onsdag 12 februari 2014

KNÄPPA FOTOGRAFER

Fotografer har på olika sätt spelat avgörande roller i den olympiska historien.


Vid vinter-OS i Lake Placid 1932 hade ett amerikanskt filmbolag köpt in sig som garant för spelen. Om arrangörerna hade anat vad det skulle leda till hade de kanske tänkt sig för både en och två gånger. För skridskoåkarna fick det förödande konsekvenser. Nästan varje dag när tävlingarna skulle starta fick de skjutas upp en timme eller två. Filmfolket tyckte nämligen att det var för dåligt ljus och krävde att man skulle vänta med starten tills solen tittade fram. Och så blev det för det mesta. Till de tävlandes stora förargelse.


Filmfolkets närvaro ställde också till det för den svenske konståkaren Gillis Grafström. Han hade vunnit de tre senaste spelen och var ute efter sin fjärde guldmedalj. Men några dagar före tävlingarna fick han ett vältande filmstativ över ena benet. Följden blev att han fick vatten i knäet och måste hålla sig stilla tills tävlingarna började. Och väl där fick den skadade storfavoriten nöja sig med silvermedaljen.


En annan skridskoåkare som råkade illa ut var den svenske hastighetsåkaren Åke Seyffarth i St Moritz 1948. Under sista varvet av hans 1500 meters-lopp gav sig en fotograf ut på isen för att knäppa en bild. Han kom så nära att Seyffarth fick väja för att inte köra på honom. Det kostade honom förmodligen guldet. Nu blev det siklver, en halv sekund efter segrande norrmannen Sverre Farstad.
Dagens därpå vann Seyffarth 10 000 meter i stället – utan fotografer på isen.


Sämre gick det för konståkningsparet Jill Watson och Peter Oppegard i Calgary 1988. Mitt under deras åkning tappade en fotograf sin väska över sargen. Men inte nog med det. Medan paret fortsatte att åka kröp han ut på isen för att hämta väskan. Watson/Oppegard lyckades ändå fortsätta åka och blev till slut bronsmedaljörer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar