fredag 29 maj 2015

SLINGERVÄXTERNA ANFALLER

Efter avslutad gräsklippning övergår jag till att rensa rabatterna och luckra upp jorden i dem.
När det är färdigt plockar jag upp alla gamla löv som har samlats innanför spaljén i den lilla bersån.


Sedan sätter jag mig stilla på gräset en stund och studerar de slingerväxter som nu så smått har börjar arbeta sig upp ur marken. De ser inte mycket ut för världen just nu men jag vet av erfarenhet att skenet bedrar och att något helt annat ska uppenbaras så småningom.


År efter år slås jag ändå med häpnad av den fart med vilken dessa slingerväxter skjuter upp. Från en dag till en annan kan man se med blotta ögat hur de blir grövre och längre och breder ut sina ludna, taggiga tentakler medan de griper efter spaljépinnar, träd, buskar och över huvud taget allt som finns i närheten. Och när man har satt ut sina trädgårdsmöbler är det knappt man vågar vända ryggen till för rätt vad det är kommer de klättrande upp efter stolsbenen.


En gång för länge sedan gick det en tv-serie om köttätande växter som hotade att ta över jorden. De bekämpades med eldkastare men vägrade låta sig utrotas och växte hela tiden upp igen. När människorna trodde att de var säkra och öppnade fönstret på morgonen hade växterna förökat sig på nytt och marscherat ända fram till husen, färdiga att sluka allt i deras väg.


Jag vill inte påstå att det här är exakt likadana växter men någonting åt det hållet är det i alla fall.
Meningen är att de ska hålla sig inom spaljéns ramar men då måste man bevaka dem noga och dagligen. Man får ta på sig långärmat och grova arbetshandskar och sticka in dem i spaljén varje dag under flera veckors tid.


Slappnar man av det minsta sticker de genast iväg upp i granar och syrenbuskar och kväver allt liv.
Mystiska saker har hänt i denna berså, För några år sedan försvann grannens katt spårlöst och grävlingen uppe i berget har inte varit synlig de senaste somrarna. Inga vittnen finns men klart är att båda brukade uppehålla sig i bersån eller dess närhet.


Jag påstår ingenting men man behöver inte ha värst livlig fantasi för att räkna ut vad som kan ha hänt.
Nu sitter jag alltså i bersån och studerar hur dessa växtrikets monster börjar sticka upp sina hemska trynen och jag bereder mig på en hård match det här året också.

onsdag 27 maj 2015

EN RIKTIG KLIPPARE

Jag fortsätter att klippa gräset.
Ja´ e´ en riktig klippare ja´, en riktig klippare ja´.säger det inne i huvudet hela tiden.


Solen skiner och svetten rinner och jag blir mer och mer andfådd
Ja´ e´ en riktig klippare ja´, en riktig klippare ja´, ähu-ähu-ähu.
Undrar om Thore Skogman sjöng hela Klipparevalsen på ett enda andetag förresten. Fast i så fall skulle han väl inte ha flämtat ähu-ähu-ähu mitt inne i låten.


Sådant kan man gå och fundera över när man kör hangräsklippare över gräsmattan så svetten lackar och man försöker låta bli att tänka på hur långt man har kvar.
Å andra sidan var det kanske inte Thore Skogman som sa ähu-ähu-ähu utan när jag tänker efter slår det mig att det nog var någon annan som gjorde en parodi på just den låten.


När jag är klar med ena sidan av tomten övergår jag till baksidan av huset. Där är det skugga och inte fullt så varmt men svetten rinner nerför ryggen i alla fall. Nu gäller det att hitta rytmen igen och inte slå av på takten. Ja´ e´ en riktig klippare ja´ , en riktig klippare ja, ähu-ähu-ähu.


Jag känner bara till två man som har sjungit en hel låt på ett enda andetag. Den ene är gamle skiffelkungen Lonnie Donegan i Cumberland gap och den andre är Little Richard i en inspelning av Jenny, Jenny. Men i Richards fall lyckades det inte riktigt för han var tvungen att gå upp till ytan och hämta luft alldeles på slutet.


Då flämtade han till så våldsamt att det lät som om han var på väg att kola av. Och mycket riktigt spreds snabbt ett rykte över världen att Little Richard hade sjunkit ihop på studiogolvet och avlidit just som inspelningen var klar.
Vad detta har med gräsklippning att göra vet inte jag inte riktigt så efter avslutad klippning övergår jag till att rensa rabatterna och luckra upp jorden i dem.
Fortsättning följer.

måndag 25 maj 2015

ETT GRÄSLIGT KLIPP

Jag klipper gräset. 
I långa raka filer kör jag min gamla handgräsklippare över tomten.
Det smattrar i luften och gräset yr medan jag idogt som en gammal arbetshäst travar på och skjuter gräsklipparen framför mig. Fram och tillbaka, fram och tillbaka i de invanda fårorna.


Det är ett monotont och långtråkigt arbete men efter en stund får jag i alla fall in en viss rytm som gör att en melodi sakta men säkert börjar ta form inne i mitt huvud.
Ja´ e´ en riktig klippare ja´, en riktig klippare ja´, säger det i skallen och det är bara att hänga med och försöka hålla takten.
Vart allt detta leder kommer att avslöjas senare i veckan i denna blogg.

fredag 22 maj 2015

LEVANDE PYRAMID PÅ SUNNINGEN

Frisksportrörelsen svepte fram över Sverige på 1920- och 30-talet. Många lärde sig behärska sin kropp genom gymnastiken. Att stå på händer, slå flick-flack och göra volter var populärt, och varje grabb med självaktning skulle kunna ”göra en handstans”.
Min farfar Johan Johansson var en av de första som byggde sommarstuga på Sunningen på 1930-talet. Där höll hans söner till och gymnastiserade på stränderna.


Här har tre unga män roat sig med att göra en levande pyramid på stranden bort mot Unda. Överst min far Sven Johansson, stående på axlar tilllhörande hans bror Axel (till höger) och en för mig okänd kamrat till dem. Både pappa Sven och farbror Axel ingick i den svenska gymnastiktruppen till OS i Berlin 1936.


Handstans på berget i viken innanför Rödberget på Sunningen. Rakt över där min far står på händerna går i dag Uddevallabron.


Lite längre ner vid vattnet låg den stuga som min farfar byggde och mina föräldrar så småningom övertog. Den här bilden är från slutet av 30-talet och visar mamma Ingrid till höger och hennes syster Astrid samt Astrids man Thorsten. Stugan stod kvar till 1996, då den löstes in av Vägverket och revs eftersom den låg i vägen för Uddevallabron.
(För att se fler gamla Uddevallabilder, skriv in Uddevalla i rutan uppe till vänster och tryck Enter.)

måndag 18 maj 2015

PAMPIG PARAD GENOM UDDEVALLA

Här ses Bohusläns regementes musikkår i täten för ett stort antal gymnaster, marscherande nerför Kungsgatan. Enligt anteckningar i min mors gamla fotoalbum är året 1932.


I bakgrunden ser vi det sedan länge försvunna Thernströmska möbelmagasinet och tändsticksfabrikens hörn mot Kungsgatan-Sillgatan. I dag finns inte ett spår av dessa byggnader kvar.


Den här bilden ur mammas album från samma tillfälle har jag också hittat i en av Tage Berglunds böcker. Där finns även namn på några av deltagarna i Uddevalla Gymnastikförenings trupp. I täten ses Erik Emanuelsson och bakom honom i bredd Henry Lundvall och Arvid Nilsson med Evert Johansson bakom Arvid. I innerraden skymtar Ville Lindell, John Tholén och Tore Jansson, skriver Tage.


Damerna kommer tågande efter en grupp småpojkar som skymtar till vänster. På ytterplats i första raden igenkännes Hilda Pettersson, gift Forsberg, allt enligt gamle Uddevallakännaren Tage.


Här kommer fler damer i ljusa gymnastikdräkter. Dagen är solig och markiserna nerfällda framför möbelaffärens fönster.


Paraden fortsätter uppför Lagerbergsgatan (eller om den fortfarande hette Villagatan) med taktfast marsch och fladdrande fanor. Bland åskådarna finns intresserade unga damer i tidstypiska hattar.


Rimnersvallen var målet för marschen. Här har deltagarna ställt upp framför den gamla sittplatsläktaren, som tyvärr är skymd för fotografen av några träd. I bakgunden ses det nästan orörda Samnerödsfältet, utan motorväg och med vattenverkets gamla byggnad till höger i bild samt några av husen på Kokärr längre bort.
(För att se fler gamla Uddevallabilder, skriv in Uddevalla i rutan uppe till vänster och tryck Enter.)

fredag 15 maj 2015

ROYSON OCH MOSTER ASTRID

Här är ännu ett gammalt kort som varit med förr i den här bloggen, men som jag nu tack vare hjälpsamma personer har kunnat komplettera med namn. Det handlar om tio barn, fotograferade på Sörkällegatan i Uddevalla i slutet av 1920-talet.


Grabben längst till vänster i bakre raden trodde jag först var Roy Svensson, alltså han som så småningom skulle bilda Roysons orkester och med sitt dragspel bli ett välkänt och populärt namn på restauranger och dansbanor runt om i Västsverige. Men det visade sig vara fel, så den grabben förblir okänd tills vidare.
Grabben bredvid heter Erik. Sedan följer Sixten, Daga och min mammas lillasyster Astrid Henriksson.
Av barnen i främre raden kallades två för ”Målarn”, förmodligen för att deras far var målare. Där fanns två Gunnar, och för att skilja dem åt fick den ene tillägget ”Målarn” och den andre ”Klara”, gissningsvis för att hans mamma hette så. Här står de uppställda från vänster: Elsa ”Målarn”, Gunnar ”Klara”, Roland (troligen Lindkvist), Ida Larsson och Gunnar ”Målarn”.
Kortet är taget på Sörkällegatan i slutet av 1920-talet, där min mor och hennes syster växte upp tillsammans med bland andra Kapellegrabben Roy Svensson. Roy är 94 år fyllda och bor i Nora norr om Örebro tillsammans med makan Ruth.
Båda var aktiva i Uddevalla Skidklubb under många år, och från min uppväxt minns jag dem från skidutflykter till sportstugan vid Bjursjön.



Efter flytten till Bergslagen har de sedan ofta återvänt till våra trakter. På 70- och 80-talet träffade jag dem i stort sett varje år på Karolinerloppet, där Ruth brukade vinna damklassen sedan Roy hade vallat hennes skidor.
Roy föddes 1920, i likhet med min moster Astrid, som alltså står längst till höger på den gamla bilden. Hon gifte sig och flyttade till Kristdala i Småland, där hon avled i cancer redan vid 28 års ålder 1948.
Här är några bilder på henne som jag har hittat i min mammas fotoalbum. På dem ser vi hur den lilla flickan på det första kortet har växt upp till en ung dam på några bilder tagna i slutet av 1930-talet.


Här ses hon framför den lilla dammen i Sörkälleparken, nära föräldrahemmet på Sörkällegatan 2.


Solbad på klipporna någonstans vid Hästepallarna skulle jag tro. Det verkar vara Thorburns havremagasin som skymtar i bakgrunden på andra sidan Byfjorden.


Astrid tillsammans med blivande maken Thorsten på samma klippor.
(För att se fler gamla Uddevallabilder, skriv in Uddevalla i rutan uppe till vänster och tryck Enter.)


tisdag 12 maj 2015

SMEDER OCH AMERIKAFARARE

Den här bilden har varit med tidigare i den här bloggen men med många frågetecken. Några av dessa har jag nu fått uträtade tack vare hjälpsamma personer. Därför gör jag ett nytt försök att så korrekt som möjligt beskriva folket på bilden.
Det är alltså min mormors far Gustaf Adolf Kärnell, som tillsammans med hustrun Anna Lotta och deras barn står uppställda framför sitt hus på tomten Sörkällan n:o 2. Huset revs något av de första åren på 1900-talet, eftersom det låg i vägen för Södra Bohusbanans sträckning. Den nya järnvägen invigdes 1907, men arbetet hade då pågått en längre tid så huset revs säkert några år tidigare. Gustaf Adolf byggde då ett nytt hus mellan järnvägen och gatan nedanför med adress Sörkällegatan 2.
Med hjälp av uppgifter om personerna på kortet har jag kommit fram till att det måste vara taget någon gång mellan våren 1900 och våren 1901.

Från vänster: Barnen Elma, Anna, Gustaf, Albert och Carl med mamma Anna Lotta och pappa Gustaf Adolf framför huset Sörkällan n:o 2 på sommaren år 1900.

Gustaf Adolf Kärnell föddes 1853 i Emmes ägor, Lerbäck, i närheten av Askersund i Närke. Han gifte sig 1875 med Anna Lotta Andersdotter. Tillsammans fick de så småningom sju barn, av vilka ett dog vid födseln och två i unga år.
1881 flyttade de till Stockholm, där Gustaf Adolf fick arbete som smed vid Ludvigsbergs verkstad på Södermalm. 1890 kom de till Uddevalla, bodde först i 8:e roten, sedan från 1892 i Klockarekroken 3 och flyttade i maj 1897 till Sörkällan n:o 2, alltså huset på bilden. Gustaf Adolf titulerades vid ankomsten till Uddevalla spiksmed och så småningom maskinist. Han avled 1936 vid 82 års ålder.

Anna Lotta Andersdotter Kärnell föddes 1855 i Björkö mellangård, Regna, i västra delen av Östergötlad mot gränsen till Närke och gifte sig vid 20 års ålder med den två år äldre Gustaf Adolf. Hon avled på sommaren 1936, två månader efter Gustaf Adolfs död.

Fem av deras sju barn finns med på bilden. De är från vänster:

Elna Victoria Kärnell. I husförhörslängd säger hon sig heta Elma. Född 1885 i Stockholm. Död 1902 i Uddevalla vid 17 års ålder, alltså bara något år efter att bilden är tagen. Dödsorsak: Lungtuberkulos.

Anna Eleonora Kärnell Henriksson, alltså min mormor, kallad Anna. Född 1880 i Åsby, Stora Mellösa i Närke, döpt till samma namn som en två år tidigare vid födseln avliden flicka. Gift 1912 med jordbruksarbetaren Bror Edvard Henriksson (1873-1950). Död 1978 i Uddevalla och begravd på Ramneröds kyrkogåd.

Gustaf Adolf Kärnell, född 1887 i Stockholm, döpt till samma namn som sin far men kallad Gustaf. Snickerifabriksarbetare. Uppgift om dödsår saknas.

Gustaf Albert Kärnell, kallad Albert. Född 1876 i Regna. Arbetade som smed, inskriven vid sjömanshus i Uddevalla som sjöman 1891 men står som snickerifabriksarbetare från 1892. Uppgift om dödsår saknas.

Carl Gunnar Kärnell, kallad Carl, född 1889 i Stockholm. Död vid 12 års ålder i maj 1901, varför bilden alltså måste vara tagen någon tid före det. Dödsorsak: Tuberkulos.

På bilden saknas Frans Gottfrid Kärnell, kallad Gottfrid. Född 1882 i Stockholm. Flyttade från Uddevalla till Göteborg i februari 1900 och utvandrade till Amerika 1902. I husförhörslängd finns noterat: Död å hospital i Brooklyn, New York, U S America 26/12 1915 enligt attest från pastor J. Ekeland vid svenska sjömaskyrkan.


Bättre gick det för hans farbror Pehr August Kernell, född 1842 i Emmes ägor, Lerbäck, som 1870 emigrerade till USA, bosatte sig i Seattle, gifte sig och blev amerikansk medborgare. Besökte sin elva år yngre bror i Uddevalla 1905. Seglade sedan med SS Baltic från Liverpool med ankomst till Ellis Island, New York, nio dagar senare. Står att han reste ensam. Senaste boendeort är Uddevalla och slutdestination är Seattle. I 1910 års folkräkning i USA bor han på Seattle Ward 6, King, Washington, USA. Han är då änkling. Uppgift om dödsår saknas.


Här är ett annat kort som jag hittat i ett av min mors efterlämnade fotoalbum. Det visar min mormor och morfar, Anna och Bror Henriksson i trädgården till deras hus på Sörkällegatan 2 och är enligt en notering på baksidan taget på sommaren 1937. Den 20-åriga flickan på övre bilden har då blivit en 57-årig kvinna men har mer än 40 år kvar att leva. Morfar Bror med vattenkannan är på bilden 64 år och levde i 13 år till.

VÄLKOMMEN BESÖKARE 100 000!


Besökare nummer 100 000 väntas i dag anlända till denna blogg.
Det blir dock inget pris – bara den ovanskliga äran.

fredag 8 maj 2015

GAMLA TEATERN I UDDEVALLA

Uddevalla gamla teater fanns med på det flygfoto över stan från 1920-talet som publicerades i den här bloggen för ett par dagar sedan.

Uddevalla gamla teater, som ödelades i en brand 1958.
Så här ser den ut på en bild från ungefär samma tid som vykortet. Fotografen har stått i den cirkelformade plantering som man ser från luften till vänster om teaterbyggnaden längst nere till höger på vykortet. (Se bilden i det tidigare inlägget ”Flygfoto från trettiotalet" - som alltså visade sig vara tjugotalet)

Oscar "på teatern".
Oscar Andersson, mera känd som ”Oscar på teatern” var den som styrde och ställde i byggnaden. Utöver teaterverksamhet användes den till en hel del andra arrangemang, bland annat den vid denna tid mycket populära sporten brottning med olympiske guldmedaljören Knut Fridell och Europamästaren Sanfrid Söderqvist som de stora lokala stjärnorna

Ester Roeck-Hansen.
Oscar var farbror till världsrekordlöparen Arne Andesson och pappa till skådespelerskan Ester Roeck-Hansen, född i Uddevalla 1897 som Ester Linnéa Andersson och gift med skådespelaren och teaterdirektören Harry Roeck-Hansen. 
Under flera år var Ester Roeck-Hansen firad primadonna vid Blanchteatern i Stockholm och flitigt engagerad inom svensk film från 1920-talet och långt in på 1950-talet. Hon avled 1987, samma år som hon skulle ha fyllt 90.

Ester och pappa Oscar.
Oscar Anderssson var allt-i-allo på teatern samtidigt som han var den bohuslänska idrottens store ledare fram till sin död 1951. Han var också mannen bakom Rimnersvallens tillkomst 1923 och verksam som dess föreståndare fram till sin pensionering 1945. På bilden får han hjälp av dottern att klippa fotbollsplanens gräsmatta någon gång på 40-talet.
Bilderna är hämtade ur min senaste bok ”Stjärnmatcher, Dynamitlopp och brassesparkar”.
Mina två tidigare böcker är nu helt slutsålda, men av denna den senaste finns ännu några exemplar kvar. Ring mig på 0522-105 99 eller mejla till gujohans@telia.com så säljer jag och levererar för 210 kronor inom Uddevalla.
Finns även att köpa från förlaget http://www.litenupplaga.se/1308 
Och en kort tid till på någon av de stora boksajterna på nätet för cirka 230 kronor.

måndag 4 maj 2015

FLYGFOTO FRÅN TRETTIOTALET

Det här gamla vykortet hittade jag bland min fars efterlämnade saker. Det låg i ett kuvert tillsammans med en del papper som var daterade 1936, så jag skulle gissa att bilden är tagen någon gång under första halvan av 30-talet. Eller är det kanske ännu tidigare?


Det är i alla fall ett flygfoto över de centrala delarna av Uddevalla. 
Längst till vänster skymtar Kungsgatan som en smal sträng. Parallellt med den går sedan Norra Hamngatan utefter Bäveån med massor av små fritidsbåtar och längre ner tre skärgårdsbåtar. 
Till vänster om dessa står några järnvägsvagnar på spår nära den gamla hamnstationen som bör vara belägen strax utanför bilden. 
I hörnet av Norra Hamngatan och nuvarande Västerlånggatan verkar det vara ett trädgårdsland.


Västerbron är ännu inte byggd, och mot nuvarande Göteborgsvägen leder bara en smal gata. 
Södergatan och Asplundsgatan går som två stora stråk genom södra delen av stan, den förstnämnda ända ner till gamla teatern, som ses längst nere till höger i den övre bilden.
Kopiera gärna kortet till din egen dator och förstora det, så kan du glida över det och göra en fantastisk flygresa över delar av Uddevalla som det såg ut kring 1930.
Fler gamla Uddevallabilder följer. 
(För att se tidigare utlagda sådana i denna blogg, skriv in Uddevalla i rutan uppe till vänster och klicka Enter.)




fredag 1 maj 2015

TRE TIMMAR I BRIGHTON

När tåget gled in på stationen i Brighton och stannade klev jag försiktigt ner på perrongen och erinrade mig Graham Greenes ödesmättade öppningsrader i Brighton Rock:
Innan Hale hade varit tre timmar i Brighton förstod han att de tänkte mörda honom.


Tre timmar i Brighton. Det var precis vad jag skulle tillbringa där, innan jag tog tåget tillbaka till London. Frågan var bara vad som skulle hända under tiden.
Annars var det inte i första hand Graham Greene jag hade tänkt på när jag klivit på tåget på Victoria station någon timme tidigare. Som alltid när jag åker tåg i England gick tankarna till Conan Doyle och Sherlock Holmes.


I mitt huvud finns för evigt präglad en scen ur en av de gamla berättelserna där Holmes uppmanar doktor Watson att möta honom på Victoria station nästa morgon för att åka ut på landsbygden och ta itu med ett mysterium som övergår både den lokala polisens och Scotland Yards förstånd.


Watson infinner sig i god tid på stationen, men av Holmes syns inte ett spår. Avgångstiden närmar sig. Watson tittar sig tveksamt omkring och kliver slutligen på tåget utan Holmes. I kupén finns endast ytterligare en passagerare, en gammal skäggig slusk som hostar och spottar och fräser medan han suger på en stinkande pipa.
Watson tänker att Holmes har tagit ett tidigare tåg och kommer att förklara sig vid framkomsten, men han blir ändå irriterad av att nu i stället tvingas dela kupé med denna snörvlande och illaluktande varelse.


Slusken drar sig inte heller för att upphäva sin hesa stämma och komma med oförskämda anmärkningar som gentlemannen Watson negligerar tills det börjar bli tal om Holmes.
- Den där fine detektiven är inte alls så klipsk som folk inbillar sig. Jag skulle kunna berätta ett och annat om honom som allmänheten inte känner till.
Då kan Watson inte tiga längre.
- Hör nu, min bäste herre. Mr Holmes är en synnerligen god vän till mig. Jag tolererar inga oförskämdheter om honom och om ni inte stämmer ner tonen ska jag personligen prygla er med min käpp.


Då tittar slusken bort medan axlarna börjar skaka i en skrattattack, samtidigt som han sliter av sig lösskägget och så är det naturligtvis Holmes själv som sitter där och säger med vanlig röst:
- Samma gamla präktiga Watson. Jag var tvungen att maskera mig för jag misstänker att vi har professor Moriarty i hälarna.


Ungefär så minns jag att det var och detta satt jag nu och tänkte på i kupén. Men det enda som hände innan tåget började röra på sig var att en gammal dam tittade in och frågade:
- Vet ni om det här tåget stannar i West Croydon?
- Det vågar jag tyvärr inte säga, svarade jag och så satte tåget igång.
Sedan hände ingenting förrän det stannade i Clapham Junction. Då klev en liten mörk man med sydländskt utseende in och satte sig på sätet mitt emot mig, så nära att vi skavde med knäna mot varandra, trots att vi var ensamma i hela vagnen.


Jag räknade ut att det säkert fanns ett femtiotal lediga platser runt omkring oss medan den lille mannen satt stilla mitt emot och stirrade stint in i väggen bakom mig. Ett par stationer senare steg han av utan att ha yttrat ett ord och försvann för alltid ur mitt liv, så jag kommer heller aldrig att få veta varför han satte sig nästan i knäet på mig trots att hela vagnen var tom.
Kanske var det en ättling till professor Moriarty som ville utdela en varning genom att markera att han har koll på alla beundrare av Sherlock Holmes och dennes detektiva bravader.


På perrongen i Brighton tyckte jag mig dessutom skymta Londons näst farligaste man, överste Sebastian Moran, men jag kan ha tagit fel. Jag minns att översten greps i det tomma huset mitt emot Holmes bostad på Baker Street sedan han försökt mörda Holmes men i stället bara lyckats skjuta sönder en gipsbyst som mrs Hudson hade ställt i fönstret. Jag minns dock inte om han dömdes till galgen eller inte. Annars borde han väl vara ute ur fängelset vid det här laget eftersom det var på våren 1894 som han arresterades av Lestrade.


Sånt får jag aldrig vara med om, tänkte jag medan jag promenerade ut ur stationsbyggnaden i Brighton och började vandra nerför Queens Road.
Inte blev jag mördad under de tre timmarna i Brighton heller. Efter ett besök på piren, en lätt lunch och en vandring längs strandpromenaden var det dags att återvända till London efter ännu en händelselös dag och konstatera att man nog är född åtminstone sjuttiofem år för sent.