JACK THE RIPPER OCH JAG

Mitt i själva slutspurten av vårbruket i trädgården blir jag stående i tankar längst bort i ett hörn av tomten. Jag tänker på hur jag en gång i tiden stod på just denna plats och eldade löv och kvistar och skräp i en gammal tunna, omvälvd av tjock rök, medan jag rörde med en lång pinne i tunnan.

Vid närmare eftertanke inser jag att det egentligen inte var någon tunna utan ett rostigt bensinfat som jag hade köpt för fyrtio kronor på soptippen. Men det kan inte ha varit någon bensin kvar i det, för jag har ett klart minne av att det rök mer än det brann hur mycket löv och kvistar och gamla ruttna grenar jag än lade i.

Nu minns jag också varifrån jag tycker mig känna igen situationen. Det är inte från någon gammal amerikansk film om uteliggare i Bronx utan från verkligheten i Londons East End en gång för länge sedan.

Jag skulle besöka puben Jack The Ripper. På en rivningstomt intill stod ett gäng luffare i stora rockar och yllemössor och eldade precis som jag i en precis likadan tunna, med den skillnaden att de också grillade korv och lät en flaska gå laget runt.

Puben skulle enligt mina informationer vara en typisk turistpub som huvudsakligen frekventerades av besökare intresserade av Londons historia. Men där fanns bara stora tatuerade bjässar som stirrade hotfullt på mig när jag beställde ett litet glas öl och försiktigt slog mig ner i ett hörn. Väggarna var täckta av tidningsklipp med bloddrypande skildringar om Jack Uppskärarens härjningar i East End i slutet av 1800-talet.

När jag gick därifrån stod A-laget kvar runt sin tunna på rivningstomten och eldade och åt korv och halsade nya flaskor. Jag minns att jag funderade på om jag skulle gå dit och fråga om jag fick vara med och säga att så här brukade jag också göra hemma på tomten, men efter moget övervägande beslöt jag att låta bli.