HÅRDA BUD VID MATBORDET

Förr i tiden var det hårda bud. När man var liten fick man till exempel ingenting säga vid matbordet.
Prata inte med mat i munnen, sa de vuxna alltid om man försökte. Och om man frågade varför, hette det att maten skulle tysta mun. Så någon träning i spirituella bordskonversationer fick man aldrig.

Inte fick man svälja vindruvskärnor heller, för då kunde dom fastna i blindtarmen. Det sades aldrig rent ut vad detta kunde leda till, så man fick själv tänka sig att man skulle frätas sönder inifrån och gå en långsam och kvalfylld död till mötes. Fantasin var det i alla fall inget fel på när man var liten.

Men allt var väl inte de vuxnas fel. En del rykten spreds på skolgårdar och bakgator. Till exempel att om man svalde en apelsinkärna så kunde den börja gro i magen och efter en tid skulle det växa ut små apelsinträd ur munnen och näsan och så skulle man sakta men säkert kvävas till döds.

Man hade aldrig sett ett apelsinträd i verkligheten. men man hade hört talas om att apelsiner växte på träd i sydliga länder, och förmodligen var dessa träd extra knotiga och taggiga så att det skulle göra alldeles speciellt mycket ont och orsaka betydligt mer blodflöde än om man till exempel svalde en äpple- eller päronkärna.

Blod var över huvud taget något som man fick lära sig att vara mycket rädd för. Blåmärken kunde man ha hur många som helst, bara det inte ”gick hål”.

Började det blöda gick nämligen stora larmet direkt även om det bara var ett par droppar. Alla sår måste tvättas med jodlösning så det sved och brände som eld i hela kroppen, innan såret kunde läggas om. Gjordes inte detta skulle man få blodförgiftning, och det var det absolut farligaste som fanns när man var liten.

Fick man blodförgiftning var allt hopp ute. Enda chansen var att upptäcka den i tid, och det kunde man göra på en lång, röd sträng som skulle gå från såret till armhålan.

En stor del av barndomen gick därför åt till att studera den egna kroppen och leta efter sådana strängar, för man hade jämt små smutsiga sår på knän och armbågar som man noggrant gömde för de vuxnas blickar så man skulle slippa bli tvättad med jodindränkta bomullstussar hela tiden.

Ändå kan jag inte minnas att jag någonsin upptäckte något som påminde om den beskrivna blodförgiftningssträngen, så jag hade väl ovanligt stor tur i det fallet.

Jag minns bara att jag som barn var ständigt övertygad om att jag skulle dö i blodförgiftning någon av de närmaste dagarna och att jag alltid blev lika häpen varje gång jag insåg att jag hade överlevt.