KLACKARNA I TAKET

 

Den unge Uppsalastudenten festade mer än han läste vid universitetet. När föräldrarna fick höra talas om det, åkte de till staden för att undersöka saken. De knackade på i pensionatet där sonen var inhyst och frågade om kandidat Svensson bodde där.
-Ja, sa värdinnan. Det går bra att bära in honom den här vägen.

-Har ni någon akustik i lokalen, sa trubaduren som hade engagerats för att uppträda på idrottsklubbens årsfest.
-Nä, det får du ta med dig själv.

Godsägaren hade haft stor fest för folket på gården. Dagen efter träffade han en av gästerna som tackade för senast och särskilt för den goda konjaken.
-Jaså, du förstod att det var fin konjak, sa godsägaren.
-Nä, jag märkte det inte. Men jag begrep det eftersom vi fick så lite av den.

-Nä, sa Brusiga Berra till Aviga Laban. Nu ska du nog inte ha mer. Jag tycker du börjar se lite suddig ut.

DOLLARGRIN PÅ SKOGSLYCKAN

Häromdagen hittade jag ett gammalt kort på en Chevrolet av årsmodell 1955, nytvättad och vaxad i all sin glans och med ett glittrande dollargrin som man sa på den tiden om det tandliknande kylargallret i fronten. Året var 1962 och jag vill minnas att den kostade 1600 kronor, som betalades direkt i näven på en begagnad bilhandlare från Lerum. De nya ägarna var tre ynglingar från Uddevalla som just hade fyllt 18 år. Här står dyrgripen parkerad på Västanvindsvägen på Skogslyckan. I bakgrunden skymtar höghuset vid torget, byggnaden till höger bör vara Passaden 5.

Så förflyttar vi oss neråt stan och kommer till Esso-macken längst ner på Kungsgatan, där man tankade för 75 öre litern på den tiden. Den här bilden är tagen på den öppna platsen intill bensinpumparna. Med lite fantasi skulle man kunna föreställa sig att bilens baksäte befinner sig på Apoteket och motorhuven på Systembolaget i den byggnad som står där idag. I bakgrunden ses husen längst ner på Södra Hamngatan på andra sidan Bäveån så som de såg ut 1962.

Cruising kallas det i dag, och då liksom nu gick det oftast ganska lugnt och städat till. Den tidens runda på stan gick Kungsgatan upp och till höger runt torget. Sedan nerför Norra Hamngatan förbi Kjells korvkiosk och taxicentralen vid järnbron till Västerlånggatan. Där rundade man Esso-macken och körde in på Kungsgatan igen, förbi Nyholms konditori och biograferna Aveny och Röda Kvarn och runt torget igen.
Ibland tog man en extra runda när man kom från torget utför Norra Hamngatan. Då svängde man höger in på Norra Drottninggatan vid hörnan med Wassén & Erikssons skoaffär. Sedan korsade man Kungsgatan och fortsatte förbi biografen Grand på vänster sida och Hotell Carlia lite längre upp till höger på Norra Drottninggatan innan man kom till Lotsarnas kålhage. Där rundade man Caltex-macken och stannade ibland en stund för att köpa en grillad special och en Pucko hos Oskar i korvkiosken, om man hade så det räckte i plånboken bredvid stålkammen i bakfickan på jeansen.
Vid den här tiden fanns här ett tjugotal amerikanska bilar med unga förare, så det kunde bli trångt på gatorna ibland, Men i backspegeln så här drygt sextio år efteråt vågar man nog påstå att de flesta var ganska snälla och oförargliga.

ROCKENS ROLL I PÅSKTIDER

Glad påsk önskas med denna nästan helt sanna gamla påskhistoria från Uddevalla en gång för länge sen.

Det hände sig vid påsktid för många år sedan att Nisse Bengtsson hade varit i radioaffären och frågat efter Tutti-frutti med Elvis Presley.

Den var dock slutsåld för tillfället. I stället rekommenderade radiohandlaren en annan version av samma melodi, inspelad av en ny amerikansk förmåga som kallade sig Little Richard.
Om man köpte dennes nya EP-skiva fick man förutom Tutti-frutti även Long tall Sally, Rip it up och Ready Teddy, samtliga riktiga höjdarlåtar som man måste köpa fyra olika skivor för att få med Elvis.

Nisse Bengtsson slog till och gick hem och spelade den nya skivan gång på gång på gång. Speciellt frös han på Long tall Sally och det parti där Richard sjöng ”we gonna have some fun tonight”.
Sedan blev det påsk och helgfriden sänkte sig över kvarteret. Men trots att Nisse Bengtsson hade fått långfredagens helighet insupen med modersmjölken, kunde han inte låta bli att spela den nya skivan när hans föräldrar åkte bort en stund.

Han måste ha känt sig extra rebellisk den dagen, för han öppnade fönstret och drog på Long tall Sally med fullt ös på radiogrammofonen just som kärringa Larsson kom promenerande förbi huset på hemväg från gudstjänsten i kyrkan.

Kärringa Larsson trodde inte sina öron. Först stannade hon upp och spanade in var oljudet kom ifrån. Sedan sprang hon hem och ringde till polisen.
Det gjorde hon i och för sig ofta, men den här gången blev det nog en ovanligt konstig anmälan för hon sa att dom måste komma omedelbart och bura in en slyngel som spelar negerjazz på långfredan så att hela kvarteret skakar.

Och när hon hade hämtat andan tillade hon att han som sjunger ropar ”fan, fan, fan” hela tiden. Förmodligen syftade hon på ”some fun tonight” för hon var inget vidare på engelska.
Vakthavande polisman hävdade då att det krävdes ett visst antal decibel för att man skulle kunna ingripa. Och eftersom ingen annan i kvarteret hade hört av sig, utgick han från att ljudet inte kunde vara tillräckligt starkt för att motivera polisutryckning.

Kärringa Larsson svarade att i så fall fick hon ta lagen i egna händer och slängde på luren med en smäll. Sedan gick hon över till gubben Persson och skickade ut honom med uppdrag att ta itu med ungdomens förvildning och tysta det ogudaktiga skränet.
Gubben Persson var svag för kärringa Larsson, så han gjorde som hon befallde. Han talade med Nisse Bengtssons föräldrar när dessa hade kommit tillbaka hem. Och när de fick höra vad som hänt, lovade de att det inte skulle förekomma någon hög musik därifrån i fortsättningen.

Nisse Bengtsson gick omkring och var sned i flera dagar, innan han kom på hur han skulle göra för att hämnas. Först spelade han in alla låtarna på ett band på sin farsas gamla batteridrivna rullbandspelare som var stor som en resväska. Sedan släpade han iväg den en sen kväll till kärringa Larssons trädgård och laddade den med Long tall Sally.
När det var klart smög han fram och knackade på fönstret. Och när kärringa Larsson öppnade drog han upp ljudet till max, så att hon fick höra Little Richard vråla ”we gonna have some fun tonight” för full hals bortifrån krusbärsbuskarna.

Kärringa Larsson var nära att svimma. Men gubben Persson, som var där på besök, genomskådade det övernaturliga ljudfenomenet och sprang ut i trädgården i bara strumplästen. Nisse Bengtsson flydde i panik utan att hinna få med sig bandspelaren.

När hans farsa dagen därpå frågade vart bandspelaren hade tagit vägen, svarade Nisse Bengtsson att den har gubben Persson stulit. Men då stod gubben Persson redan i farstun med bandspelaren i ena handen och bevismaterial i form av bandet med ”negerjazzen” i den andra.
Det slutade med indragen veckopeng och totalförbud att spela Little Richard i det huset under överskådlig tid framöver.

ETT OBSERVANT ÖGONVITTNE

Det hade varit inbrott i en juvelerarbutik mitt i stan och polisen kom dit för att förhöra vittnen utanför affären. Brusiga Berra hade suttit med en vinare på en parkbänk alldeles intill och förhördes trots sitt tvivelaktiga tillstånd.
-Såg ni någonting, sa polismannen.
-Jag såg alltihopa, sa Berra. Det var en stor flyttbil som körde fram och två killar lastade av en elefant på gatan. Elefanten krossade skyltfönstret med sin snabel och killarna sprang in och plockade åt sig allt dom kunde bära. Sedan klev elefanten in i bilen igen och så åkte dom iväg.
-Fantastiskt, sa polismannen. Kan ni ge något signalement?
-Nä, sa Berra. Det kan jag inte för elefanten hade en strumpa över huvudet.

UT I YRKESLIVET

-Det var hemskt vad du ser deppig ut.
-Det är väl inte så konstigt. Tänk dig att gräva diken åtta timmar om dan.
-Ja, det förstås. Hur länge har du hållit på med det?
-Jag börjar på måndag.

-Och när började du jobba här?
-När dom hotade mig med avsked.

-Jag hörde att din man sökt jobb som direktör i det kommunala. Vad gör han nu?
-Ingenting. Han fick platsen.

Den unge mannen hade fått ett jobb som bestod i att tömma spelautomaterna för ett företag på olika ställen i stan. Efter en tid mötte han sin chef på gatan. När denne undrade varför han inte hade lämnat någon redovisning och inte hämtat sin lön, utropade han:
-Va! Får man lön också?

POJKRUM PÅ 60-TALET

Så här kunde det se ut i ett typiskt pojkrum i början på 1960-talet. Längst in i det lilla avlånga hörnrummet med takfönster en trappa upp på Vallmovägen 6 i Uddevalla halvligger en 17-årig yngling med dålig hållning på sin säng. På väggen ses längst till vänster ett diplom från Gunnar Nordahls Fotbollsskola och ett några år gammalt medlemsbevis i Mysterie-Magasinets Deckarklubb.
Vi hittar också bilder på Elvis Presley, James Dean och Tommy Steele samt idrottshjältarna Ingemar Johansson, Varg-Olle Nygren och Sven Tumba. Den stora bilden föreställer det svenska silverlaget från fotbolls-VM1958 med Kurre Hamrin och Nacka Skoglund i spetsen. Däröver sitter en plansch ur Allers Veckotidning, föreställande Allsvenskan i fotboll med en symbolisk gubbe från varje lag som kunde flyttas allt efter som tabellställningen skiftade vecka för vecka.
Och naturligtvis kunde man inte låta bli att tända en cigarett för att visa att man var vuxen och världsvan så fort någon kom i närheten med en kamera.

DET VAR DÅ DET

-Du har förändrats, Oskar. Förr satt du alltid med mig i soffan och höll mina händer.
-Ja, Hulda. Men det var ju innan vi sålde pianot.

-Min fru och jag träffades på en dansrestaurang.
-Åh, så romantiskt.
-Nej, inte alls. Jag trodde hon var hemma och passade våra barn.

-Jag blir så orolig när du reser hemifrån, Gustav.
-Men kära du, jag är tillbaka förr än du anar.
-Ja, det är det jag oroar mig för.

-Aldrig mer följer jag med den där mannen ut och fiskar.
-Jaså, vad gjorde han då?
-Fiskade.

-Tycker du inte att min fästman har en snygg mustasch,
-Ja, och så mjuk och len.

-Du kysser mycket bättre än min fru.
-Ja, det säger min man också.

PÅ FARMORS TRAPP

 

Lekande barn har tagit en paus och ställt upp sig på trappan för fotografen. Jag är inte helt säker men tror att vi står framför ytterdörren till min farmors hus på Humlevägen i Uddevalla. Det bör i alla fall vara på sommaren för jag har blivit iklädd kortbyxor med hängslen och kortärmad skjorta med fluga. Vem flickan i mitten är vet jag inte men till höger står kusin Eva och framför henne syster Birgitta som har upptäckt något intressant utanför bilden och tittar bort just som fotografen knäpper. Året tror jag är 1950.

EN FINURLIG FOTBOLLSSPELARE

 

Frun i huset stod vid diskbänken när ett väldigt brak hördes i köket. 

In genom fönstret for en fotboll så att glasskärvorna yrde. Hon rusade ut, men gårdsplanen låg öde.
En halvtimme senare hördes en försiktig knackning på dörren och en liten pojke tittad in och sa blygt:
-Snälla tant, nu kommer pappa för att laga fönstret.
Frun spanade ut och såg en man komma med en glasruta under armen. Hon lämnade tillbaka bollen till pojken och berömde honom för att han var så ärlig.
Mannen satte in glasrutan och när det var gjort sa han:
-Och här är räkningen.
-Vad säger ni! sa frun. Var inte pojken er son?
-Nej, bevare mig väl, sa glasmästaren. Är inte ni hans mamma?

BLAND DUVORNA I HASSELBACKEN

 

Att mata duvorna i Hasselbacken var en stor sak när man var liten, Den här unge mannen med kepsen käckt på svaj håller stolt fram en brödbit som han fått för att smula sönder och kasta till fåglarna. Han verkar glad och nöjd trots slitna skor och overall med trasig gylf. Skulle tro att det är min far som tagit kortet och att jag är i femårsåldern. I bakgrunden ser gångstråket upp mot kyrkan ungefär likadant ut i slutet av 1940-talet som det gör i dag.

GREVINNAN OCH TORPAREN

 

Greven och grevinnan hade inga barn. Torpar-Nisse och hans fru hade tolv. En dag mötte grevinnan Torpar-mor med lilla Anna vid handen. Grevinnan blev så förtjust att hon utbrast:
-Tänk om vi kunde få överta flickan, Hon skulle bli som vår egen.
Torpar-mor funderade en stund men sa att hon måste fråga Nisse först.
Några dagar senare möttes de igen och grevinnan undrade hur det blir.
-Jo, sa Torpar-mor. Vi har kommit överens om att inte lämna lilla Anna ifrån oss. Men om grevinnan vill låna Nisse en tid så går det bra.

ALLA HAR VI VARIT SMÅ

 

Att lära sig cykla var viktigt när man växte upp i Uddevalla på 1940-talet. Då var det heller inte så mycket biltrafik på gatorna i stadens utkanter, så föräldrar kunde våga släppa ut sina småttingar på vingliga cykelturer lite hur som helst. Oftast var det också lite lättare på en damcykel utan besvärlig stång framför sadeln. 
Men den här lille gossen fick nog vänta ytterligare ett par år innan han föe egen maskin kunde ta sig upp på mammas Monark. Eller är det kanske rent av en Crescent, reglementsenligt utrustad med både dynamo och ringklocka. Mamma Ingrid övervakar så att jag inte ramlar av och skrapar upp mina bara armar och ben denna soliga sommardag 1947 eller möjligen 1948. Kortet har jag hittat i ett av mina föräldrars efterlämnade fotoalbum.

JA VI ELSKER DETTE LANNET

 

Än är inte skidsäsongen över så vi tar väl några gamla Norgehistorier till: 

Två norrmän gick på bio och såg en westerfilm med John Wayne. Mitt i filmen sa den ene:
-Jag slår vad om en hundralapp att John Wayne inte ramlar av hästen.
-Okej, sa den andre,
När filmen var slut sa han som hade vunnit vadet:
-Jag bara skojade. Jag har sett filmen förut, så jag vill inte ha några pegar.
-Det har jag också, sa den andre, men inte trodde jag att han skulle hålla sig kvar på hästen en gång till.

Två norrmän ska för första gången i livet smaka på var sin avocadofrukt. Just då går strömmen och det blir mörkt i rummet.
-Har du smakat på din, sa den ene.
-Nej, sa den andre.
-Gör inte det. Jag blev blind.

Den norske matteläraren suckade och sa till eleverna:
-Ni är så usla att jag måste underkänna 90 procent av er.
-Ja men magistern, är vi verkligen så många?

Interpol sökte en förbrytare i Norge och skickade en efterlysning med signalement och bild både framifrån och i vänsterprofil och högerprofil. Efter en tid fick man svar från Oslopolisen som skrev:
Vi har gripit mannen till vänster och mannen till höger men han i mitten har vi inte fått tag i ännu.

Två norrmän köpte en fågelhund från Sverige. De tog med den ut för att se vad den kunde. Efter en timme suckade den ene och sa:
-Jag tror vi har blivit lurade. Vi gör ett sista försök och kastar upp den i luften. Flyger den inte då lämnar vi tillbaka den.

Två norrmän kom åkande i en lastbil. Över en viadukt satt en skylt med texten: fri höjd 3.60. Eftersom lastbilen var fyra meter hög stannade de och funderade hur de skulle göra. Plötsligt sa den ene
-Ser du någon polis?
-Nej, sa den andre.
-Bra. Då kör vi.

SPISKROKEN RUNT HÖRNET

Pulkafärd genom centrala Uddevalla vintern 1978. Bilden är tagen i korsningen av Norra Hamngatan och Norra Drottninggatan, som fortsätter bort mot Kungsgatan. Skylten med figuren i kockmössa visar att runt hörnet finns gatuköket Spiskroken med bland annat goda grillspett som specialitet. Till höger i bakgrunden Wassén & Eriksson, stans äldsta skoaffär, som fanns på detta ställe fram till nedläggningen 1990..

HEJA NORGE - HEJA NORGE!

 

Skid-VM i Trondheim pågår för fullt och då passar det väl bra med några gamla Norgehistorier. Till exempel den här:

-Vet du vad Norges långsammaste skidåkare heter?
-Nä.
-Inge Glid.

En norrman kom in i en musikaffär, tittade sig omkring och sa:
-Jag skull vilja ha den där röda trumpeten på väggen och det där vita dragspelet där borta i hörnet.
-Det går tyvärr inte. Brandsprutan säljer vi inte och elementet sitter fast i väggen.

En norrman hade åkt till Tyskland och körde på autobahn i hög hastighet. Plötsligt varnades det i bilradion för en galning som kör på fel sida av vägen mot trafiken. När norrmannen hörde detta muttrade han för sig själv:
-En! Det är ju tusentals.

Den norske målarlärlingen kom till sin nya arbetsplats.
-Du kan börja med att måla de där stora fönstren på andra våningen, sa arbetsledaren.
Efter några timmar kom norrmannen tillbaka och frågade:
-Ska jag måla ramen runt omkring också?

-Vet du varför norrmännen tog med sig hacka och spade när dom åkte till Finland förr i tiden?
-Nej.
-Dom hade fått höra att den norska valutan låg under marken.

Soldaterna vid ett norskt regemente fick order att ta på sig nya strumpor varje dag när de låg ute i fält. Men redan efter en vecka anmälde sig en man och sa att han inte kunde få på sig kängorna längre,

GIGANTISKT KRAFTPROV UNDER TÄCKET

 Att genomföra Vasaloppet på soffan framför teven i vardagsrummet kan vara ett kraftprov av gigantiska mått.
Det blev inget undantag i år heller.
Inte nog med att väckarklockan ringde redan vid halv sju på morgonen, det gällde också att vältra sig ur sängen på direkten samt stappla ner i vardagsrummet och bädda på soffan framför teven.

Sedan återstår en hel del bestyr i köket också. Havregrynsgröten ska kokas, kaffet ska bryggas och blåbärssoppan ska värmas till lagom temperatur för en gammal Vasaloppsveteran.
Men sedan är det äntligen dags att krypa ner under täcket och rikta fjärrkontrollen mot teven för att knäppa igång loppet.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.
Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig för hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med teve-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant.
Det kändes redan före start att jag var sliten efter flera hårda dagar på soffan under ett stort antal Världscuptävlingar och långlopp i Ski Classics och nu också inlednlngen av VM i Trondhem ovanpå alltihopa.
När dessa rader skrivs på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag till i det tillstånd jag nu befinner mig.
Men erfarenheterna från framför allt Ski Classics har varit nyttiga, eftersom de har inneburit rikliga tillfällen att testa den egna organisationen och serviceapparaten. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.
Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.
Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att den långa vintern hade tagit på krafterna och jag vågade inte spänna bågen alltför hårt den här gången.
Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag, där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen

Men redan i Smågan efter en mils åkning var det klippt. När täten passerade i form av en jättestor klunga gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Men efter en stunds välbehövlig slummer på soffan väcktes jag av mina ena snarkningar samtidigt som Hård och Blomquist rapporterade att Stina Nilsson hade stuckit ifrån norskorna och gått loss i täten av damklassen.

I Mångsbodarna ledde hon med 1.30 och i Risberg hade hon ökat försprånget med en minut till, samtidigt som inget speciellt hade inträffat bland herrarna i tätgruppen. En klunga på nästan 50 man passerade inom 20 sekunder. Emil Persson, Alvar Myhlback och Axel Jutterström fanns med långt framme.

Televisionens teståkare Mathias Fredriksson hängde med strax bakom genom att ibland ta hjälp av att tolka i ett rep efter en av skotrarna. Han rapporterade att spåret blivit lite isigare och att stavfästet höll bra. Något banrekord såg det dock inte ut att kunna bli men fort gick det.
Halvvägs i Evertsberg var det 42 man i tätklungan men i utförskörningen därefter var det bara 15 kvar. I backarna upp mot Oxberg hängde allihop med och ända fram till Eldris en mil från mål var tio kvar, sex norrmän och fyra svenskar..

Och efter alla norska segrar i både Vasalopp och annat fick vi se tre svenskar i täten över den sista puckeln in mot mål på väg mot en historisk trippel.

Först in under målporten var 18-årige Alvar Myhlback med Emil Persson som tvåa och Max Novak som trea.

Nöjd och belåten kunde man luta sig tillbaka på kuddarna i soffan och konstatera att det dröjde mer än hundra år men till slut blev det alltså en yngre vinnare än den 20-årige premiärsegraren Ernst Alm från 1922,