ÅJA, SA KIRUNA-LASSE

En av de märkligaste svenska skidlöpare som funnits var Erik Larsson (1912-82).
Han växte upp i ett strängt religiöst hem i Kurravaara, ett par mil norr om Kiruna. Endast 166 cm lång och 56 kilo tung väckte han till en början inte mycket uppmärksamhet, men efter OS-guldet på 18 km i Garmisch-Partenkirchen 1936 blev han Kiruna-Lasse med hela svenska folket.

Han slog igenom som fyra på SM-tremilen i Lycksele 1934, då han blev speciellt uppmärksammad av de utsända stockholmsjournalisterna för sin fåordighet. Så här stod det i en av de stora dagstidningarna efter ett lopp:

Roligt att vinna, inledde vi.

– Ja, sade Larsson.
– Det var bra gjort, Larsson, försökte vi fortsättningsvis.
– Åja, sa Larsson.
– Ja, det hade säkert ingen väntat hemma i Kiruna, frestade vi vidare.
– Nää, sa Larsson.

Inget onödigt tjafs där inte.

Året därpå blev Erik Larsson uttagen till VM i Tjeckoslovakien med ett brons i stafetten som bästa resultat. Efter att ha besegrat hela finska eliten och som förste utlänning vunnit ett stort lopp i Rovaniemi var han klar för OS i Garmisch 1936. Där blev det först brons i stafetten (tillsammans med John Berger, Arthur Häggblad och Martin Matsbo).

Två dagar senare var det dags för 18 km-loppet. Erik Larsson startade bland de sista, ledde hela vägen men höll på att skrämma slag på svenskarna vid målet, när han stod på öronen i den allra sista utförsbacken ner mot målområdet. Men han kom snabbt på fötter och vann guldet, 55 sekunder före norske förhandsfavoriten Oddbjörn Hagen.

Efter segern fördes han till den svenska förläggningen. Totalt utmattad bäddades han ner mellan lakan av de svenska ledarna och fick ta emot alla gratulanter liggande till sängs. Bland dem var prins Gustav Adolf, som efter en stund frågade om även prinsessan Sibylla fick komma in. Den nyblivne guldmedaljören tittade häpet på alla besökarna men låg kvar i sängen. Senare i livet lär han ha sagt att han nog var den ende som hade skakat hand med prinsessan Sibylla iklädd pyjamas.

I sängen intervjuades han också av en tysk radioreporter, som via tolk undrade om han inte var glad över segern. Till de närvarandes förundran svarade Kiruna-Lasse:

– Jo, men man måste försöka behärska sig och tänka på alla andra som har kämpat lika hårt utan att lyckas.
125 telegram bars in till honom där han låg i sängen. Ett av dem var från arbetskamraterna i gruvan i Kiruna och löd: Nu skjuter vi glädjesalut i malmbergen!

Vid hemkomsten till Sverige hyllades truppen av 10 000 personer utanför Stockholms Central. På gamla journalfilmsbilder ser man hur den lille Kiruna-Lasse verkar närmast vettskrämd när han kallas upp på ett podium och är nära att ramla omkull när man hänger på honom en väldig lagerkrans.

Dagen därpå stod 3 000 personer på järnvägsstationen i Kiruna och väntade på att få hylla honom. Han lär ha försökt stiga av tåget i Gällivare för att slippa uppmärksamheten, men lyckades inte komma undan där heller. Senare på året belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Kiruna-Lasse kom från ett djupt kristet, laestadianskt hem i Kurravaara. Han åkte skidor med religiös glöd och var övertygad om att han fick kraften uppifrån.
1937 vann han 11 lopp av 17 och blev tvåa i tre, bland annat i Holmenkollens 18 km efter Martin Matsbo, då det för första gången blev svensk seger och det till och med dubbelt.
1938 blev hans sista tävlingssäsong. På trettondagshelgen 1939 meddelade han efter ett leastadianskt bönemöte i Kurravaara att han vid 26 års ålder inte längre ville tävla på skidor, eftersom han ogillade den jakt på ära och berömmelse som idrotten hade blivit.