SÖMNIG KÅSÖR PÅ FEL SPÅR

Vanans makt är stor, särskilt tidigt på morgonen. Och om man inte har vaknat ordentligt, är det dessutom lätt att göra bort sig.
Jag talar av egen erfarenhet. Känn på den här bara:

I flera år stod en kaffeautomat i ett hörn av redaktionen. Den innehöll även te och varm choklad och lite annat smått och gott, men för att gå igång på morgonen är vi många som anser att det bara är svart kaffe som gäller.

Under många år jobbade jag kvällar och nätter och behövde sällan vara på plats före klockan elva på förmiddagen. Men när jag fick nya arbetstider och skulle börja arbeta halv nio blev det värre. Då ringde väckarklockan redan vid sjutiden, och varje morgon kände jag hur kroppen skrek: Ligg kvar! Vänd på dig och somna om, för jag är inte inställd på detta.

Om när man kom till jobbet var det som sagt svart kaffe som gällde innan man var talbar.

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men tror att jag kommer sanningen nära om jag påstår att jag sände vissa signaler till omgivningen när jag varje morgon kom långsamt lufsande med den tomma muggen i näven och blicken i golvet på väg mot kaffeautomaten. Jag såg kort sagt inte ut som om jag var på väg till Friskis och Svettis om man säger så.

Och inte blev det lättare av att mitt skrivbord var placerat en våning ner och jag måste gå uppför en trappa för att komma till den plats där automaten var belägen.

En sådan morgon kom jag uppför trappan i sakta mak, blind och döv för omgivningen men med den säkra instinkten hos en gammal elefant som tar sig fram längs den upptrampade vägen mot vattenhålet.

Plötsligt kände jag att det var något som inte stämde. Och när jag var nästan ända framme insåg jag vad det var. Det hade blivit alldeles tyst på redaktionen. All verksamhet hade avstannat, och det hördes inte ett ljud bakom mig.

Detta nådde hjärnan ögonblicket innan jag tittade upp och såg att automaten inte stod på sin plats, varpå jag vände mig om och upptäckte ett stort antal förväntansfulla ansikten lysa upp i glada leenden åtföljda av ett kollektivt gapskratt.

-Detta är fantastiskt, sa en kollega. Du går här som en gammal spårvagn och viker inte en tum från den invanda rutten.

-Automaten står direkt ovanför trappan, sa en annan. De flesta klagar på att man nästan snubblar på den, men du ser den över huvud taget inte.
-Det här förväntar vi oss en krönika om, sa den första kollegan..
-Nja, jag vet inte, sa jag. Så roligt var det väl inte.
-Det var det roligaste jag sett i år, sa den andra kollegan.
För egen del vill jag bara framhålla att om saker och ting fick vara som de alltid har varit skulle det inte bli några problem. Om folk lät bli att ändra på allting vore livet mycket lättare.

Det påminner mig om en gång för många år sedan när jag var i London och blev vittne till hur tankspriddhet i kombination med ändrade förutsättningar höll på att ställa till en riktig olycka.

Efter en veckas vistelse skulle jag åka hem en tidig morgon. Medan jag satt i en fåtölj i receptionen med min resväska bredvid mig och väntade på en buss som skulle ta mig till flygplatsen, lade jag märke till att personalen hade gjort en förändring i lokalen.

Den glasdörr som fanns på väg in till frukostmatsalen och hela veckan stått öppen, hade nu av någon anledning stängts. Det innebar att alla som var på väg att äta frukost måste skjuta upp dörren med handen.

Nu satt jag på första parkett och följde händelseförloppet med spänd förväntan.

Allt gick bra en lång stund, men till slut hände det oundvikliga. En medelålders engelsman med rutig blazer, morgontidning under armen och tänd pipa i munnen kom i hög fart och gick rakt in i glasdörren med våldsam kraft.

Han slog i pannan med en dov duns, tappade tidningen i golvet och fick pipskaftet nedkört i halsen så att rök och gnistor yrde.

När han hade plockat upp tidningen, dragit ut pipan ur munnen och torkat svetten ur pannan, kom hans enda kommentar till allt detta. Det var en replik som jag aldrig glömmer, nämligen:
-Oh, dear,

Så vid närmare eftertanke ska man kanske inte klaga bara för att man på grund av morgontrött tankspriddhet får vända om och gå några steg extra för att hämta sitt kaffe.