torsdag 20 februari 2014

EN KONSTNÄR PÅ ISEN

Svensken Ulrich Salchow (1877-1949) har gått till konståkningshistoriens för att han uppfann hoppet som uppkallads efter honom.
Hans efterträdare på konståkningstronen, landsmannen Gillis Grafström (1893-1938), fick inte samma erkännande, trots att han i stort sett överträffade Salchow i allt.


Grafström var den förste att utföra Axel Paulsen-hoppet på ett korrekt sätt, och han uppfann både Grafström-piruetten och ”The flying sitspin”. Däremot var han inte lika intresserad av hopp. Hans absoluta styrka var det numera avskaffade obligatoriska momentet, där han på sin tid skapade åttor, blommor och andra mönster med stor konstnärlighet.


Han blev vår förste guldmedaljör i vinter-OS, även om ”vinterveckan” i Chamonix inte fick olympisk status förrän två år senare. Dessutom vann han konståkningen vid sommarspelen i Antwerpen 1920 och vid vinter-OS i St Moritz 1928. Tre OS-guld på raken alltså. Men när han övertalades att ställa upp i Lake Placid 1932 blev han ”bara” tvåa efter österrikaren Karl Schäfer.


Enligt samtida uppgifter tyckte han inte om att tävla. Han såg sig som en artist som skapade konst på isen. Han betecknas som en särling, en orolig konstnärssjäl, som med tiden blev bitter ovän med sin föregångare Ulrich Salchow, sedan denne uttryckt försiktig kritik mot honom i en tidningsartikel.
De båda möttes bara en gång, i OS 1920 då Salchow blev fyra efter att ha missat sitt eget hopp. På träningen före körde Grafström sönder sina skridskor och blev tvungen att gå ut på stan och köpa nya. Han vann ändå.


Han var också tränaren för norska underbarnet Sonja Henie (1912-69), som han hade sett när hon som 11-åring kom på sista plats vid OS i Chamonix 1924. Norskan tog så småningom tre OS-guld även hon och gjorde filmkarriär i Hollywood.


Grafström trivdes aldrig riktigt i Sverige. Större delen av sitt liv vistades han utomlands. Från 1925 till sin död 1938 var han bosatt i tyska Potsdam.
1929 fick han bragdguldet (delat med skidlöparen Sven Utterström). På 1970-talet upptogs han i konståkningens Hall of Fame, och en gata i Potsdam har under många år burit hans namn. Men han fick ingen figur och inget hopp uppkallat efter sig - i motsats till sin bittre rival Ulrich Salchow, vars namn är ständigt aktuellt genom att det år efter år nämns flera gånger i tv-sändningar världen över.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar