sig ner igen. Jag kände plötsligt hur jag blev alldeles knottrig på ryggen av denna visade vördnad från denna väldiga människomassa för den gamle landsfadern.

En annan bra grej med Finland är att det inte är en massa tjat i onödan. Man säger vad man tycker utan omskrivningar. Ordning och reda. Raka rör. Givakt för presidenten.

En gång på Finlandsbåten såg jag ett anslag på en hyttdörr långt nere i källarvåningen. Där stod något på finska som jag inte förstod men därunder fanns översatt till svenska:
Om dörren fastnar, sparka ut undre dörrspegeln!
Inget tjafs här inte. Går dörren inte upp är det ingen idé att stå och rycka i handtaget. Då sparkar man bara upp den. Ord och inga visor. Pang på bara.

På en svensk båt skulle det väl ha hetat någonting i stil med:

Därest dörren icke skulle gå att öppna genom nedtryckande av handtaget från läge A till läge B, varvid låskolven röres inåt-nedåt, och trots upprepade försök förblir stängd, må den undre, nedtill på dörren belägna så kallade dörrspegeln, tryckas ut, dock ej mer än så mycket att tillträde till korridoren därigenom kan vinnas. Missbruk åtalas.
Och medan man höll på att läsa allt detta skulle båten säkert hinna sjunka och gå under eller vad det nu kunde vara för en nödsituation som hade gjort att dörren fastnat.

Och man kan bara tänka sig hur det hade låtit om svenske kungen hade hälsats välkommen av speakern på Stockholms stadion med orden:

-Hans majestät konungen anländer till tävlingarna.
Det hade förmodligen bara resulterat i några spridda kommentarer om att ”jaså det är dags att komma nu” eller ”vad ska den jäveln här att göra”.

Finland är dessutom ett alldeles utmärkt land för svenskar att turista i eftersom det är tvåspråkigt. En del svenska ord används dessutom på ett helt annat sätt än vi är vana vid. Jag gick en gång genom en öde hotellkorridor när en röst hördes i en högtalare uppe under taket:

-Givakt, givakt! Herr Janne Svensson ombedes kontakta receptionen.
Jag var då nära att göra halt och gå upp i enskild ställning, men så insåg jag att givakt på finlandssvenska nog bara betydde ungefär hallå-hallå.

Sedan gick jag ut på stan och åkte spårvagn. Jag satte mig på en ledig plats och efter en stund såg jag att det fanns en skylt vid sidan om.

Invalideille ja ranhuksille, stod det.
Och därunder översatt till svenska:
För invalider och åldringar.
Hjälp, tänkte jag. Så får man väl inte skriva?

Sedan insåg jag att det var jag själv som borde kritiseras, eftersom jag hade satt sig på en plats för funktionshindrade eller äldre. Men när jag försiktigt såg mig omkring kunde jag inte upptäcka några invalider eller åldringar som stod upp, så jag bestämde mig för att jag nog kunde våga sitta kvar.

Och efter en stund insåg jag att åldring ju är ett tänjbart begrepp så kanske kunde jag rent av passera för det själv så jag satt kvar och tänkte: Här sitter jag. En typisk ranhuksille.

Vid ett stort torg en bra bit från centrum steg jag av vagnen och gick runt och tittade en stund. När jag tyckte det var dags att åka tillbaka mot staden upptäckte jag två man på en bänk och var nära att gå fram och fråga:

-Givakt, givakt! Kan ni säga mig när nästa spårvagn går tillbaka mot centrum?
Men då hade de nog bara undrat vad det var för en stollig ranhuksille, så jag ställde mig vid spårvagnshållplatsen och väntade i stället.

Från Finland kommer också världens kortaste snapsvisa. Alla i sällskapet för glaset till munnen och utbrister samstämmigt:

-Nu!
Inget onödigt tjafs om sjung-hopp-faderallan-lej eller att solen går ner bakom Sjöbloms dass här inte.
Än en gång: Grattis på självständighetsdagen!

GRATTIS PÅ NATIONALDAGEN!

På torsdag är det Finlands nationaldag. Den firas till minne av självständigheten från Ryssland 1917.

Då hade Finland i mer än hundra år lytt under rysk överhöghet som Storfurstendöme. Före det hade Finland varit en del av Sverige. Det var i 1808-1809 års krig som Sverige förlorade den så kallade östra rikshalvan till Ryssland.

Det är om detta krig Fänrik Ståls sägner handlar. Den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg gav ut detta diktverk i två samlingar 1848 och 1860. Runeberg hyllar här både verkliga och fiktiva personer från det förlorade kriget. Döbeln vid Jutas, Sandels, Lotta Svärd och Sven Dufva är några exempel.

Flera bevingade ord härifrån lever kvar ännu. Uttryck som Släpp ingen djävul över bron, Den kulan visste var den tog och Ett dåligt huvud hade han men hjärtat det var gott syftar alla på Sven Dufva, när denne av misstag ensam går till attack mot fienden.

Delar av eposet har tonsatts och filmatiserats. Det inleds med dikten Vårt Land, vars första och sista verser kom att bli Finlands nationalsång.

Vid de olympiska spelen i Stockholm 1912 hade Finland stora framgångar, inte minst genom sina långdistanslöpare och brottare som tog flera guldmedaljer.

I egenskap av Storfurstendöme deltog man som egen ”idrottsnation” enligt Internationella olympiska kommitténs definition. Men med vissa förbehåll. För att undvika diplomatiska förvecklingar måste finländarna vid invigningen marschera in sist i den ryska truppen som en del av denna.

Men vid inmarschen på Olympiastadion beordrade den finske överledaren:

-Kååårta steg!
Med påföljd att en stor lucka uppstod till ryssarna så att Finland tågade in som en egen trupp, åtskilliga meter bakom ryssarna när man passerade huvudläktaren.

Efter ryska revolutionen 1917 frigjordes Finland från Ryssland.

Den 6 december beslutade lantdagen att anta självständighetsförklaringen. Men det var först efter inbördeskriget 1918 som en ny regeringsform kunde antas.
En inside-rapport från Helsingfors följer senare i veckan.

EN JULFROSSARES BEKÄNNELSE

Jag har varit på lokal och ätit julbord. Det var väldigt gott. Och mycket.

Vi startade med en liten silltallrik. Och eftersom det fanns fem olika sorter tyckte jag att jag borde smaka på allihop. Till det åt jag ett par potatisar, ett knäckebröd och fyra hårdkokta ägghalvor.

Efter en sådan liten aptitretare smakade julskinkan alldeles förträffligt för att inte tala om den rökta korven som följdes av lite sylta med rödbetor, leverpastej med inlagd gurka och några skivor rostbiff med potatissallad.

Bland varmrätterna fanns både fläskkorv, köttbullar, Janssons frestelse och revbensspjäll med både grönkål och surkål, innan det var dags att runda av med efterrätt i form av ris à la Malta med lite ischoklad och lakritskonfekt vid sidan om, alltsammans toppat med en ostbricka samt några konseverade päron, en portion glass, en tårtbit och ett par fikon i konjak.

Ja, man behöver ju inte räkna upp allt man äter. Det räcker kanske med att konstatera att allt har ett pris, inte bara i pengar.

Skrattar bäst som skrattar sist, skulle man också kunna säga. Eller: Ta inte ut segern i förskott, för det kommer ofta surt efter.
Och framför allt: Tänk på att frosseri är en av de sju dödssynderna.

Jag gick till sängs vid elvatiden. Natten blev händelserik. Här är min rapport:

23.10: Svårt att somna. Kändes som om något var på väg upp genom strupen.
23 35: Hjärtklappning och mullrande ljud från magen.
23.50: Gick upp och drack två glas samarin. På återväg till sängen drabbades jag av lätt yrsel och var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull.

00.05: Tillbaka i sängen men omöjligt hitta bekväm sovställning hur jag än vred mig.

00.10: Häftig attack av halsbränna
00. 20: Lång, mullrande rapning, Lät som om någon rev ner en tapet från väggen.
00.23: Ny rapning, följd av frän doft av lök, ansjovis och rödkål.
00.27: Svårt att andas.

00.40: Steg upp och gick ett varv i sovrummet. Kände mig som en stor tunna som rullade fram över golvet. Det skvalpade och kluckade i magen och det var knappt benen bar.

01.00: Tillbaka i sängen.
01.10: Lovade mig själv att aldrig äta julbord igen.
01.27: Slumrade in en kort stund men vaknade av känslan att maten åter började stiga i halsen. Kraftig svettning.

01.40: Satte mig upp i sängen och svalde och svalde. Kändes som om kalvsyltan och leverpastejen var på väg upp. Funderade på att bli religiös.

01.58: Där kom den där starka osten stigande. Eller var det senapssillen? Vilken åt jag först? Men det kanske inte spelar någon roll. Det kommer nog inte upp i samma ordning som det gick ner.

02.10: Bad till Gud om förlåtelse för att jag hade låtit mig frestas att frossa vid julbordet.

02.25: En unken doft av ansjovis slog ut ur munnen. Det brände skarpt i halsen och nu kändes det tydligt att skinkan och katrinplommonen och den inlagda sillen skulle komma när som helst.
02.47: Satte mig hastigt upp i sängen och kände hur alltsammans långsamt sjönk neråt igen. Lovade gå i kyrkan på söndag om det här gick över.

03.10: Gick upp och drack två glas samarin.

03.20: Tillbaka i sängen. Ny mullrande rapning lättade något på trycket.
03.30: Somnade äntligen. Drömde om talande julskinkor som skällde ut mig för att jag hade ätit av dem och fläskkorvar med ben och armar som sprang över bordet och högg efter mig med gaffel.
09.10: Vaknade kallsvettig, insnärjd i lakanen, medan klockradion körde igång och spelade Kom, kom, kom till smörgåsbordet...

DÄRFÖR ÄTER VI JULBORD

Ett julbord är en buffé med julmat som serveras kring jul, står det på Wikipedia.
Det är så sant som det är sagt.

Flera rätter, som julskinka, köttbullar, Janssons frestelse, sill och prinskorv brukar förekomma på ett julbord, heter det vidare.

Ej heller mot detta finns anledning att protestera.

Men sedan hettar det till.

Det visar sig nämligen att det svenska julbordets traditioner går tillbaka ända till vikingarnas midvinterblot, en hednisk fest med offer och dryckesslag, då man slaktade både djur och människor för att behaga gudarna.

I asatron kallades festen även julblot då den firades vid vintersolståndet, några dagar före julafton. Vid julblotet offrade man för att få gudarnas välsignelse över den groende grödan.

Själv har jag nyligen varit ute och ätit julbord, dock utan att offra något annat än en stor summa pengar när notan skulle betalas. Och senare på natten slutade det med att jag bad om gudarnas välsignelse för någonting helt annat än de gamla vikingarna.
En utförlig rapport följer senare i veckan.

UNG DETEKTIV TAGEN AV POLISEN

Nisse Bengtsson var 14 år och hade läst i en deckare hur en av spionerna hade en radiosändare inbyggd i sina löständer.
När han en kväll fick se genom ett upplyst sovrumsfönster hur kärringa Larsson plockade ut sin lösgom och la i ett glas på nattduksbordet, insåg han att hon var rysk spion.

Inspirerad av sin store filmidol Karl-Arne Holmsten, alias privatdetektiv John Hillman, gav han sig ut på spaning, maskerad i mörka glasögon, svart lösskägg, stor filthatt och sin farsas gamla trenchcoat.

När kärringa Larsson fick se denne svartskäggige främling förfölja henne sprang hon för livet så hon ramlade i dammen uppe i skogen och var nära att drunkna.

Nisse Bengtsson skyndade hem och gömde förklädnanden men kunde inte släppa tanken på att det var något skumt med kärringa Larsson.

Några dagar senare berättade han för Berra och de andra att han sett en mystisk man smyga in till kärringa Larsson. Han misstänkte att det rörde sig om en rysk spion.

I själva verket var det gubben Persson som tydligen hade något kuckel med kärringa Larsson och smög in källarvägen för att grannarna inte skulle se honom.

Nisse Bengtsson tog på sig förklädnaden igen och släpade fram sågbocken till köksfönstret för att spana. Men Berra och de andra följde efter för att skoja med honom.

När han hade klättrat upp på sågbocken kastade de en näve grus på fönstret så att kärringa Larsson vände sig mot det. Då fick hon se samme förmodade våldtäktsman med bolsjevikskägg och solglasögon som för några kvällar sedan hade jagat henne genom skogen.

Kärringa Larsson flämtade till och föll avsvimmad till golvet, varpå gubben Persson kastade sig på telefonen och ringde radiopolisen.

Nisse Bengtsson ramlade av sågbocken och vrickade foten så att han bara kunde hoppa på ett ben under sin flykt hemåt.

Strax utanför sitt föräldrahem gensköts han av den av gubben Persson tillkallade polisbilen.

Konstaplarna visste inte vem han var men hade förmodligen gripit honom under alla omständigheter. En svartskäggig person i hatt och solglasögon och fem nummer för stor trenchcoat väcker ett visst uppseende i ett villaområde sent på kvällen, särskilt om han hoppar på ett ben och jämrar sig hela tiden.

 

Nisse Bengtsson fördes i radiobilen till kärringa Larssons hus, eftersom polismännen misstänkte att han hade något att göra med det brott de var utsända för att undersöka.

Då hade gubben Persson just fått liv i kärringa Larsson och lyckats sätta henne upp på en stol i köket. Där satt hon med gapande mun och tom blick medan gubben Persson baddade henne med kallt vatten i pannan, samtidigt som konstaplarna kom in genom dörren med Nisse Bengtsson.

När hon än en gång fick se den skäggige våldtäktsmannen svimmade hon igen och föll ihop på golvet.

Det hela slutade så småningom med att kärringa Larsson drog tillbaka sin polisanmälan i utbyte mot att Nisse Bengtssons farsa gav honom stryk och utegångsförbud i fjorton dagar. Hela hans detektivutrustning beslagtogs och eldades upp, varpå brottsligheten i kvarteret gick ner med hundra procent.