HISTORISK LÄSNING PÅ LANDET

Nästan exakt på pricken mitt i den svenska sommaren 2023 sitter jag i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från 1968. I nummer 47 står det att Operakällaren enligt den amerikanska tidskriften Fortune har rankats bland världens femton bästa restauranger. Gits Olsson gick dit för att provkäka och kolla om placeringen är välförtjänt. Här är hans rapport:

En mycket artig hovmästare undrade om man hade ringt och beställt och letade länge i en stor bok. Det var ungefär som när man ryckte in i lumpen. Just som man väntade sig att han skulle be om värnpliktsnumret hittade han mig och lät mig passera.
Mitt i salen tronade det stora smörgåsbordet men nej, det fick bli operakällarströmming och en sjötunga för min del.

-Sjötunga tack, sa jag till hovmästaren.
-En sole, jaha tack, sa han.
Jag kastade ett öga på matsedeln igen. Där stod ”sjötunga” och fanimej inte ”sole”, men är man på ett fint ställe så är man.

Lokalen syntes vara befolkad av män till 94 procent, medelålders affärsmän som alltid somnar med Veckans Affärer om kvällarna, vilken dom läser för att se om koncernerna får varann på slutet.
-Jag har en liten rörelse i Boråstrakten, sa en herre vid bordet intill.
-Jag har en liten rörelse i Skellefteå, sa den andre.
Sen blev dom så gripna av rörelse bägge två, att dom pratade i munnen på varandra.

Vid kaffet steg stämningen betydligt, då det kommit två nya ”rörelser” och anslutit sig till sällskapet. Efter den första konjaksklunken kom den första historien.
-Hörde ni om gumman som fick pulver till sin sjuka gubbe av doktorn? Och doktorn sa att hon skulle ge honom så mycket som rymdes på en tioöring morgon och kväll. Och så dog gubben, för kärringen hade ingen tioöring hemma utan hon hade gett honom så mycket som rymdes på två femöringar.
Alla rörelserna hade nog hört historien förut, för dom skrattade så ansträngt.

Det svenska VD-skrattet är något alldeles särskilt. VD knäpper händerna, håller armarna sträckta mellan låren, vaggar av och an med överkroppen med uppskjutna axlar. Ansiktsfärgen stiger, VD blottar övre tandraden och så kommer skrattet mellan sammanbitna tänder. Det låter som när man öppnar pyskranen på en gammal inombords-Penta. ”Tsiss-tsiss-tsiss-tsiss” låter det i några sekunder. Sen gapar drektören, suger in luft, hostar, torkar sig med servetten om munnen, sätter glasögonen tillrätta med en graciös gest med tummen och långfingret, varpå han säger:

-Den var inte dum den!

Han som har rörelse i Boråstrakten sa:
-Har ni hört den här då?
Samtidigt böjde han sig fram, antydande att anekdoten var av sådan karaktär att den borde framviskas.
-Det var en man som stod inför tinget, åtalad för innehav av hembränningsapparat. Han bestred åtalet och sa:
-Att inneha hembränningsapparat är väl inget brott. Det är väl först när man brukar apparaten som man bryter mot lagen?
Rätten tog överläggning och bestämde att likafullt fälla mannen till böter.
Då blev gubben förbannad och sa:
-Då ska jag be att få bli fälld för våldtäkt också.
-Va! sa domaren. Har ni begått våldtäkt också?
-Nej, tänk att han inte har det, sa gubben. Men jag innehar apparat för det.
Det blev ett tsiss-tsiss-tsiss som varade i 40 sekunder. Han med rörelsen i Skellefteå var alldeles blå i ansiktet och hostade länge efteråt.

Det var en utmärkt lunch och det är mycket möjligt att Operakällaren är en av världens femton bästa restauranger. Jag vet inte så noga, för jag har inte varit på de fjorton andra. Men historierna hör absolut inte till världens femton bästa, sammanfattar Gits Olsson sitt krogbesök från 1968 som jag alltså sitter ute på landet och läser om 55 år senare.