fredag 29 juni 2012

PÅ FÖRSTA PARKETT VID POOLKANTEN

På hotellet i Dubrovnik var det aerobics och vattengympa ett par gånger om dagen, precis som i Sällskapsresan på bio en gång för länge sedan.
Och precis som i filmen glesnade skarorna av motionerande turister för varje dag som gick.


Tillsammans med den älskade särbon låg jag på första parkett vid poolkanten och följde utvecklingen med spänning.
Varje dag anlände nya turister, och då fylldes skarorna på för en stund. Men de flesta tröttnade snart, trots att gympaledaren klädde ut sig i både bastkjol och peruk och sprang runt och tjoade som om han hade blivit vansinnig.


En dag kom två bussar fulla med japaner. De formligen vällde ut ur de stora fordonen och spred sig myllrande över hela hotellet. Det var nästan så man hörde Sven Jerrings radioreferat från OS i Berlin 1936: Japaner, japaner,överallt japaner.


På hotellet var det likadant. Vart man kom såg man bara japaner, dock sällan utomhus och aldrig vid poolen eller på stranden.
-Undrar vad dom gör hela dagarna, sa jag till särbon vid poolkanten.
-Dom sitter där inne och spelar kort, svarade hon. Jag såg dom förut när jag var inne och hämtade solkräm.


När jag gick in och tittade fick jag se ett stort antal japaner i slips och kostym sitta vid ett långt bord och spela kort under djup tystnad och med allvarlig uppsyn.
När jag råkade stöta till en stol i ena hörnet av lokalen så att ett lätt skrapande hördes, tittade samtliga upp på mig med så förebrående min att jag vände och snabbt smög därifrån.


En annan fascinerande gäst var en ensam man i 70-årsåldern som hela dagarna vandrade omkring i långbyxor, keps och tjock långärmad tröja med uppfälld krage, trots att det var 32 grader i skuggan. Han gick aldrig ner till stranden, men ibland satt han under ett parasoll i trädgården och läste en fransk tidning.


Vi funderade mycket på vem han kunde vara. För egen del gissade jag på en excentrisk miljardär som nyligen hade sålt sitt multinationella företag och dragit sig tillbaka från offentligheten, medan särbon lutade åt att det var en gammal fransk bonde,som aldrig tidigare varit utanför sitt lands gränser och blivit bjuden på resan av sina barn på ålderns höst.


Han gick med långsamma, släpande steg. Ibland på kvällarna när det var alldeles tyst i hela hotellet kunde man höra hans hasande i korridoren, blandat med en lätt flåsande andhämtning. Stannade man då upp och väntade kunde man efter en stund se hans spöklika gestalt titta fram bakom ett hörn som i en scen ur en gammal Hitchcockfilm.
Han var ganska lik Hitchcock också, så man fick lite kalla kårar efter ryggraden när man mötte honom i någon avlägsen korridoren framåt natten.


-Du som är tolk och talar alla språk kan väl försöka övertala fransmannen att ställa upp i vattengympan, föreslog jag en dag.
-Inte en chans, sa särbon. Han har ju inte ens kavlat upp ärmarna på den där tjocka tröjan sedan han kom hit.


En annan grej som förbryllade oss mycket var att när vi satt på balkongen kunde vi ibland höra en uggla hoa mitt på ljusa dagen.
-Jag undrar om det verkligen är en uggla, sa jag efter några dagar.
-Vad skulle det annars vara, sa särbon.
-Har du tänkt på att det började samma dag som japanerna kom, sa jag. Jag undrar om det inte är en japan som sitter på en balkong här någonstans och hoar.


Men vi fick aldrig någon riktig klarhet i detta, för plötsligt en dag reste alla japanerna iväg lika hastigt som de kommit. Då upphörde hoandet nästan men inte helt, så egentligen var vi lika frågande som förut.
Fortsättning följer.

onsdag 27 juni 2012

JAPANER, JAPANER, JAPANER...

Var kommer alla japaner ifrån?
Se där ännu en intelligent fråga att utreda under vistelsen i Dubrovnik.
En dag anlände nämligen två bussar fyllda med japaner, som kryllade ut och spred sig över hela hotellet.

Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att bärga segern åt Nippon, skulle man likt radions Sven Jerring under OS i Berlin 1936 ha kunnat utbrista.


Det var den gången vårt stolta landslag förlorade med 3-2 mot den okända fotbollsnationen Japan trots att Svenne Berka stod i mål och både Lillis Persson och Sven Jonasson fanns bland utespelarna.


Skammens bägare ansågs tömd i botten, och i årtionden efteråt kallades en snöplig fotbollsförlust för ”ett nytt Japan”. Och enligt legenden skämdes spelarna så till den milda grad att reserverna vid hemkomsten till fosterlandet hade utrustat sig med skyltar runt halsen där det stod; Jag var inte med mot Japan.


På ett hotell i Kroatien, mitt under brinnande fotbolls-EM 2012, hade det nu blivit dags för ännu en rysare med japaner i huvudrollen.
Där fanns också en maskerad gympaledare, en mystisk fransman och ett stort antal oförklarligt hoande ugglor som aldrig visade sig.
En utförlig rapport om allt detta följare i denna blogg senare i veckan.

måndag 25 juni 2012

LÅNG DAGS FÄRD MOT DUBROVNIK

Jag har varit ute och rest. Mitt mål var Dubrovnik. Vi tar dig till solen och värmen på fyra timmar, stod det i katalogen. Det var en sanning med modifikation. Här är min reserapport:
11.35 startade jag med stadsbuss från hemmet i Uddevalla.
12.07 steg jag ombord på tåget till Göteborg.


13.17 anlände jag till Göteborgs Central.
13.30 ställde jag mig i kön till växlingskontoret för att byta ut mina svenska kronor mot kroatiska kuna.
14.00 avgick flygbussen till Landvetter.
14.01 konstaterade jag att bussen hade gått.
14.20 steg jag ombord på nästa buss.


14.50 klev jag av vid flygplatsen.
14.55 ställde jag mig i kön till incheckningen.
15.20 gick jag igenom säkerhetskontrollen och kände mig mycket nöjd med att ha kommit ihåg att ta av livremmen och lägga den på bandet tillsammans med min axelväska för att inte metallspännet skulle få larmet att börja tjuta som vanligt.
15.21 lyfte en uniformerad man med bister min upp min väska från bandet och höll den på raka armar över huvudet medan han sa med hög röst så att det hördes i hela lokalen:
-Vems är den här väskan?
-Den är min, sa jag.
-Vill du vara vänlig och följa med här, sa han.


15.22 ställde han ner väskan på ett bord längre bort i lokalen medan ytterligare en uniformerad man med ännu bistrare min anslöt och frågade strängt:
-Har du bananer i väskan?
-Ja, det har jag nog, sa jag osäkert.
-Hur många?
-Två tror jag.
-Vill du vara vänlig och öppna väskan och ta upp dem och visa.
När jag stack ner handen i väskan studsade båda till som om de var beredda att kasta sig över mig. Men när jag visade upp bananerna nickade de bara och sa att det var bra.


15.25 fick jag gå vidare med både väska och bananer
Jag fick aldrig någon förklaring, men kanske såg bananerna ut som bomber eller pistoler på röntgenbilderna. Dolda kameran var det i alla fall inte, även om jag misstänkte det ett tag.
15.40 försökte jag lugna ner mig med en kopp kaffe och en ostmacka i kaferian.


16.00 gick jag in i souvenirbutiken och köpte tre nyckelringar med var sin liten svensk flagga i plåt och en kortlek med älgar på.
16.30 gick jag till gate 21 B och satte mig att vänta.
17.00 gick jag ombord på planet.
17.10 lyfte planet från Landvetter.


17.55 landade vi i Malmö för att hämta fler passagerare.
18.20 hade alla skåningar klivit ombord och satt sig så att planet kunde lyfta igen.
20.30 landade planet i Dubrovnik.
20.55 gick jag igenom den kroatiska passkontrollen.

21.10 klev jag ombord på researrangörens buss utanför flygplatsen.
21.11 klev jag av för jag hade gått på fel buss.
21.12 gick jag på rätt buss och satte mig.
21.15 startade bussen, varpå reseledaren hälsade välkommen och sa att det gick bra att dricka kranvattnet utan risk för magsjuka samt att tack heter ”hvala” på kroatiska och att det kan vara bra att veta.


Därpå uppmanade hon alla passagerarna att säga hvala i kör, vilket vi gjorde med sådan kraft att den inhemske chauffören hoppade till bakom ratten.
Sedan berättade hon att området där hotellet ligger heter Babin kuk, vilket ska uttalas ”Babbin kokk” och på kroastiska betyder gummans höft och absolut inget annat om någon skulle tro det.


21.30 insåg jag att det hotell jag skulle bo på låg allra längst bort, så jag skulle sannerligen få valuta för pengarna med en extra lång bussresa också.
22.50 var vi framme. Jag klev av bussen, tog min resväska och gick in på hotellet efter elva timmar på resande fot.


Där möttes jag av min älskade särbo, som hade åkt i förväg till sitt gamla hemland och lovat att vara både guide och tolk åt mig.
Fortsättning följer.


torsdag 21 juni 2012

VARMA HÄLSNINGAR FRÅN PINKANDE POJKE

Ibland får man vykort. Jag har sparat en bunt som någon skickat från en turné genom flera europeiska länder.


Det börjar med ett kort, avstämplat i belgiska Gent men föreställande Manneken-Pis, alltså statyn av den pinkande pojken i Bryssel, som tycks vara ett mycket kärt vykortsmotiv.
Så här skriver avsändaren:
Efter lång tids urinerande har nu Bryssel äntligen dränerats runt sin urinvånare (ett urvattnat skämt vid det här laget). Annars mår vi ”strålande”. Kissprovet är positivt.
Varma hälsningar
Piss-Nisse


Detta meddelande följs dagen därpå av ett porträtt på en dyster kejsar Napoleon, avstämplat i Waterloo och med följande text:
Nu har vi lokaliserat Waterloo, men var finns Buggaloo och Diggyloo? Eftersom slaget är förlorat beger vi oss nu till Santa Helena via Korsika.
N med fru


Detta visar sig dock inte vara riktigt med sanningen överensstämmande, eftersom nästa kort kommer från Innsbruck. Det föreställer en stor gris, och intill denna har tryckts en massa tyska ramsor om olika sorters svin. På baksidan står följande:
9-9-9 (uttalas på franska)
Äventyret fortsätter.
Schnabl o Klammer


Efter ytterligare ett par dagar anländer ett kort från Saltzburg med motiv ur filmen Sound of Music och följande korta meddelande:
Amadeus hälsar.
Julie o Christopher
Nu väntar Örnnästet och Berchtesgaden.


Nästa bild kommer från Liechtenstein och föreställer furstendömets regent Franz Josef II och furstinnan Gina. Med anspelning på den förstnämnde har följande hälsning skivits på baksidan:
Wieviel Uhr ist es? Es ist kein Filur, es ist mein Bruder, Fürst Franz Josef der zweite und seine Frau Gina. I kväll bjuds middag på slottet Örnnästet. Klädsel: Brun skjorta och en klämmig armbindel.
Hälsningar
Constantine


Dagen därpå kommer ännu ett meddelande från Innsbruck. Tydligen reser vår hjälte kors och tvärs genom Europa eller så är det de kontinentala postverken som inte riktigt hänger med i svängarna. ”Das schöne Innsbruck am grünen Inn” står det tryckt på kortet, där, adressaten dessutom har förärats titeln ”Zum alten Jodler”.
Stämningen börjar tydligen bli mer och mer upprymd för nu skrivs det helt och hållet på tyska med allt märkligare handstil, innehåll och språkbehandling. Så här står det:
Gute Heute alle Leute!
Wir haben unser in der Luft, und bald kommen die Löwen und die Bären.
Franz und Heide


I början på nästa vecka anländer två kort på samma dag. Det ena är avstämplat i Venedig och föreställer gondoler så långt ögat når med följande hälsning:
Nu har vi utforskat Italienska Schweiz. Japanska delen väntar – om gondolen når land någon gång.
C Lindeman + fästmö (hon med påsen)


Det andra är en bild på påven, och budskapet lyder som följer:
Nu har vi Vatt i Kanstaten (häpp!). Ska just blanda mig en Rom och Cola.
J.P.


Sedan går ytterligare några dagar och så anländer ett nytt kort på den pinkande pojken i Bryssel, denna gång avstämplat på platsen. Tydligen är sällskapet nu på hemväg, och detta kan tycks vara ett elegant sätt att sluta cirkeln. Men vederbörande är tydligen ganska slaka efter två hårda veckor på kontinenten, för man tycks ha glömt att man tidigare skickat ett likadant kort. Så här skriver man nu:
Den här pojkens far var urmakare. Modern var nattfjäril. Därför heter han Urolog Kissinger och är en av urinvånarna. Tänkte skicka ett kort från San Remo men hann aldrig dit.
Den glade bagarens släkting + Berta II


Några dagar senare anländer ett kort från Dronninglunds Hotel i Danmark med samma handstil som på de tidigare försändelserna, nu med texten:
Knud Kofoed hälsar!
Liksom red H, den f d vikarien (den uppkäftige) och hans kvinna.
Därmed var mysteriet löst. Tack fär korten.

måndag 18 juni 2012

THE BOTTOM IS NÅDD

Vykort är veckans tema i den här bloggen nu när sommarsemestern närmar sig med stormsteg.
Vi värmer upp lite lätt med en u-båt på ett kort avstämplat på Barbados.


Så här har någon skrivit på baksidan:
Visserligen har jag väl tagit mig vatten över huvudet en och annan gång - men det här slår väl alla rekord? Nu går vi till botten med det här. Äventyret fortsätter - hittills ytan (!) problem.
Kapten Nemo med fru.
PS: Måste vägen till Curacao gunga så?


Från Grenada kommer ovanstående bild med följande text:
Det här kortet är väl kanonkul. Det är nästan så man smäller av. En hälsning från den ö som vi senast invaderat. Här är det soligt och kruttorrt.
Patton med fru.


Vi avslutar dagens skörd med detta uppseendeväckande blickfång. Så här har någon skrivit på baksidan - eller om det möjligen är framsidan:
Hur man än vänder sig har man alltid skinkan bak.
Werner & Werner
Alla röv-are hälsar också. Därmed har vi uppnått ända-målet med vår resa som vi förstås hade en bak-tanke med.
Ännu fler vykort blir det i denna blogg om ett par dagar.


torsdag 14 juni 2012

"JÄRNPJÄXAN" BENGTSSON SLÅR TILL

Vi spelade fotboll på ängen uppe i skogen.
Nisse Bengtsson gick vänsterytter och var Nacka Skoglund. På den andra kanten sprang Berra omkring med nerhasade strumpor och sa att han hette Kurre Hamrin. Filosofiska Karlsson la alla frisparkar under förevändning att han var den store strategen Gunnar Gren.


Berras brorsa stod i mål och var Kalle Svensson. Men en dag skulle han plötsligt vara Lev Jasjin   i stället. Alltså den där store ryssen som brukade luta sig framåt och breda ut armarna när motståndarna kom stormande, ungefär som om han tänkte krama ihjäl dem.
Jasjin hade en jättelik keps på skallen och såg så ruggig ut att dom minsta killarna blev rädda när dom fick se honom i svartvit teve.


Så hände det sig en dag att Nisse Bengtsson fick ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror som hade spelat vänsterback i ett lag i gärdsgårdsserien. Detta blev en vändpunkt i hans fotbollskarriär och resulterade i att han förändrade sin spelstil i grunden. Man skulle kunna säga att han genomgick en förvandling nästan i klass med doktor Jekyll och mr Hyde. Eller kanske snarare från Nacka Skoglund till Horst Juskowiak.
Och alltihop var kängornas fel. Dessa väckte nämligen både uppståndelse och avund bland övriga spelare, som samtliga var utrustade med slitna gymnastikskor med bortnött gummi och en och annan tå stickande ut här och var.


Nisse Bengtsson kängor däremot var enorma saker med bepansrade tåhättor och stora läderdobbar som rev upp gräset där han galopperade fram.
De var flera nummer för stora, men med hjälp av tre par raggsockor och lite tidningspapper lyckades han surra fast dem så att de satt kvar på fötterna. Han blev inte särskilt rörlig med dessa slagskeppsliknande pjäser på fötterna, men å andra sidan vek motståndarna gärna undan när han kom klampande så marken gungade och sparkade efter benen på dem.
Man skulle kunna säga att han gav den spelstil som kallades järnkaminernas, om inte ett ansikte, så i alla fall två stora fötter.

Vid detta speciella tillfälle hade Nisse Bengtsson startat en rush över hela planen. Motståndarna föll som käglor och till slut återstod bara Berras brorsa i målet, för dagen skrudad som Lev Jasjin med stora kraghandskar och en gammal Snoddaskeps på huvudet. Han lutade sig framåt och bredde ut armarna som han sett Jasjin göra i teve och just då sköt Nisse Bengtsson.


Det var inget kanonskott men det går ändå till fotbollshistorien, eftersom den bepansrade högerkängan gled av foten och träffade Berrs brorsa mitt i ansiktet.
Stor kalabalik uppstod medan raggsockor, tidningspapper och ett trasigt skosnöre virvlade genom luften. Bollen tog i ribban och på returen var Karlsson framme och tryckte in den mellan stolparna bakom den vid det laget medvetslöse målvakten.


Eftersom det inte förekom någon domare i dessa matcher blev det stor palaver i fråga om domslutet. Det försvarande laget ville ha frispark och utvisning av Nisse Bengtsson för livsfarligt spel, medan anfallarna hävdade att det var mål.
Den allra mest häpnadsväckande regeltolkningen åstadkoms emellertid av Berras brorsa, som när han vaknade och fick händelseförloppet rekapitulerat för sig, hävdade att det måste vara offside på kängan!
Han stödde sig på att denna var en betydande del av spelaren, i det här fallet Nisse Bengtsson. Och eftersom kängan befann sig mellan målet och anfallsspelaren vid det andra skottet, var det följaktligen offside på en del av Nisse Bengtsson innan bollen gick i mål.
Det anfallande lagets medlemmar ruskade på huvudena och sa att Berras brorsa tydligen hade blivit konstig i skallen av smällen.

-Det kan väl för fan inte vara offside på mig när jag står här! skrek Nisse Bengtsson.
-Men din förbannade järnpjäxa låg där! skrek Berras brorsa tillbaka och torkade blodet ur pannan med Snoddaskepsen.
Efter långa och högljudda förhandlingar enades parterna om en kompromiss. Målet godkändes, samtidigt som Nisse Bengtsson visades av planen. Han ålades dessutom att skjutsa Berras brorsa på pakethållaren på sin cykel till lasarettet där denne blev sydd med fyra stygn i pannan.

Från den dagen kallades Nisse Bengtsson ”Järnpjäxan” resten av fotbollssäsongen och förbjöds att beträda planen i sina bepansrade kängor. Det ryktades att han skrev brev till både Svenska Fotbollförbundet och Fifa för att få upprättelsen, men om det var sant blev aldrig riktigt klarlagt.




måndag 11 juni 2012

LEV JASJIN PÅ BESÖK

På ängen uppe i skogen kritade vi upp en fotbollsplan. Vi tillverkade två mål av träd och slanor som vi sågade ner i skogen och gjorde målstolpar och ribbor av. Sedan delade vi upp och spelade match.

En dag kom Lev Jasjin dit. Han hade kraghandskar och en stor keps som han dragit ner i pannan för att ingen skulle känna igen honom. Han skrek och svor långa ramsor på ett språk som lät som ryska. Småkillarna vid sidan av planen blev rädda och sprang hem.


Vi andra såg förstås att det var Berras brorsa som hade klätt ut sig. Han var helt såld på Lev Jasjin den sommaren. Han hade sett i teve hur Jasjin ställde sig bredbent och bredde ut armarna när motståndarnas forwards kom stormande och såg ut som om han skulle krama ihjäl dem.


Den ende som inte var rädd var Nisse Bengtsson. Och när han hade fått ärva ett par gamla fotbollskängor av en farbror i gärdsgårdsserien blev det spel på liv och död.
Fotbolls-EM i all ära, men det är om detta det ska handla i den här bloggen senare i veckan.

fredag 8 juni 2012

DEN SOM GRÄVER EN GROP

Den som gräver en grop åt andra ramlar ofta själv däri, påstås det.
Den som gräver en grop rakt genom jordklotet råkar ännu värre ut. Han kommer nämligen att drunkna, har jag nu fått veta.


Detta med anledning av att jag för en tid sedan skrev att om jag skulle lyckas gräva en tunnel från min trädgård rakt genom jordklotet så skulle jag komma upp i Australien.
Lögn och förbannad dikt, säger en man som brukar kallas Filosofiska Karlsson.
-Du kommer upp någonstans i havet mellan Nya Zeeland och Antarktis och skulle du hinna upp till ytan utan att drunkna, skulle du förmodligen frysa ihjäl snabbt för där är kallt i vattnet så här års.


-Han kan ha rätt, sa Berra som också deltog i överläggningarna. Kalle Kanon sa alltid att man skulle komma upp i närheten av Nya Zeeland.
-Vem fan är Kalle Kanon? undrade en revolversvarvare som också var närvarande.
-Min gamle geografilärare, sa Berra. Han var mycket för såna där knepiga resonemang. Som att om man kunde simma över Atlanten skulle man bara nå halvvägs över Stilla havet. Eller att om man vände på Sverige så skulle Kiruna hamna i Milano eller hur det var.
-Det var inte det saken gällde, sa Karlsson och tog fram en gammal världsatlas och bläddrade fram en karta över södra halvklotet.
-Nu ska vi se, fortsatte han. Longitud 58 grader och latitud . . . det måste bli . . . låt mig se . . . 168 grader. Här har vi det. Mitt ute i havet. Och djupt verkar det vara. Campell Island heter närmaste ö, men dit har du minst 50 mil att simma.
-Det här skulle Kalle Kanon ha gillat, sa Berra. Precis hans stil.

Församlingen enades om att gräver man en tunnel från den svenska västkusten rakt genom jorden, så kommer man upp i havet på andra sidan ett hundratal mil söder om Nya Zeeland och definitivt inte i Australien som jag har påstått.
Frågan är dock hur stor risken är att spridandet av denna felaktiga uppgift får några allvarliga konsekvenser. Risken att någon tänder på den här idén och sätter igång att gräva är kanske inte så där alarmerande stor.
-Det hör inte hit, sa Karlsson. Rätt ska vara rätt.
-Absolut, sa Berra. Men då vill vi också höra hur stor du tror risken är att folk har blivit vilseledda att börja gräva tunnlar genom jordklotet. Kan man få ett litet tips om hur många som håller på just nu och hur långt dom har kommit om dom började i förra veckan.
-Nä, men du kan ju fråga Kalle Kanon, sa Karlsson.
-I så fall får jag nog börja gräva själv, sa Berra, för han är död och begraven sedan många år.


Själv hoppas jag i alla fall att detta tillrättaläggande inte kommer för sent. Skulle någon verkligen försöka nå det australiska fastlandet på detta sätt, vore det ju tragiskt om han kom upp hundra mil bredvid och blev dränkt.
I så fall ber jag om ursäkt på förhand.