fredag 30 december 2016

ÄNTLIGEN DAGS IGEN!

Då var det strax dags igen.
Dags att rapa upp champagnen och pusta ut efter allt nyårsfirande.
Dag att gå ner i varv efter allt skjutande och smällande runt omkring oss.


Alltså: Dags att äntligen få lägga sig på rygg på soffan och kolla så att allt är sig likt på nyårsdagen.
Med andra ord: Dags att zappa mellan Ivanhoe, nyårskonsert från Wien, Trollkarlen från Oz och stora bakrusbackhoppningen i Garmisch-Partenkirchen.


Det är bara den sistnämnda programpunkten som inte är som förr i världen nu när Plex inte längre finns bland oss.
Saknaden är stor, inte minst av den traditionella vadslagningen framför teven om huruvida Plex skulle inleda sändningen med ”Gomidda-gomidda, gott folk” eller ”Gomidda-gomidda, där hemma i stugorna”. Eller om han som vid något enstaka tillfälle skulle nöja sig med enbart ”Gomidda-gomidda”.
För egen del nöjer jag mig med att önska alla läsare av den här bloggen ett Gott Nytt År.


onsdag 21 december 2016

DEN SPRINGANDE TOMTEN

Det lackar mot jul.
Då går tankarna till när jag blev omsprungen av tomten i Göteborgsvarvet för några år sedan.


Många konstiga förklädnader och egendomliga hejarop har jag stött på under Göteborgsvarvet.
Ibland har jag hört folk ropa Heja Gais och strax därpå har jag blivit omsprungen av någon i Gais-tröja. Ibland har någon ropat Heja slipsen eller Heja hatten och då har det kommit någon i slips och vit skjorta eller någon med en rolig hatt och kutat förbi.


På det viset har man liksom varit förvarnad om vad som komma ska.
Men den här gången visste jag inte riktigt vad jag skulle tro när jag tyckte mig höra allt fler åskådare utefter banan ropa: Heja tomten!
Är det mig dom menar, tänker man då. Springer jag så dåligt att dom tycker att jag verkar vara en riktig tomte? Eller börjar jag bli så trött att jag har fått hallucinationer och hör sånt som inte finns.


Medan jag sprang och funderade på detta segade sig en man i tomtedräkt upp jämsides och pressade sig förbi. Han hade röd luva, tomtemask med stort vitt helskägg och en röd rock med någon sorts glitterkanter som gick ända ner till fötterna.


Det var bara att hänga på och försöka hålla jämna steg med tomten. Det lyckades, samtidigt som jag fick ta del av nya hejarop:
Du har glömt säcken, Var har du släden och renarna och När får jag mina julklappar, var några av varianterna.


I stigningen uppför Götaälvbron började tomten plötsligt gå med tunga steg, Jag satsade då allt på att springa ifrån honom för att slippa gap och skrik i fortsättningen.
Sedan såg jag honom inte mer trots att jag själv kroknade på slutet och fick börja gå och kom i mål på en tid långt sämre än jag hade planerat.


När jag summerade min insats insåg jag att alltihop var tomtens fel. Det var tomten som hade lurat mig att höja tempot och bränna mitt bästa krut i den duellen så att jag inte orkade springa på slutet.
Så tomten kommer inte bara med julglädje och presenter, han kan knäcka gamla motionslöpare också.


måndag 19 december 2016

HEJ TOMTEGUBBAR!

Jag hörde på tv-nyheterna att 20 000 tomtar hade sprungit ett motionslopp i Madrid här om dagen.


Som om det skulle vara något speciellt med det. Förr i tiden när jag sprang Stockholm Marathon och Göteborgsvarvet satt folk i gröngräset och drack öl och ropade efter oss:
-Titta på dom! Såna jävla tomtar!


Nu visade det sig dock att det hade varit riktiga tomtar som sprungit i Madrid. Eller rättare sagt människor utklädda till tomtar. 
Varför dom gjorde det hängde jag inte med på riktigt, men det lät som det var för att samla in pengar till välgörande ändamål.


Det fick mig i alla fall att minnas hur jag en gång blev omsprungen av tomten i Göteborgsvarvet.
Om det var den riktig eller inte fick jag aldrig veta. Men på sätt och vis skulle man kunna säga att han också var ute i ett välgörande ändamål för han fick mig att kvickna till och ge allt under ett kritiskt skede av loppet. Och även om jag kroknade lite på slutet var det i alla fall ingen som kunde säga att jag hade fått stryk av tomten i löpning.
Fler detaljer följer i den här bloggen fram emot julafton.

måndag 12 december 2016

REDAKTÖREN SOM INTE FICK NÅGRA PEPPARKAKOR

Efter en sömnlös natt på hotell i Helsingborg hade redaktör A tagit färjan över till Danmark tillsammans med kåsören och fotograf E på Luciadagens morgon.


Det vill säga, de båda sistnämnda hade sovit gott, medan redaktör A legat vaken hela natten av rädsla för att den väckningssignal som fotograf E hade ställt in på klockradion i hans rum skulle väcka hela hotellet eftersom han hade glömt vilken knapp han skulle trycka på för att stänga av den.


Detta inträffade på natten till Luciadagen, och när de klev i land i Helsingör på förmiddagen var redaktör A på bättre humör.
Känner ni att det är lite lättare att andas här pojkar, sa han.
 Nä, sa kåsören och sniffade i luften.


 Jag menar inte så, sa redaktör A. Titta dig omkring så kanske du begriper. Här kan man köpa whisky i speceriaffären och handlarn har vitt förkläde och skärmmössa och blyertspenna bakom örat. Och om man tar in på hotell och ber om väckning så ringer portieren upp till rummet och säger god morgon. Här behöver man inte ställa in några helvetesmaskiner.


Sedan köpte de var sin ost och tog sig tillbaka till färjeläget. När båten lade ut hördes Luciasången på avstånd. Sedan kom en ljusdrottning skridande åtföljd av ett antal tärnor som gick runt och bjöd passagerarna på pepparkakor.
 Dom blir man snäll av så det är bäst att du äter många, sa redaktör A till kåsören.


Och när den vitklädda unga damen närmade sig ställde han sig framför henne och pekade på kåsören:
 Han ska ha extra många pepparkakor för han har varit elak hela året.
Kåsören tog då en näve kakor från fatet och började äta medan den lilla tärnan skred vidare.


 Hallå där! ropade redaktör A efter henne. Vi fick inga.
 Så går det när man pratar en massa strunt, sa kåsören och mumsade i sig resten av kakorna.
 Du kan väl åtminstone dela med dig, sa redaktör A.
 Ånej, sa kåsören. Du får skylla dig själv.


När de gick av båten en stund senare vände sig redaktör A till fotograf E och sa:
 Fick du inte heller några kakor?
 Inte en enda, sa fotograf E.
 Men vissa tog för sig ordentligt, sa redaktör A. Såg du hur han vräkte sig över fatet.
 Ja, det var riktigt obehagligt, sa fotograf E.
 Jag skulle inget ha sagt om han hade nöjt sig med två eller tre kakor, men han slet ju åt sig tio-femton stycken, sa redaktör A
-Det var nog därför det inte räckte åt alla, sa fotograf E.


Samtidigt tutade båten en hög signal som tog rätt i örat på redaktör A så att han höll på att ramla omkull.
 En del straffar vår herre på direkten, sa kåsören.
 Det märks att vi är hemma bland ingenjörerna igen, sa redaktör A. Så där högt tutar dom aldrig i Danmark.
 Nä, sa kåsören. Och inga pepparkakor fick du heller.

fredag 9 december 2016

LUCIA PÅ FRÄMMANDE ORT

När det drar ihop sig till Luciafirande går mina tankar till färjan mellan Helsingborg och Helsingör.


Saken var den att jag en gång för många år sedan befann mig i Skåne på ett uppdrag tillsammans med redaktör A och fotograf E.
Dagen efter var det Lucia och i stället för att åka hem direkt beslöt de tre kumpanerna att ta en tur över till Danmark.


För att komma iväg riktigt tidigt beställde de väckning av portieren. Denne påpekade då att väckningsanordning finns i varje rum.
Sånt behöver man väl vara ingenjör för att ställa in, sa redaktör A.
 Det är mycket enkelt, sa portieren och började förklara hur man skulle göra.
Men fotograf E, som var den ende teknikern i församlingen, avbröt honom med orden:
 Det fixar jag.


Sedan gick de upp till sina rum. Fotograf E ställde in mekanismen för väckning klockan sju och trettio i såväl sitt eget som redaktör A:s och kåsörens rum och så sa de god natt till varandra och gick och la sig.


När de möttes igen vid frukosten morgonen därpå såg redaktör A helt förstörd ut.
 Jag har inte sovit en blund, sa han.
 Vad nu då, sa fotograf E.
 Först låg jag vaken och funderade på vilken knapp jag skulle stänga av larmet med på morgonen. Sedan gick jag upp och pillade på knapparna så att alltihop slocknade och då vågade jag inte somna om för jag var rädd att inte vakna i tid.
 Du kunde väl ha struntat i att pilla på knapparna och bara låtit det ringa på morgonen, sa kåsören.
 Och väcka halva hotellet! sa redaktör A.
 Så högt låter det väl inte, sa kåsören.


 Det brukar ju vara larmsignaler så man tror att tredje världskriget har utbrutit, sa redaktör A. Och kan man då inte stänga av det brukar det börja bulta i väggarna efter en halv minut och sedan ringer portieren och skäller för att man väcker alla dom andra gästerna.
 Ja, ja, sa kåsören. Nu är vi ju vakna i alla fall, pigga och glada och redo för Danmarksbåten.
Fortsättning följer i morgon.


tisdag 6 december 2016

INLED OSS ICKE I FRESTELSE

Detta är berättelsen om hur jag tillsammns med några likasinnade kamrater attackerade julbordet på färjan mellan Kiel och Göteborg en gång i tiden.


Egentligen var det fel att kalla denna orgie i gastronomi för julbord eftersom man då kan få uppfattningen att det handlade om ett enda bord. Det hela bestod nämligen av ett tiotal olika bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på de anfallande resenärerna.
Så här i efterhand är det lätt att säga att man vid åsynen av allt detta först och främst borde ha bett en bön med betydelsen:
Inled oss icke i frestelse!
Men den enda frestelse jag hade i tankarna just då var Janssons.


Ändå inledde jag som vanligt med en silltallrik. Det fanns sju olika sorters sill och jag tyckte att jag borde smaka på samtliga och då behövdes också några potatisar och ett par knäckebrödsskivor vid sidan om plus några hårdkokta ägghalvor med räkor och kaviar.
Efter denna lilla aptitretare var det dags för det kallskurna. Skinkskivor, korvbitar, leverpastej med gurka, sylta med rödbetor och lite rostbiff med potatissallad fick inte plats på en och samma tallrik så jag var tvungen att gå två gånger, innan det var dags för de varma rätterna.


Det fanns både köttbullar och prinskorvar, kasslerkotletter med ananasskivor, Janssons frestelse och grisfötter och revbensspjäll med både blomkål och grönkål och surkål och grillade tomater och kantareller och smörstekta champinjoner och allt vad det var.
Jag måste erkänna att när jag hade satt i mig av allt detta började jag känna mig ganska mätt. Men så kom jag att tänka på bordet med ostbrickor som jag hade skymtat borta i ett hörn och som av en osynlig kraft leddes jag dit. Där fanns flera sorters kex, många olika ostsorter med en fet Camembert i spetsen och när man ändå var där kunde man ju ta med ett par klasar vindruvor också.


Samtidigt släpptes allt fler gäster in i matsalen. Det började bli trångt kring borden och jag insåg att det gällde att passa på medan det fanns något kvar att äta.
Ett par av mina medresenärer som hade hängt med lika länge började bli vita i ansiktet och en av dem meddelade att han måste gå tillbaka till hytten och lägga sig.
Jag funderade på att göra sammalunda men så kom jag på att jag hade glömt efterrättsbordet.


Jag kan ju gå dit och se vad som finns i alla fall, minns jag att jag tänkte.
Där var ischoklad och knäck och lakritskonfekt och äpplen och apelsiner plus flera stora skålar med olika sorters puddingar och av bara farten tog jag ett par slevar av varje och fyllde på med lite sylt. En av puddingarna var dessutom så delikat att jag kände mig tvungen att gå tillbaka och ta en portion till.


Det var när jag reste mig för att gå tillbaka till hytten som jag kände hur golvet började gunga. Det kluckade och mullrade i magen och det var endast med möda jag lyckades ta mig till taxfreeshopen och köpa tre burkar kolsyrat mineralvatten innan jag stapplade in i hytten för att lägga mig.


Utanför hyttfönstret låg Nordsjön spegelblank. Inte en krusning kunde förnimmas på ytan. Men så fort jag la mig på rygg på britsen började hytten snurra. Det gungade och rullade som om hela havet stormade. När jag satte mig upp saktade karusellen in och stannade en kort stund, men så fort jag la mig ner satte den fart igen.


Där låg jag sedan med varm panna och flimmer för ögonen. Jag svalde och svalde men det kändes ändå som om någonting var på väg upp. 
Var det revbensspjällen eller leverpastejen som kom?. Var det kalvsyltan eller den inlagda sillen? Jag slumrade till och drömde om vandrande prinskorvar och hoppande köttbullar och vaknade svettig med ett ryck då och då.


Jag vill inte gärna skylla ifrån mig men jag håller gärna med den nästan lika omtöcknade medresenär som sa:
– Det var egentligen inte vårt fel. Hade dom inte släppt in oss först hade det inte blivit så här. Nu gällde det ju att äta så mycket som möjligt innan de andra kom.

fredag 2 december 2016

JULBORD TILL HAVS

Det hände sig en gång för länge sedan vid den här tiden på året att det från några av kåsörens kamrater utgick ett påbud att de skulle åka färja till Tyskland och äta julbord på hemvägen.


– Ske din vilja, sa kåsören till den av kamraterna som var upphovsman till förslaget och så begav de sig åstad till främmande land söderöver och förtärde nästan ingen föda under ett helt dygn på det att de måtte vara riktigt hungriga på hemvägen.



Men när det förvantansfulla sällskapet gack åstad för att avnjuta julbordets läckerheter blev bestörtningen stor i församlingen då det upptäcktes att där hade uppstått en lång kö till matsalen.
Kåsören tog då till orda, talade och sade:
Varen icke förskräckta. Se jag bådar eder en stor glädje i det att jag genom reseledaren har erfarit att vi får gå förbi hela kön eftersom vi tillhör ett utvalt sällskap.


Det var då det brakade loss och alla fördämningar brast. 
När de som första gäster släpptes in i matsalen var den högtidliga adventsstämningen som bortblåst. Vid åsynen av det magnifika och orörda julbordet visade det sig att sällskapet i allmänhet och kåsören i synnerhet saknade alla sans och måtta.



Bord och bord förresten. Om jag minns rätt bestod anrättningen av ett tiotal olika bord och bufféer, alla lika välfyllda med fettbildande och näringsfysiologiskt förkastliga rätter som fick det att vattnas i munnen på hungriga adventsresenärer.
Fortsättning följer.