FLYGANDE TEFAT I SIKTE

Vart tog alla flygande tedat vägen?

Förr i världen fick man rapporter nästan varenda vecka om farkoster från främmande planeter som landat i Gnesta, Hjo och Katrineholm. Numera hör man inte ett knyst.

Så skriver Gits Olsson i nummer 42 av tidningen Se från 1969 och fortsätter:

Under 50-talet vimlade det av rapporter. Korvgubbar i landsorten kunde berätta hur flygande tefat landat på Stortorget varefter besättningen, små gröna män med radioantenner i örona, trippade ut och beställde var sin kokt med bröd och mycket senap.

Semesterfirare på Öland kunde berätta om hur farkoster som liknade jättestora cykelringklockor kryssade mellan väderkvarnarna och skrämde turisterna halvt från vettet.
Långtradarchaufförer kunde rapportera hur dom mitt i natten jagats genom Småland av små, vinglösa flygplan som utstrålade ett fosforgrönt sken.

I en intervju i Se berättade två ynglingar hur dom hade kommit bilande på natten utanför Helsingborg och stannat och klivit ur när dom såg ett kraftigt, vitt sken i snårskogen intill vägen. Små arga självlysande gurkor på ungefär en halv meter hoppade omkring dom och släpade med sig ynglingarna in i skogen. Där stod gurkmännens tefat, en jättelik diskus med tre fötter och en trappa. Gurkorna ville tvinga upp ynglingarna i skeppet. De var ofantligt starka och gossarna fick streta emot allt vad de orkade. Det värsta var att det inte gick att koppla något grepp på gurkmännen för dom var hala som tvål.

Ack ja, hur mycket intressant hände det inte på 50-talet. Idag hör man inte talas om en enda rapport, Vad är orsaken? Har tefatsmännen funnit oss här på jorden så ointressanta att de lessnat på oss och vidare besök här?
Nej, inte alls. Det är fortfarande full rulle på tefaten. Det är bara det att korvgubbar, långtradarchaufförer, gurkbrottare och andra rapportörer har lärt sig hålla tyst. Saken är nämligen den att ingen tror på vad de säger. Den som idag rapporterar tefat till polisen blir betraktad som en galning och löper risk att bli inlåst på hospital.
En handelsresande som höll på att krocka med en farkost från Mars i Skillingaryd fråntogs sitt körkort när han rapporterade händelsen för polisen. Jourhavande överkonstapel bedömde honom som mindre tillräknelig.

Ser man ett tefat här i landet så ska man hålla tyst om saken, det har svenska folket lärt sig så småningom, skriver Gits vidare och fortsätter:
Själv bromsade jag in vid en enslig bensinpump utanför en lanthandel i Åkersberga en kväll för att fylla tanken. Just som jag häktade av slangen så började pumpen prata. Den sa:
-Rycker du mig i svansen en gång till så ska jag ta med dig hem till Saturnus och sätta dig i en saltgruva på livstid.
Jag släppte slangen och försvann från platsen så fort jag kunde. Men det skulle aldrig falla mig in att berätta händelsen för någon, allra minst för någon polis.
Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se en gång för mer än femtio år sedan.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

BUBBEL I KÖN

 Pratbubblor ur tidningen Se en gång i tiden.

VECKANS KLIPP

 Saxat ur svenska tidningar från 60-talet.

DET SKRATTADE VI ÅT DÅ

Sitter i solstolen utanför den lilla stugan vid havet och har börjat bläddra i några gamla exemplar av tidningen Se från 1969. Speciellt fastnar jag för en avdelning som heter ”Vad de sa i veckan”. Så här uppgavs ett antal så kallade kändisar ha yttrat sig under en vecka 1969.

Janne

Janne Lundqvist, tennisspelare: Nej, jag måste gå och lägga mig nu. Jag ska opp och lobba i morgon.

George Mikes, engelsk journalist: Varje utlänning, den genomsnittlige europen, vet att Sverige ligger på en halvö i norra Europa. Genomsnittssvensken vet inte detta. Han tror att Sverige ligger precis i centrum av universum.

Art Buchwald, om sin nya pjäs: Det finns inget naket, inga homosexuella, inga lesbiska kvinnor. Den kan bli något helt banbrytande inom teatern. Publiken kanske inte är mogen för det.

Christina

Christina Hansegård, om livet i London: Jag blir hysterisk när jag inte vet vad fläskfilé heter på engelska.

Bo Strömstedt om Ivar Harrie: Det finns ingenting som han inte kan – eller inte kan tala om. Han är den enda nu levande människa som fått Sven Stolpe att tiga.

Red Top, kåsören Lennart Nyblom: Hur kan man låta Sven-Bertil Taube föreställa kriminalkommissarie på film. Han är inte tillräckligt militant för att spela skolpolis utanför en lekskola.

Cello

Cello, kåsören Olle Carle: Det var ofarligare på manövrerna förr i tiden. Numera transporteras alla soldater på hjul, medan vi på vår tid fick använda fötterna och vi gick tills vi stupade och vi visste inte vad det vill säga att bli bilburna eller cykelburna. Bara bortburna.

Torvald Gahlin: Nej, henne kunde vi inte ha kvar. Hon skulle posta ett brev till New York och då gick hon till kontorschefen och frågade var de amerikanska frimärkena låg.

Groucho Marx, till en störande herre på restaurang: En man med er intelligens skulle ha låg röst också.

FLER FÖRUNDERLIGA FUNDERINGAR

 

Folk säger att jag inte bryr mig om nånting. Men det struntar jag i.

Tänk, alla är så snälla utomlands. Bara man säger att man är svensk så flinar dom åt en.

Det är konstigt att inte damer klottrar mer på toalettväggar än herrar. Dom har ju båda händerna fria.

Det var många som upptäckte Amerika före Columbus, men dom hade vett att tiga.

Sverige är en demokrati, vilket betyder att den ena hälften bestämmer över den andra.

Det värsta med politiska skämt är att ibland blir dom invalda i riksdagen.

NÅGOT ATT FUNDERA PÅ

 

Jag är med i en blandad kör. Hälften av oss kan sjunga, den andra halvan inte.

Jag har så gott minne, så jag kan inte påminna mig att jag nånsin har glömt något.

Jag brukar backa med skördetröskan, sa bonden, för då får jag råg i ryggen,

Den utsvultne elinstallatören åt sig proppmätt.

Den som är yrkesmilitär blir ofta knekt för livet.

På Anticimex har dom mycket att göra. Dom är nerlusade med order.

När man bakar ska man kavla upp skjortärmarna,

Den som inte tror att man kan bli berusad på vatten har aldrig åkt Finlandsfärjan.

SOMMAR PÅ SUNNINGEN

Glad midsommar önskas med denna gamla sommarbild från Sunningen med sol över Byfjorden och kluckande vatten mot stenarna vid stranden. M/S Sunningen är på väg att lägga till vid stora bryggan. Mycket folk har samlats för att åka med eller ta emot resenärer som står redo att kliva av i en tid då passagerarbåtarna gick tätt mellan staden och bryggorna längs fjorden.
Året bör vara någonstans i mitten på 1950-talet. Då lade de vita båtarna till vid i tur och ordning Gustafsberg, Lindesnäs, Sund, Sunningen, Skäret, Ammenäs och Stången innan de vände åter in mot stan igen. Några år senare även vid Unda när campingplatsen började komma i ordning där på 60-talet.

I KONSTENS OCH KULTURENS VÄRLD

 

Den äkta mannen gick otåligt fram och tillbaka i foajén på Konserthuset medan hans hustru tog god tid på sig i damrummet. Han hörde orkestern börja konserten och frågade vad de spelade.
-Det är Beethovens nionde symfoni, svarade en vaktmästare samtidigt som hustrun kom ut ur damrummet och möttes av makens rop:
-Skynda dig, Agda! Vi har redan missat åtta låtar.

-Det tog mig tio år att upptäcka att jag inte hade någon talang för att måla.
-Och då slutade ni?
-Nej, det var för sent. Jag var redan berömd.

Den kända och något överviktiga skådespelerskan frågade i kiosken:
-Om ni möjligen har någon damtidning som inte lägger sig i hur mycket jag väger så vill jag ha den.

Den unge förhoppningsfulle konstnären försökte övertala en man att köpa en tavla som han kallade ”Ko på grönbete”.
-Men det finns ju inget grönt på tavlan.
-Nej, det har kon ätit upp.
-Men där finns ju ingen ko heller.
-Nej, det begriper ni väl att ingen ko är så dum att den stannar kvar där det inte finns något att beta.

ETTÅRING PÅ SUNNINGEN

 

Endast ett år gammal har den här lille gossen fått följa med sina föräldrar till sommarstugan på Sunningen. Här har han placerats på berget alldeles intill dörren till den lilla stugan några meter från vattnet vid den långgrunda stranden i viken innanför Rödberget.
Året är 1945, andra världskriget har just avslutats och solen skiner över den lilla sommaridyllen. Lutad mot stenen till höger i bild ser vi delar till en stor hage som små barn inhägnades med för att de inte skulle springa bort förr i världen. Den har tydligen inte fungerat att ställa upp på det ojämna underlaget, så ettåringen har i stället placerats på säker plats under övervakning. En bit upp på bergssluttningen skymtar konturerna av det lilla utedasset, längre fram i tiden ibland även kallat örnnästet.
Den stora solstolen med fyrtiotalsmönstrat tyg är för länge sedan söndersutten, men den lilla hopfällbara pallen som jag som ettåring sitter på, har hängt med genom åren och finns idag i min nuvarande stuga lite längre upp i berget.

PROBLEM PÅ POSTKONTORET

 

-Det här brevet är mycket viktigt. Det kommer väl inte bort?
-Nej då, sa kassörskan. Post kommer aldrig bort. Men det händer att den inte kommer fram.

-Dom är slarviga på posten. Min man är på affärsresa i Malmö. Men vykortet han skickade till mig har dom stämplat i Hamburg.

En ung man kom in på postkontoret en gång för länge sen och sa högdraget:
-Ett inrikes frimärke för brev, men det ska vara fuktat.
Kassörskan lade fram ett frimärke och tog betalt.
-Jag begärde ett fuktat frimärke, anmärkte den unge mannen.
-Jag hörde det, sa kassörskan. Och det blir det nog om ni drar det bakom örat.

VALLMOVÄGEN PÅ 40-TALET

 

Lugnt och stillsamt på Egersberg en solig vårdag under andra halvan av 1940-talet. Kompisen Bertil och jag står på altanen bakom huset på Vallmovägen 6 medan Bertils mamma Anna-Greta tittar ut genom altandörren. 
Ensamt på den stora gräsmattan står ett nyplanterat fruktträd. Till vänster ses grusgången mot soptunnan i utkanten av tomten, och i bildkanten skymtar vi ena hörnet på sandlådan nedanför mattstången. 
Vallmovägen är bara en smal grusväg och på andra sidan om den ser vi hur nya hus håller på att uppföras. Det som syns närmast i bild bör vara Egersbergsvägen 31. Året är med stor sannolikhet 1946.

KLARA BESKED

 

-Goddag, träffas akrobat Andersson?
-Nej, han är ute och slår runt.

-Är vedhandlare Karlsson inne?
-Nej, han är på Åby och räknar travarna.

-Hur gör man om man vill hyra en sångerska?
-Leasa Minelli.

-Vad säger en tusenfoting som fått nya skor?
-Tusen tack, förstås.

-Man kan väl inte bli trött av att spela schack?
-Jodå, alldeles matt.

-Brandkårens årsfest blev visst ovanligt lyckad.
-Ja, alla slocknade.

-Kan konduktören säga vilken som är nästa station?
-Ja, Järna.

-Hässleholm nästa. Och Höör sen!