BLOD, SVETT OCH TÅBIRA

34 km stod det på skylten högst uppe på Västerbron.

Så här i långlöpartider kan det vara läge att tänka tillbaka på den gången för många år sedan då jag sprang mitt sista maratonlopp. Med betoning på sista. Inte senaste.

34 km stod det alltså på skylten. Det betydde att det var åtta kilometer kvar att springa av Stockholm Marathon. Då började det regna.

Det var ösregn, motvind och uppförsbacke. Jag var en av 12 000 deltagare och jag minns att jag i detta ögonblick bara ville lägga mig ner och dö.

Då var det en bland publiken som ropade till de förbivacklande spillrorna av denna en gång så stolta maratonarmé.

- Nu sover ni gott i natt!

Detta är vad jag skulle vilja kalla att försöka ta ut det mesta möjliga ur en i det närmaste tröstlös situation.

- Ja jävlar vad jag ska sova i natt, tänkte jag.

Nästa kris kom på Flemminggatan efter 38 kilometer.

Det här går inte längre, sa kroppen.

Fortsätt springa, sa skallen.

Och då gör man det. Trots att armarna har domnat, benen värker och varje steg är en pina.

Ett maratonlopp är blod, svett och tåbira. Det är tigerbalsam och tejpade bröstvårtor. Det är skoskav, kramp och håll och det är magar som plötsligt gör uppror efter flera dagars kolhydratuppladdning, spetsad med mugg efter mugg av sportdryck vid vätskekontrollerna.

Det är muskelbristningar, sträckningar och värkande knän och det är senfästen som belastas till bristningsgränsen enligt parollen ”hellre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en sena”.

Men i mål kom jag den gången också. Strax under drömgränsen fyra timmar, knappt två timmar efter han som vann.

Tänk vad man kan komma ihåg när man anstränger sig lite.