lördag 31 augusti 2013

TIMPA, JEPPSON OCH ATOM-EGON

Redaktör A hade svarat för en målande beskrivning vid lunchbordet av hur hans gamle idol Karl ”Timpa” Simonsson i Jönköpings Södra gjort ett drömmål på Göteborgs-Kamraterna på Ullevi en gång för länge sedan.


Åhörare var kåsören och den berömde optikern, som andäktigt hade lyssnat till berättelsen men också kommit med en del kritiska kommentarer. Speciellt optikern, vars idrottsintresse är begränsat, hade haft många frågor.
Dagen därpå samlades de på nytt på lunchrestaurangen, denna gång över var sin portion strömmingsflundra med potatismos.


– När spelades egentligen den där matchen? sa optikern.
– På våren 1949, sa redaktör A.
– Vilket datum? sa kåsören.
– Det minns jag inte, sa redaktör A.
– Det var svagt, sa optikern.
– Men jag är ganska säker på att det var i maj, sa redaktör A. Det var i alla fall veckan efter landskampen mot England på Råsunda. Hasse Jeppsom gick center och Timpa blev inte uttagen. Han svarade med en kanonmatch på Ullevi några dagar senare. Jag tror aldrig jag har sett honom bättre.


Sedan var det dags för kaffet. De församlade smuttade försiktigt på var sin kopp under en stund tystnad.
– Men hur gick matchen, undrade kåsören sedan. Vann Jönköping till slut eller vad blev det?
– Jag tror det blev oavgjort, 2-2 eller nåt sånt, sa redaktöt A. Landskampen mot England vann vi med 3-1.
– Men där var ju Timpa inte med, sa optikern.
– Nej, sa redaktör A. Då hade det blivit fler mål.
– Vilka gjorde målen då? sa kåsören.
– Jag minns att Atom-Egon gjorde ett, sa redaktör A. En riktig rökare rätt upp i nättaket.


Samtidigt hade optikern fört kaffekoppen till munnen och tagit en klunk. Nu studsade han till och såg ut som om han skulle spruta ut allt kaffet över bordet, innan han lyckades samla ihop sig. Sedan vände han sig till redaktör A och undrade nästan lite förskräckt:
– Vem i all världen var Atom-Egon?
Redaktör A förblev dock oberörd och svarade ungefär som om han hade läst från baksidan på en gammal Alfabild:
– Egon Johnsson. Högerytter i GAIS. Proffs i Frankrike så småningom. Kom från Höganäs.
– Det här blir värre och värre, sa optikern.
– Specialist på frisparkar och farlig på huvudet, sa redaktör A.


– Men varför kallades han Atom-Egon? sa optikern.
– Tja, sa redaktör A. Han sköt väl så dom tyckte det small som en atombomb.
– Jag måste gå nu, sa kåsören. Vi får fortsätta den här diskussionen en annan gång.

torsdag 29 augusti 2013

NÄR "TIMPA" SIMONSSON SKÖT STOD BLIXTEN STILLA

Karl ”Timpa” Simonsson var center i Jönköpings Södras allsvenska lag på 1940-talet och ett par år in på 50-talet. En gång gjorde han 50 mål på en säsong i näst högsta serien och är därmed för evigt inskriven i den svenska fotbollshistorien.

När redaktör A växte upp hade han Timpa Simonsson som idol och det sitter i ännu.
Det händer ibland att han berättar hur det gick till när lagen sprang in på planen och värmde upp före matcherna förr i tiden. Då sköt de andra Jönköpingsspelarna på sin målvakt Göte Ståhl en stund, innan domaren blåste till spel. Alla utom Timpa, för han var tvungen att skjuta bredvid så att Göte Ståhl inte skulle bli skadad.
Och när Timpa spelade på Ullevi sköt han enligt redaktör A så hårt att hästarna på Åby en mil därifrån föll i sken för att det susade i luften.


Nu satt redaktör A vid stambordet på lunchrestaurangen, beredd att berätta för kåsören och den berömde optikern om ett alldeles ovanligt fantastiskt mål som Timpa Simonsson en gång hade gjort.
– Får vi höra hur det var nu då, sa kåsören.
– Jo, sa redaktör A. Timpa slog en lobb över målvakten som påminde väldigt mycket om det där målet i tv här om kvällen.
– Det har vi förstått, sa optikern. Men kan vi få lite detaljer.


Då berättade redaktör A om när Jönköpings Södra mötte Göteborgs-Kamraterna på Ullevi för mer än sextio år sedan.
Jönköping var tillbakapressat, och Göteborgs-Kamraternas målvakt Henry Andersson hade gått ut en bit i straffområdet. Då fick Timpa bollen i närheten av mittcirkeln. Men i stället för att avancera mot mål tittade han upp och såg hur långt ut Henry Andertsson hade gått. Sedan skickade han iväg en jättelyra som for över halva planen och över Henry Andersson och in i målet innan denne hann tillbaka.


Medan redaktör A berättade detta hade han rest sig upp och var nu ute och gick mellan borden för att demonstrera exakt hur Timpa Simonsson hade lättat upp bollen och slagit till på volley, Därefter satte han sig ner bland sina förbluffade kamrater och sa:
– En sån här prestation kan se väldigt enkel ut, men det är den inte. Det gäller dels att vara på alerten och fånga tillfället i flykten och dels att skjuta exakt så lagom hårt och högt att bollen går under ribban men över målvakten innan han hinner tillbaka.
– Kan du visa lite mer exakt, sa optikern.


Då grep redaktör A två tomma Ramlösabuteljer på bordet och ställde bredvid varandra.
– Här är målet, sa han. Och så säger vi att den här kaffekoppen är Henry Andersson. Och det här glaset är Timpa. Avståndet var ju lite längre, men det får ni tänka er själva.
Redaktör A flyttade sedan fram kaffekoppen ett stycke framför målet och fortsatte:
– När Henry Andersson tror att Jönköping är helt tillbakapressat går han ut så här. Då får Timpa bollen här borta. Blixtsnabbt uppfattar han situationen och drar på en jättelobb som går direkt i mål.


Kåsören kunde då inte låta bli att peka på sin egen och optikerns kaffekoppar och fråga:
– Vilka är dom här då? Är det Ivar Eidefjäll och Kalle Låda som springer upp på var sin sida om Timpa?
– Just det, sa optikern. Det är många objekt här som behöver förklaras.
– Ja, sa kåsören. Den här gaffeln till exempel här ute på kanten.Är det ”Fölet” Berndtsson tro?
I samma ögonblick uppenbarade sig den raska servitrisen för att i bästa välmening duka av bordet. Hastigt grep hon såväl målstolpar som Timpa Simonsson och Henry Andersson för att bära ut i köket.
– Vad tar du dig till, sa kåsören. Ska du riva planen?
– Här pågår en fotbollsmatch, sa optikern.
– Ja, sa kåsören. Det här blir minst gult kort.


Redaktör A ingrep då och sa försiktigt:
– Vi får nog lugna oss lite nu, Annars tror dom väl att vi inte är riktigt kloka.
– Och det ska han säga! sa kåsören.
– Ja, det var just den rätte, sa optikern. Han som drog igång alltihop.
Fortsättning följer.

tisdag 27 augusti 2013

FOTBOLL OCH ETT MÅL MAT

Vid sitt stambord på en av stadens restauranger satt redaktör A, kåsören och den berömde optikern över var sin portion pannbiff med lök och pratade fotboll.


Den berömde optikerns idrottsintresse är begränsat, men ibland överraskar han omgivningen med ett och annat uttalande som tyder på god insikt..
Den här gången sa han någonting om ett väldigt vackert mål i en fotbollsmatch som hade visats i tv kvällen före.


– Ja, sa redaktör A. Det påminde faktiskt om ett mål som ”Timpa” Simonsson gjorde en gång i tiden.
– Det ante mig, sa optikern.
– Fast Timpas var ju mycket snyggare, sa redaktör A.
– Det anande vi nog också, sa kåsören.


Det är nämligen på det viset att så fort en fotbollsprestation lite utöver det vanliga kommer upp till diskussion vid detta bord, så slutar det alltid med att Timpa Simonsson gjorde likadant fast mycket bättre för sextio år sedan.
Om detta ska det handla i den här bloggen den här veckan. Fortsättning följer alltså.

fredag 23 augusti 2013

BOTTEN NÅDD PÅ SOMMARLÄSNINGEN

Fortsätter läsa Se från 1968 i den lilla stugan vid havet men har nu nått botten av tidningshögen.


I ett av de sista numren hittar jag i alla fall följande godbit:
Folk som är intresserade av tecknade serier har ringt och frågat om serietecknarna börjar tappa stinget.
-Hur så, är dom inte roliga?
-Jodå, men kika efter i dagens Aftonblad får ni se vad Kulman har för sig.
-Ja, så vitt jag kan se blir han stungen på kran av en geting.


-Just det. Slå sen upp dagens Expressen och titta efter vad Alfredo har för sej.


Däremot är tidningarna inte lika samstämmiga när det gäller utrikesnyheterna, konstaterar Gits Olsson längst bak i tidningen:
Den 4 september publicerade Dagens Nyheter en skakande bild från jordbävningen i Iran. Bildtexten berättar: ”En av männen i bakgrunden håller upp sin döde son och skriker förtvivlat”.
På eftermiddagen samma dag kommer Aftonbladet ut med samma bild. Men där står det: ”Mitt bland alla de förtvivlade och gråtande jublar en lycklig far – han har hittat sitt barn oskadat.”
Aftonbladets utrikesjournalistik är lite positivare och gladare verkar det som.


Det är en fin tradition inom A-pressen, detta att man inte i onödan överdriver dramatiken i det som sker, fortsätter Gits.
Det har varit en tradition ända sedan Fabian Månsson regerade på Arbetarbladet i Gävle. När Fabian var ute på agitationsresor land och rike runt, så fick Fabians hustru, den blida Maja, sköta tidningen.
-Kom ihåg nu Maja, sa Fabian när han skulle vara borta i hela fjorton dar, att jag vill inte veta av några braskande rubriker i tidningen. Och allt som gäller kungligheter och sånt gör vi minsta möjliga väsen av.


Sen for Fabian. Dagen efter blev ryska tsarfamiljen avrättad av bolsjevikerna. Maja satte försiktigt rubriken:

VISSA FÖRÄNDRINGAR
VID DET RYSKA HOVET

Heder och grattis till en sådan måttfull journalistik.


Och som avslutning saxar vi tre bilder under vinjetten Bubbel i kön. Den första föreställer en man som är misstänkt lik dåvarande utrikesministern Torsten Nilson och ser ut så här:


På den andra verkar det som det är den gamle storkapitalisten Marcus Wallenberg i färd med att argumentera för någonting:


Och som avslutning ser vi ett okänt par i badet:


Slut på sommarläsningen av tidningen Se.


tisdag 20 augusti 2013

BLOD OCH MARMELAD I SOMMARSVERIGE

Har återvänt till den lilla stugan vid havet, där jag nu åter sitter och läser tidningen Se från 1968.
I nummer 38 slår man till med 17 sidor från boxningsmatchen på Råsundastadion mellan Jimmy Ellis och Floyd Pattersson om den VM-titel som Muhammad Ali blev fråntagen året innan.


Men först ska ett antal förmatcher avverkas. Så här rapporterar Rune Moberg från ringside:
”Arton tusen människor slår en krets kring ringen och försöker hålla kylan tillbaka med stålblanka halvlitrar och tittar på Raimo Nisula, Finland, mot Willie Johnson, USA, tungvikt.
Raimo Nisula gjorde sin debut hos Edwin Ahlqvist i januari 1966 då han klippte till belgaren Al Jacobs i första ronden så att fläskberget Al förvandlades från en väderkvarnsvevande boxare till ett vårdfall på Sahlgrenska i Göteborg. Det har gått två och ett halvt år sedan dess och Nisulas bekymrade barnansikte har modellerats om av beslutsamma boxarnävar, Det var snyggare förr.


Men Nisula ser fortfarande ut som om han undrade vafan han har gett sej in på och när han klipper till den svartglänsande Wilson dras hans ansikte samman i smärta så att han ser ut som en mor som agar sitt barn. Tro mej min älskling, det gör lika ont i mej!
Det gjorde det också ganska ofta, för Wilson klippte gärna tillbaka och Nisulas fick en bula under högra ögat. Det fick Wilson också och man fick tillfälle att sitta där och undra varför vita bulor ser så mycket ruskigare ut än svarta. Samtidigt undrar man hur länge den här skitmatchen ska pågå och när Matchen ska börja.”


Sedan Nisulas förklarats som segrare på poäng och gamle Harry Persson och ett par andra celebriteter presenterats från ringen är det äntligen dags. Rune Moberg fortsätter:
”Första ronden håller man andan. Ellis är hård, stabil, beslutsam. Floyd är på sin vakt. Håller undan, duckar. Floyd, Floyd, var har du din snabbhet, din ettrighet, din infighting, där nävarna arbetade som pistonger. Floyd, vi känner inte igen dej. Jo, nu halkade du och satte ändan i canvasen. Det kände vi igen.”


Matchen fortsätter, och den som eventuellt har hyst något tvivel om att svenska journalister kunde utföra rejäla sågningar av både folk och företeelser redan på 60-talet kan ju smaka på de här raderna:
”Vad i Herrans namn har den här matchen för mening? Den är ju redan avgjord. Varför ska två boxare och en domare från New York plockas hit för dyra pengar för att dansa denna meningslösa ringdans på Råsunda, där tjugo amerikanska TV-män fångar upp spektaklet i färg för att sedan besvära mänsklighetens finaste konstruktion, en rymdsatellit, med att skicka eländet tillbaka till Staterna? Ellis är en trög och stark och trist världsmästare och Floyd är för liten. Kunde dom inte klara av den här korta och meningslösa matchen på en bakgård på Manhattan?”


Men så börjar det tydligen hända saker. Floyd klipper plötsligt till Ellis med en sjungande höger, som exploderar över näsroten. Rune Moberg fortsätter:
”Ellis får ett tankspritt utseende, folkets jubel jagar bort de sista regnmolnen, blod spricker ut över hela Ellis ansikte och de amerikanska TV-grabbarna på den specialtimrade estraden gratulerar varann för nu börjar det bli någon mening med färg-TV.


Ellis förvandlas till ett stycke gelé, hans ansikte är en blodig kaka och blicken har för länge sedan tappat allt fäste. De sista ronderna finns det bara en boxare kvar i ringen och han heter Floyd.
Men när domaren ser över sitt protokoll har Ellis ändå vunnit de flesta ronderna.


Och den svenska publiken förvandlas till ett vilddjur och några kvadratmeter av Sverige förvandlas till ett stycke polisstat. Jag menar ringen. Där det blev så fullt av konstaplar så att de höll på att tränga ihjäl såväl den friske och starke förloraren Floyd som den skälvande marmeladhögen Ellis som vann matchen.”
Slut från blomkålsmarknaden för i dag.






fredag 16 augusti 2013

STAVFEL KNÄCKTE LOVANDE FRIIDROTTSYNGLING

Stavhoppstävlingen på ängen uppe i skogen hade avbrutits medan tävlingsjuryn sammanträdde.


Anledningen var att Nisse Bengtsson hade fått en tvåkrona av kärringa Larsson som hade gått förbi just som han klarat 2.10 och likt den stavhoppande prästen Bob Richards knäppt händerna i bön och tackat Gud medan han knäböjde i nedslagsgropen.
– Jag vet inte vad ni håller på med gossar, men jag tycker om att ni prisar Herren, sa kärringa Larsson och gav Nisse Bengtsson en blank tvåkrona.


Tävlingsjuryn beslöt att Nisse Bengtsson skulle slippa diskvalifikation som professionell om han köpte kokosmunkar till deltagarna för hela pengen, och så kunde tävlingen fortsätta.
Nisse Bengtsson hade hittat ett extra fint litet träd i skogen som han huggit ner och förvandlat till en superstav. Den hade god svikt och gav en lätt katapultverkan nästan i klass med senare tiders glasfiberstavar.


Den böjde sig dock mer och mer för varje hopp han gjorde. På 2.20 rev alla hans medtävlare ut sig medan Nisse Bengtsson klarade i sista försöket och stod som segrare i hela mästerskapet. Då gick han på jakt efter banrekordet och höjde till osannolika 2.30.
Han tog extra lång ansats och gav allt i första försöket. Men nu höll inte staven för påfrestningarna längre. Det small som ett pistolskott när den gick av mitt i hoppet.


Nisse Bengtsson drattade på ändan med en duns rakt ner på den stenhårda marken vid sidan av nedslagsgropen. Han föll så tungt att han tappade luften. Först blev han sittande några sekunder och kippade efter andan. Sedan kom han på fötter och började springa runt i cirklar medan han flämtade att han inte kunde andas.
Samtliga medtävlare kastade sig då över honom och började dunka honom i ryggen så han skulle få luft igen. Alla utom Berras brorsa som började skratta hysteriskt och sedan vrålade:
– Stavfel, stavfel!!!


Då kom kärringa Larsson gående på stigen bredvid ängen igen och fick se hur alla kastade sig över den religiöse gossen och slog honom allt vad de orkade. Hon sprang så fort hon kunde till Nisse Bengtssons farsa och sa att Bengtsson måste komma omedelbart för nu håller de andra gossarna på att slå ihjäl Bengtssons gosse.
Gubben Bengtsson sprang dit och stoppade misshandeln just som hans son återfick talförmågan och kunde resa sig igen,


Men när han skulle förklara för sin far vad det var fråga om, fick denne syn på den långa listen som han skulle ha till ombyggnaden i källaren och som han hade letat efter halva sommaren utan att veta att Nisse Bengtsson hade stulit den för att använda som stavhoppsribba.
Därmed beslagtog han ribban och gick hem, och sedan var det sluthoppat på ängen uppe i skogen den sommaren.

onsdag 14 augusti 2013

DEN RELIGIÖSE STAVHOPPAREN

Vi hoppade stav på ängen uppe i skogen en gång för länge sedan.
Vi hade slagit ner två pålar j marken med spikar på var tionde centimeter att lägga ribban på, snickrat till en stavgrop och fyllt nedslagsplatsen med mjuk sand.
Sedan valde vi ut lagom långa små träd i skogen som fick bli stavar, och slutligen stal Nisse Bengtsson en lång list från sin farsas garage för att använda som ribba.


Nisse Bengtsson var den tongivande i församlingen. Som stavhoppare hade han två hemliga vapen. Det ena var en sovsäck och det andra var en extra fin stav som han huggit i skogen. Den sviktade bra och hade en lätt katapultverkan som påminde om senare tiders glasfiberstavar.
Sovsäcken var ett kapitel för sig. Nisse Bengtsson hade läst i Idrottsbladet att Ragge Lundberg hade klarat bronsmedaljen i OS -52 tack vare att han hade en sovsäck med sig på innerplan. I denna kröp han ner mellan hoppen och höll sig varm, medan konkurrenterna satt och stelnade till i kvällskylan under den rekordlånga tävlingen.


Nu skulle Nisse Bengtsson göra likadant på ängen uppe i skogen. Men där var det så tätt mellan hoppen att han knappt hann ner i sovsäcken förrän det var hans tur igen. Till slut for han som en jojo upp och ner ur sovsäcken, så han tappade all koncentration och rev ut sig redan på 1.80 i kvaltävlingen.
Men det gjorde många av de andra också, så han var ändå klar för finalen dagen därpå. Då kom han tillbaka och meddelade att han var Bob Richards, den stavhoppande prästen som hade hoppat nästan ända upp till himlen och vunnit OS-guld på otroliga 4.55. Det fanns bilder från den tävlingen som visade hur han föll på knä och tackade Gud för segern med knäppta händer och blicken mot skyn.


Nu skulle Nisse Bengtsson göra likadant. Efter varje hopp föll han på knä i nedslagsgropen med knäppta händer och tackade Gud för att han klarat.
Då kom kärringa Larsson gående förbi på den lilla stigen vid sidan av ängen. När hon fick se Nisse Bengtsson ligga på knä i sanden och tacka Gud, gick hon fram och klappade honom på huvudet och sa:
– Jag vet inte vad ni håller på med gossar, men jag tycker om att ni prisar Herren.
Sedan tog hon upp sin portmonnä och gav honom en blank tvåkrona.


Tävlingsjuryn inkallades omedelbart och var nära att proffsförklara Nisse Bengtsson eftersom han tagit emot otillåten ersättning under bordet. Han klarade sig dock från diskvalifikation genom att lova att köpa kokosmunkar åt alla för hela tvåkronan.
Tävlingen fortsatte, och hur den slutade ska jag be att få återkomma till.

måndag 12 augusti 2013

KONSTEN ATT STAVA RÄTT

Berra och grabbarna har varit på besök för ett litet samkväm i samband med friidrotts-VM i Moskva.


I tv:n pågick stavhopp, vilket fick Filosofiska Karlsson att utbrista:
– Kommer ni ihåg när vi hoppade stav på ängen uppe i skogen?
– Ja, det var tider det, sa Berra. Idrott när den var som bäst.
– Vad menas med det? sa en revolversvarvare som också var närvarande.


– Ingen doping och inga pengar, sa Berra. Vi måste ha varit de sista amatörerna.
– Fast det där med pengar stämmer ju inte riktigt, sa Karlsson.
– Hur så? sa Berra.
– Jag vill minnas att Nisse Bengtsson höll på att bli proffsförklarad, sa Karlsson. Kommer du inte ihåg när han fick en tvåkrona av kärringa Larsson för att hon trodde att han hade blivit religiös?


– Nä, sa Berra. Jag minns bara att han höll på att slå ihjäl sig för att staven gick av när han försökte slå banrekordet.
– Det här får ni förklara närmare, sa revolversvarvarn.
Fortsättning följer.

fredag 9 augusti 2013

SÅ SA DOM OCKSÅ

Sitter fortfarande utanför den lilla stugan vid havet mitt i den svenska sommaren 2013 och bläddrar i tidningen Se från 1968.
Under rubriken Vad dom sa i veckan hittar jag bland annat följande:


Per Oscarsson: Mycket som man ser och upplever önskar man skulle utspela sig på TV - så man kunde resa sig upp och stänga av.
Torvald Gahlin: Det sägs att den medicinska forskningen gjort så stora framsteg att det numera praktiskt taget inte finns en människa som är frisk.


President de Gaulle om president Johnson: Johnson är en cowboy och det säger allt. Han får mig att tänka på Bernadotte, som blev Karl XIV Johan av Sverige. En sergeant som blev krönt, men fortfarande dock en sergeant.
Doktor Gormander: Håll stjärnbaneret brinnande.


Carl-Uno Sjöblom: Konsnären ville vara anonym, han signerade sina verk med X:et.
Stig Nahlbom: Skådespelaren Sune Mangs ska öppna en serie affärer i Dalarna, meddelas det. Den nya butikskedjan får namnet Mangsbodarna.
Åke Cato: Om man slår runt i Nyhavn måster man synda på om man ska hinna med sista färjan hem.

Och så avslutar vi dagens skörd med ytterligare några rubriker saxade ur svensk press 1968:
 
 
 


Därmed är det hög tid att åka in till stan och förbereda sig för en intensiv vecka framför tv:n med VM i friidrott från Moskva. Tre och en halv timmars direktsändning på förmiddagen och fyra-fem timmar på kvällen känns helt rätt.