KURIREN, BOHUSLÄNINGEN OCH JAG

Så här ser min nya bok ut. Den heter ”Kuriren, Bohusläningen och jag” och handlar om hur det var att jobba som journalist i Uddevalla från början på 60-talet och ett par årtionden framåt.
Det är ingen kåseribok, men den är förhoppningsvis skriven i lättsam och underhållande stil.

Boken har hårda pärmar och är på 162 sidor med ett hundratal illustrationer i form av foton och tidningsklipp.

Den innehåller följande 12 kapitel:

1. När brassarna kom till stan (VM-matchen Brasilien-Österrike på Rimnersvallen 1958)

2. Kuriren – en riktig plantskola (hur det var att som 15-årig skolgrabb få börja skriva i tidningen)
3. Den 17-årige sportchefen (vikariat på Kuriren och möten med världsstjärnorna Wilma Rudolph och Dan Waern)

4. Från Kuriren till Bohusläningen (ny arbetsplats sedan Kuriren lagts ned 1963)

5. Bland de stora elefanterna (utsänd på Finnkampen i Stockholm 1965)
6. När Ricky regerade och TT gav bort en krona (med en ung Ricky Bruch och 80-årige sportjournalisten Torsten Tegnér på friidrottslandskampen Sverige-Norge i Uddevalla 1968)

Ricky Bruch stöter kula på Rimnersvallen 1968.

7. När slagskotten ekade på gamla ”Prostis” (minnen från isrinken på Prostängen)

8. Sanfrid – stans starkaste polis (hemma hos brottaren och gamle Europamästaren Sanfrid Söderqvist)
9. Bohusläningen som grundade Idrottsboken (möte med simhopparen Lennart Brunnhage i kallbadhuset i Lysekil)

Lennart Brunnhage i Lysekil 1981.

10. Från skolhandboll till SM-brottning (gamla Idrottshallen i Uddevalla)

11. Bjursjön i våra hjärtan (terränglöpning, längdskidor, orientering, triathlon och vattenskidor vid Uddevallas folkkäraste insjö)
12. Tjugofem år i fäders spår (minnen från 25 Vasalopp)

Boken finns att köpa på Recito Förlags sajt www.litenupplaga.se/1218 (226 kr inklusive frakt) samt på alla de stora boksajterna, där priset varierar en del. Går även att beställa via bokhandel eller så kan man ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com så tar jag hem och säljer den fraktfritt för 210 kronor inom Uddevalla.


PS: Denna bok är nu helt slutsåld.

ÄVEN KATTER TILL SALU

Folk ringer hem till Berra och vill köpa hundvalpar. Berra har inte annonserat ut några sådana, men han svarar ändå så gott han kan och pratar gärna en stund med dom som ringer. Och ibland försöker han övertala dem att skaffa katt i stället.

Helt nyligen ringde ännu en dam och sa att det gällde hundarna.

– Vov-vov, sa Berra.
– Förlåt? sa damen.
– Dom skäller lite här,sa Berra. Vänta så ska jag stänga dörren. Så där ja.
– Jo, det gällde hundarna, upprepade damen.
– Vov-vov, sa Berra.
– Nu hördes det igen, sa damen.
– Ja, sa Berra. Vänta så ska jag stänga ordentligt. Så ja, nu är det gjort.

 – Jo, hundarna alltså, sa damen.

– Mjau, sa Berra. Jam-jam.
– Har ni katter där också? sa damen.
– Nä, sa Berra. Men jag tog en liten jamare för en stund sedan.
– Förlåt? sa damen.
– Det behöver inte damen be om ursäkt för, sa Berra. Det är på mitt ansvar.
– Nu är jag inte med riktigt, sa damen.
– Jo, vi har katter här också, sa Berra. Får det lov att vara en liten kissemiss? Vad önskas det för sort? Vi har det mesta. Angora, perser, siames, svensk och norsk bondkatt. You name it.

Då blev det tyst i luren en lång stund, innan damen frågade försiktigt:

– Vad är det för skillnad på svensk och norsk bondkatt?

– Den senare jamar på norska, sa Berra. Den säger mjau-da i stället för bara mjau. Och så har den bättre ekonomi. Och är inte med i EU.
– Vad innebär det? sa damen.
– Den har finare halsband, sa Berra. Och så slipper den besvärliga djurtransporter. Dom svenska kör vi ut med lastbil till kunderna, men dom norska får åka Rolls Royce. Ska vi kanske slå till med en liten norsk kisse?
– Nej, sa damen. Det gällde hundarna.
– Javisst ja, sa Berra. Förtjusande varelser. Särskilt en. Han ligger stilla i knäet hela dagarna och bara spinner.
– Vad är detta, sa damen. Vem talar jag med egentligen?
– Mitt namn är Luke Skywalker, sa Berra. Men jag brukar kallas för Lucky Luke.

– Lucky Luke? sa damen.

– Ja, sa Berra. Vad vill du?
– Det är ju en seriefigur, sa damen.
– Ja, sa Berra. Jag hör att damen är både påläst och allmänbildad.
– Jag får nog tacka för mig, sa damen.
– Var så god, sa Berra.

Sedan ringde en man och frågade hur mycket valparna kostar.

– Vad ska du med hund till? sa Berra. Den är ju bara till besvär.
– Tycker du det? sa mannen.
– Ja, sa Berra. Den ska ut flera gånger om dan och pinkas och motioneras. Och sedan måste du borsta pälsen på den och klia den bakom öronen. Och allt du får tillbaka är några viftningar på svansen.
– Det var en konstig inställning hos en som säljer hundar, sa mannen.
– Och tänk på all dyr mat den slafsar i sig, sa Berra.

– Tja, sa mannen. Egentligen är det frugan som vill ha en.

– Frugan! sa Berra. Det ska du väl inte låta henne bestämma. Vad är du för en karl?
– Vi bestämmer allt lite båda två, sa mannen försiktigt.
– Är du inte herre i ditt eget hus? sa Berra.
– Man får väl ge och ta lite, sa mannen.
– Nä, nä, nä, sa Berra. Jag tror det är dags för dig att slå näven i bordet och visa att oss karlar kör man inte med.
– Så du vill inte sälja någon hund till mig? sa mannen.
– Det är inte fråga om det, sa Berra. Det handlar om att du ska visa att du är karl för din hatt och att ditt hem är din borg och där ska inget fruntimmer komma och tro att hon kan bestämma.
– Det var det värsta jag hört, sa mannen. Nu får det verkligen vara nog.
– Just det. Så ska det låta. Nu börjar det likna något, sa Berra, men då hade mannen redan ringt av.

.

DET GÄLLDE HUNDARNA

Telefonen fortsätter att gå varm hemma hos Berra. Det är folk som ringer och frågar efter hundvalpar, förmodligen till följd av någon annons någonstans.
Berra har för länge sedan slutat att artigt upplysa att det är fel nummer. Ringer folk hem till honom och ställer underliga frågor får dom skylla sig själva, tycker han.

När han lyfte luren här om dagen var det en dam som sa:

– Det gällde hundarna.
– Jaha, sa Berra.
– Jag undrar om jag är för sent ute eller om det finns några kvar.
– Det beror på, sa Berra.
– På vad? sa damen.
– Handen på hjärtat, sa Berra. Är ni en sann djurvän?
– Ja, verkligen, sa damen.
– Jag har nämligen hört annat, sa Berra.
– Vad då? sa damen.
– Att ni inte är snäll mot djuren, sa Berra.

Då blev det tyst en lång stund och sedan sa damen osäkert:

– Vem har sagt det?
– Tjommen, sa Berra.
– Tjommen, sa damen. Vem är det?
– Det är en jag känner, sa Berra.
– Han tillhör då inte min bekantskapskrets, sa damen förnärmat.
– Det är vad ni påstår ja, sa Berra.
– Vad menas med det? sa damen.
– Uppgift står mot uppgift, sa Berra.
– Det här är ju inte klokt, sa damen.
– Han sa i alla fall att jag inte skulle sälja några valpar till er om ni ringde, sa Berra.
– Jag vill inte köpa några av er heller, sa damen och la på luren.
Fortsättning följer senare i veckan.

SMÖRGÅSEN I SARAJEVO

Det var det förra århundradets mest ödesdigra ögonblick. En händelse som satte igång en kedjereaktion av gigantiska proportioner.
Två världskrig, 80 miljoner döda, ryska revolutionen, Hitlers maktövertagande, atombomben.
Kanske hade inget av allt detta blivit verklighet om inte Gavrilo Princip blivit sugen på en smörgås.

Det handlar om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål, som satte det vacklande österrikisk-ungerska imperiet på kollisionskurs med Serbien och ledde till utbrottet av första världskriget en månad efter att Princip hade satt fingret på avtryckaren den 28 juni 1914.

Och om Princip inte hade stannat för att äta en smörgås eller gått in på något annat kafé än han gjorde, hade han aldrig varit på rätt plats för att hitta sitt offer.
Ingen smörgås, inget skott. Inget skott, inget krig. Ingen vet vad som hade hänt.

Bosnien, med starka band till Serbien, var alltså annekterat av kejsardömet Österrike-Ungern. Organisationen Svarta handen, stödd av serbisk underrättelsetjänst, planerade attentatet.

Den 28 juni anlände hertigen och hans gemål med tåg till Sarajevo. De färdades i en öppen bil i en fordonskaravan genom staden, där Svarta handen hade placerat ut sju attentatsmän på strategiska platser. En av dem kastade en bomb mot bilen men missade. Hertigparet klarade sig, men några åskådare skadades.

Efter ett besök i rådhuset beslöt Franz Ferdinand att fortsätta till sjukhuset för att hälsa på de skadade.

Man valde att köra en annan väg än den planerade för att inte ge några fler attentatsmän chansen.
Men ingen hade talat om för chauffören att färdvägen hade ändrats.

Denne svängde av misstag in på fel gata, och här kan man verkligen tala om tillfälligheternas spel. Slumpen gjorde nämligen att bilen passerade Moritz Schillers kafé och delikatessbutik, dit en hungrig Gavrilo Princip dragit sig tillbaka i tron att chansen att utföra attentatet gått förlorad.

När han satt där med sin smörgås fick han se bilen med hertigparet passera utanför. Samtidigt fick föraren order att stanna och backa tillbaka eftersom han kört fel väg. Det gjorde han, och då grep Princip chansen.

Han gick fram mot den öppna bilen, drog sin pistol och avlossade två skott. Det ena träffade hertigen och det andra dennes maka. Båda avled i bilen på väg till sjukhuset.
Princip greps, men eftersom han bara var 19 år fyllda var han för ung för dödsstraff. Han avled i österrikiskt fängelse av tuberkulos fyra år senare.
Då hade han satt igång en kedja storpolitiska händelser som kanske hade inträffat ändå av något annat skäl men nu blev den direkt följden av skotten i Sarajevo.

Det blev rena rama råttan på repet över hela Europa på grund av diverse invecklade storpolitiska allianser.
Efter hårda notväxlingar fram och tillbaka förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.
Ryssland svarade att i så fall ställer vi upp på serbernas sida och mobiliserade sina trupper.
Detta fick Tyskland att känna sig hotat och efter att utan framgång ha krävt att den ryska mobiliseringen skulle stoppas förklarade man Ryssland krig.
Frankrike meddelade då att man ansåg sig ha förpliktelser mot Ryssland och inte kunde förhålla sig neutralt i detta läge, varpå Tyskland förklarade även Frankrike krig.

Därpå inledde Tyskland ett anfall mot Frankrike genom det neutrala Belgien, vilket fick Storbritannien att skynda till belgarnas försvar och förklara Tyskland krig.
Efter det följde Serbiens krigsförklaring mot Tyskland, tätt åtföljd av Österrike-Ungerns mot Ryssland, Frankrikes mot Österrike-Ungern och Storbritanniens mot Österrike-Ungern. Genom stormakternas kolonier spreds sedan konflikten över världen.
Denna långa kedjereaktion utsträcktes ytterligare sedan Tyskland besegrats i det första världskriget 1918. Tjugoett år senare följde som bekant det andra världskriget som en följd av det första.

Vad hände då i Sarajevo efter attentatet 1914?
1917 reste de österrikiska styrande ett monument över hertigen på platsen för mordet. Det revs 1919 av de styrande i den nybildade staten Jugoslavien, sedan det österrikisk-ungerska imperiet upplösts. 1930 sattes i stället en minnesplakett upp över Gavrilo Princip, men den togs bort av de tyska ockupanterna under andra världskriget.

Efter kriget öppnades ett museum på hörnet vid Latin bridge. Dessutom tillverkades fotavtryck i cementen på trottoaren där man antog att Princip hade stått när han sköt. Dessa togs bort när museet stängdes under Balkankriget och belägringen av Sarajevo 1992-95, eftersom muslimer och kroater inte ville hylla den serbiske hjälten Princip.

2004 sattes en ny minnestavla upp med en mera neutral beskrivning av händelsen utan hyllning av Princip.

Och hur var det då med smörgåsen?
Ingen vet säkert, men förmodligen är den ett påhitt, tillagt i efterhand många år senare som en festlig poäng. Kanske av den enkla anledningen att Princip befann sig inne i eller möjligen strax utanför Moritz Schillers kafé och delikatessbutik när han fick en andra chans att utföra attentatet.
Det är väl som många gamla desillusionerade journalister sa förr i världen: Kolla aldrig en bra story, då spricker den.

SKOTTEN I SARAJEVO

Här är gathörnet där det small två gånger på eftermiddagen den 28 juni 1914. Med förödande resultat.

Här på norra sidan av den latinska bron över floden Miljacka i hjärtat av Sarajevo sköts den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans gravida hustru Sophie till döds av den serbiske attentatsmannen Gavrilo Princip.
Händelsen har gått till historien som skotten i Sarajevo och var den tändande gnistan till första världskriget, som utbröt en månad senare,

Bakgrunden var följande:

Bosnien och Hercegovina hade lytt under turkiskt styre i mer än fyrahundra år som en provins av det osmanska riket. När detta började falla samman ockuperades området 1878 av den dåvarande stormakten och kejsardömet Österrike-Ungern som annekterade det 1908. Detta sågs med missnöje av serbiska nationalister. De ville att provinsen skulle bli en del av Serbien, som då var ett självständigt land.

Den 28 juni 1914 besöktes Sarajevo av ärkehertigen och tronföljaren Franz Ferdinand. Avsikten med besöket var att visa att denne menade allvar med sin avsikt att förbättra levnadsförhållandena för slaverna i kejsardömet.

Den serbiska organisationen Svarta handen arbetade för att ansluta Bosnien och Hercegovina till ett Storserbien. Man såg Franz Ferdinands avsikt som ett hot och fruktade att många slaver skulle nöja sig med detta och inte längre kämpa för självständighet.

Att hertigen och hans gemål dödades av skotten i Sarajevo vet alla historiskt intresserade. Men hur många känner till att en smörgås spelade en stor roll i dramat?

Förklaringen kommer senare i veckan i denna blogg.

TRE AV VARJE SORT

– Jaså, ni är från Sverige, sa taxichauffören i Sarajevo. Det är ett välorganiserat land.
Sedan stannade han för rött ljus, tittade allvarligt på oss och utbrast:
– Ni har det bra som bara behöver utse en politiker av varje sort. Här i landet måste det alltid vara tre. En av varje.

Så här ligger det till, om jag har fattat rätt:

Efter Balkankriget delades Bosnien-Hercegovina upp i tre administrativa enheter genom Dayton-avtalet.
I mitten av landet och västerut finns Federationen Bosnien och Hercegovina, där majoriteten av befolkningen är muslimer eller så kallade bosniaker.
I öster närmast Serbien och i norr finns Republika Srpska, där de flesta har serbiskt ursprung och tillhör den serbisk-ortodoxa kyrkan.
Och som en barriär mellan den östra och västra delen av Republika Srpska ligger Brcko-distriktet, som domineras av kroatiska katoliker.

Dessutom är förstås alla tre folkgrupperna representerade i alla tre "delstaterna".
I Federationen Bosnien och Hercegovina är till exempel cirka 70 procent muslimer, 25 procent kroater och 5 procent serber.
Av hela landets knappt fyra miljoner invånare är cirka 48 procent muslimer, 37 procent serber och 15 procent kroater.

Bosniaker, serber och kroater alltså. Eller muslimer, serbisk-ortodoxa och katoliker om man så vill. Men alla är de bosnier, för Bosnien heter landet där de bor.
Eller Bosnien-Hercegovina om man ska vara riktigt noga. Bosnien är nämligen namnet på 80 procent av landområdet, men det finns också en bit som heter Hercegovina längst nere i söder.

Tre självstyrande enheter inom samma land alltså. Av vilka två är så kallade entiteter och den tredje ett distrikt. Och enligt taxichauffören måste alla alltid vara representerade.
– Först står dom i tv och skäller på varandra, sa han. Och sedan går dom ut och äter middag tillsammans.

Men det finns ett undantag, fotbollen. Sommaren 2010 sa det internationella fotbollsförbundet ifrån:

– Ni kan inte ha tre styrelser med tre olika fotbollspresidenter om ni ska vara med här.
Då hade det bosniska fotbollsförbundet fungerat så att bosniaker, kroater och serber i alfabetisk ordning styrt efter ett roterande system där styrelsen byttes var 16:e månad. Det gav upphov till mygel, fiffel och blockerad beslutsfattning samt en hel del försvunna pengar och obetalda skulder till både det internationella fotbollsförbundet FIFA och det europeiska UEFA.

Men det fanns en man som var respekterad i alla läger, nämligen legendaren Ivica Osim.

I april 2011 utsågs han att leda en interimsstyrelse som skulle starta upp ett nytt förbund. Före det hade landet varit suspenderat av FIFA på två månader från allt internationellt utbyte.
Ivan "Ivica" Osim föddes 1941 i Sarajevo. 1967 röstades han fram som Jugoslaviens bäste fotbollsspelare och året därpå var han med i EM-finalen mot Italien (oavgjort 1-1 först, men förlust 0-2 i omspelet). Totalt gjorde han 16 landskamper, vilket var mycket för en spelare från lilla Bosnien i en tid då nästan enbart serber blev uttagna plus en och annan kroat för husfridens skull. Eller snarare landsfridens kanske.
Men ännu bättre lyckades Osim som tränare. Först gjorde han tio år för sin gamla klubb Zeljeznicar med två andraplatser i jugoslaviska ligan och semifinal i UEFA-cupen som bästa resultat. Efter det blev han förbundskapten för landslaget och ledde Jugoslavien till kvartsfinal i VM i Italien 1990.

Sedan kom kriget, men ett par år in på 2000-talet fick han tränarbud från en japansk klubb i högsta ligan och flyttade dit med sin bosniska hustru. Det gick så bra att han fick efterträda brasilianaren Zico som manager för Japans landslag efter VM 2006.

Men i slutet av 2007 drabbades han av en stroke när han satt framför tv;n i sitt japanska hem och tittade på en match. Tio dygn senare vaknade han upp på sjukhus. När han fick se sin fru vid sängkanten var hans första fråga:
– Vad står det?

Han fick sluta som tränare på grund av hälsoskäl men hade under tiden i Japan blivit mycket populär bland fansen eftersom han alltid sa vad han tyckte oberoende av konsekvenserna. Det resulterade i en bok som i engelsk översättning hette Words of Osim. Den låg på bestsellerlistorna i Japan och såldes i 400 000 exemplar.

Andra bevingade ord (utöver Vad står det?) fälldes efter en landskamp i asiatiska mästerskapen där det blev oavgjort och straffar och Osim reste sig från bänken och vände ryggen till. Detta förklarade han med orden:
– Jag har inte åkt till Japan för att dö i hjärtinfarkt på lagledarbänken. Jag vill dö i min hemstad Sarajevo.

FOTNOT: I morgon (tisdag 15 oktober) spelar Bosnien sin sista kvalmatch inför VM 2014. Man möter Litauen borta och går i händelse av vinst direkt till slutspelet i Brasilien. Poängtapp samtidigt som Grekland vinner hemma mot Liechtenstein betyder play off-spel. I så fall kanske rent av mot Sverige.
Ivica Osim har nyligen avgått som ordförande efter att ha fått ordning på det bosniska förbundet men finns förmodligen med bland dem som åker till Litauen.

SJU SJUNGANDE SJÖMÄN

Det sägs att det säkraste sättet att visa att man var svensk om man hade råkat hamna i Tyskland under andra världskrigets slutskede var att använda sje-ljudet.

 

Om man blev tillfångatagen av de framryckande amerikanska trupperna kunde man bevisa att man inte var tysk genom att säga sjuhundrasjuttiosjutusensjuhundrasjuttiosju med korrekt svenskt uttal, för det skulle ingen tysk inföding ha klarat utan att avslöja sin nationalitet.
Det kunde också gå bra med Sju sjungande sjömän på skeppet Shanghai.
Eller:
Sju sköna sjuksköterskor sköljde stjärten med champagne.

Men ingen regel utan undantag. Sje-ljudet är nämligen ingen bombsäker livförsäkring för alla svenskar. Själv gjorde jag till exempel lumpen ihop med en man från en ö i Göteborgs skärgård som sa tjutbana och tjusovare och ville ha tjuts till stan ibland.

– Nä, ska vi ut och tjuta nu igen, kunde han sucka när det stod skjutning på dagschemat.
Den mannen skulle aldrig ha klarat andra världskrigets slutskede om han befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

Och för att ytterligare komplicera bilden fanns där en annan man på samma kompani från en annan ö i Göteborgs skärgård med ett aningen avvikande uttal. Han sa nämligen skutning och skömän och skimpanser och var ibland inlagd på skukan.

– Du Johansson, som ska ner till stan, kan väl gå in på bolaget och köpa en skuttifemma åt mig, kunde han säga.

Den mannen skulle säkert också ha förbryllat de framryckande styrkorna om han fallit i de allierades händer under andra världskrigets slutskede.

LIVET PÅ EN PINNE

I slutskedet av andra världskriget bytte en del nazister på västfronten om till amerikansk uniform och försökte på det viset nästla sig in bland fienden och sabotera den amerikanska framryckningen. Det hände att pansargeneralen Patton och hans män upptäckte officerare i den egna arméns kläder men med skorrande r och misstänkta sje-ljud i talet.

Det gick så långt att man till slut kunde ställa till med förhör även med amerikanska soldater som pratade lite sluddrigt eller svävade på målet. Det kunde ju vara tyskar som varit i USA före kriget och lärt sig prata med nästan felfri accent.

Det där förekom ofta i krigsfilmer på 50-talet och slutade alltid med att någon amerikan ställde frågor i stil med:
Hur många spelare ingår i ett baseball-lag?
Vem är pitcher i New York Yankees?
Eller:
Hur många home-runs gjorde Babe Ruth 1924?

Svaret kom för det mesta på stört, men den som stakade sig kunde bli nedskjuten på fläcken.

Är man amerikan så kan man nämligen sin baseballhistoria. Och kan man den inte så får man skylla sig själv för då är det inte mycket att spara på, tycktes moralen i dessa berättelser vara.
Av detta skulle man också kunna dra slutsatsen att alla tyska nazister och infiltratörer borde ha lärt sig den amerikanska baseballhistorien utantill, men det kanske de inte fattade förrän det var för sent.
Själv har jag fattat så mycket som att baseball är någonting näst intill heligt i USA. Det är svårt att säga vad det finns för motsvarighet i andra länder, för om det ska användas för att avslöja infiltratörer bör det ju handla om sporter som fienden inte kan tänkas ägna det ringaste intresse åt.

England har förstås sin evinnerliga cricket. I Frankrike skulle man kanske kunna tänka sig boule, i Indien landhockey, i Japan sumobrottning och i Spanien tjurfäktning.

Det närmaste man kan komma något liknande i Sverige skulle väl vara bandy, en gammal fin sport för riktiga lirare och med ett kulturarv som förvaltats i generationer.

Men jag vet inte om jag skulle vilja stå inför en exekutionspatrull och veta att livet hänger på om man kan svara på vilket lag som blev svenska mästare i bandy 1962, vem som stod i mål för Skutskär vintern 1973 eller hur många mål ”Pinnen” Ramström gjorde i SM-finalen 1988.

Där skulle man kunna snacka om att livet hänger på en pinne.

Vid närmare eftertanke har man ju hört talas om enstaka svenska medborgare som hamnade i nazi-Tyskland under kriget och klarade sig när de allierade kom genom att säga sjuhundrasjuttiosjutusensjuhundrasjuttiosju.

Detta tål att tänkas på en stund. Fortsättning följer senare i veckan.

INDIANA JONES OCH DE GAULLE

Hittade en gammal videorulle med en Indiana Jones-film i bokhyllan.

Den handlade om första världskriget dit Indiana Jones var utsänd som amerikansk agent, maskerad till fransk löjtnant. När han blev tillfångatagen av tyskarna placerades han i en gammal borg tillsammans med ett antal franska krigsfångar, bland andra en officer som hette Charles de Gaulle.

Fransmännen misstänkte att Indiana Jones var en tysk agent som hade placerats bland dem, eftersom de hörde att hans franska accent inte var helt perfekt.

Det var de Gaulle själv som ledde förhöret.
– Varifrån i Frankrike kommer ni? frågade han.
– Paris, svarade Indiana Jones.
– Jaha, då ska vi se, sa de Gaulle. Nämn de tre vägar som leder mot Versaille.

När Indiana Jones började staka sig och de andra fångarna gjorde sig beredda att kasta sig över honom och slå ihjäl honom höjde de Gaulle handen och sa:

– Stopp! Han är inte tysk.

Varpå han tittade fundersamt på Indiana Jones och frågade:

– Vilket lag vann amerikanska baseball-ligan 1912?
– Boston Red Socks, sa Indiana Jones.
– Det var väl det jag trodde, sa de Gaulle. Ni är amerikan.
Vad sådana historier kan leda till för tankegångar ska jag be att få återtkomma till senare i veckan.