onsdag 30 augusti 2017

VAD KVINNOR TÄNDER PÅ

I nummer 45 av tidningen Se från 1971 skriver Gits Olsson att han inte längre är avundsjuk på alla dessa svällande muskelberg till män som tidigare varit nära att ge honom komplex på badstranden, där de gått omkring och bröstat sig för grupper av hänförda damer.


Nu konstaterar han nämlige att kvinnor tänder på helt andra saker och hänvisar till en artikel i Dameras Värld av Kerstin Thorvald.
Så här skriver hon:
Från mina tonår kommer jag ihåg en film där Bette Davis var en komplicerad ung kvinna på båtkryssning. Hon träffar en man. Han vill bjuda henne på en cigarett. Hon nickar. Då tar han två cigaretter i sin mun, tänder båda, drar två djupa halsbloss och räcker över den ena till henne. Det flickor. Det är nånting.”


Detta är en filmscen som även Gits Olsson minns väl. Han vet till och med att han som tände cigaretten hette Paul Henreid, en filmförförare från Österrike, som flytt till USA och blev hårt exploaterad av Hollywood under krigsåren på 40-talet, skriver Gits och fortsätter:.


"Han tände sina cigaretter två gånger om kvällen en hel vecka på Röda Kvarn i Örebro och salongen suckade av förtjusning.
Sedan skulle alla killar i stan vara Paul Henreid. Jag också. Britta i växeln var min Bette Davis. Någon Atlantkryssning var det inte tal om, men Storbron över Svartån hade ett fint räcke och slöt man ögonen kunde man med lite fantasi inbilla sig att åns porlande mellan dammluckorna var The Pacific Oceans brus kring stäven på Queen Mary. Att alla medpassagerarna på promenaddäck pratade närkingska fick man överse med.


Jag tittade Britta djupt i ögonen och sa i magen ungefär som Henreid:
– Cigarett?
Britta nickade på engelska.
Jag förde två cigaretter till min mun, tände, drog halsbloss och överräckte den ena till Britta. Hon mottog cigaretten, fortfarande med sin blick i min, och drog ett halsbloss även hon.


Sedan hostade flickebarnet så jag trodde hon skulle gå sönder.
Jag beslöt att skriva till Henreid, Warner Bros, Hollywood, LA, Calif och fråga vad han körde med för märke.
Det kan inte ha varit Buffalo med munstycke.”
Så långt Gits Olsson.


För egen del minns jag Paul Henreid bäst från Casablanca. Det var han som spelade Victor Laszlo och övertog Ingrid Bergman från Humphrey Bogart och gömde sig för tyskarna på Ricks bar innan planet lyfte mot Lissabon i dimman, så det var ingen gammal filmcharmör vem som helst.


måndag 28 augusti 2017

MUSKELMOLN PÅ SOMMARHIMLEN

Gamla tidningar har alltid fascinerat mig. Det är därför jag inte kan sluta bläddra i några exemplar av tidningen Se från 1971 som jag hittat i den lilla stugan vid havet.
I nummer 45 skriver den förträfflige kåsören Gits Olsson om sommarens strandliv och avslöjar att han inte längre är avundsjuk på något som han kallar muskelmolnen.


Han förtydligar detta genom att berätta att han syftar på personer som börjat ge Arne Tammer en kvart om dagen och sedan inte kunnat hejda sig utan fortsatt tills deras muskler svällt så abnormt att de liknar bulliga cumulusmoln på en sommarhimmel.
Mitt i molnformationerna brukar det sitta en liten ärta till huvud med ett par ögon som lyser av fanatism, skriver han och fortsätter:


Själv skapt som en påse nötter har jag alltid avundats dessa pojkar. Man har armar och påkar som stickor och en kalaskula som en landstormsgubbe från 1914. På plagen ser man ut som en sån där kossa, man som liten tillverkade av fyra tändstickor och en grankotte. Och runt omkring en brukar muskelmolnen samlas för att hysta boll och gymnastisera med hantlar. De mest avancerade har smort in sig med matolja och låter muskelbollarna spela under huden till hänförda applåder från grupper av solande damer.”
Påstår alltså Gits Olsson.


Men numera är han inte avundsjuk längre, fortsätter han. Det står nämligen i alla möjliga tidningar att han inte behöver vara det, för saker och ting har förändrats.
Och vad det beror på kommer att avslöjas i denna blogg längre fram i veckan.

fredag 25 augusti 2017

KNALL I SENSOMMARSOLEN

Ännu inga tecken på att föryngringsmedlet fungerar. Alltså den tub med solkräm jag hade hittat i den lilla stugan vid havet och som enligt texten på förpackningen utlovade ”anti-ageing” för användaren.


I väntan på att föryngringsprocessen skulle starta satte jag mig i skuggan under mitt parasoll och pustade. När jag hade varit inne i stugan och hämtat ett glas saft och satte mig igen hörde jag hur något knakade under mig i stolen. När jag reste mig och tittade efter upptäckte jag att jag hade satt mig på mina läsglasögon så att de gått i två delar.



Funderade en stund och kom fram till att det inget gjorde. Läsglasögon borde jag ju inte behöva om den här mirakelmedicinen verkar så att man blir ung på nytt för när jag var det kunde jag läsa utan glasögon.
Å andra sida kunde det göra detsamma. Vem orkar läsa tidningen så här på sommaren. Det är knappt man orkar titta på rubrikerna och dom kan man ju läsa utan glasögon.



Vid närmare eftertanke skulle man kunna säga att det var den snabbt förbiglidande och snart tilländalupna sommaren som knäckte glasögonen. Inte så att dom smälte i solen, men hade det inte varit för allt strul med solkrämen så hade jag inte blivit så förvirrad att jag glömt var jag hade lagt dem.
Och inte verkar jag ha blivit det minsta yngre av solkrämen heller. Snarare tycker jag att jag börjar känna mig ännu äldre och gaggigare än tidigare, så man kan verkligen undra hur det här ska sluta.


onsdag 23 augusti 2017

INTE EN DAG YNGRE

Efter att ha solat i flera dagar insmord med ”Anti-ageing sun cream” vaknade jag upp i morse och kände mig märkligt nog inte en dag yngre än i går. Snarare en dag äldre, vilket möjligen kunde bero på att det ju var exakt vad jag hade blivit.


Något anti-åldrande kunde jag i alla fall inte upptäcka när jag tittade mig i spegeln. Och jag hade precis lika ont i ryggen som vanligt när jag klev ur sängen. Och jag kom ihåg att jag hade vaknat mitt i natten och varit tvungen att gå upp och pinka som den åldring jag hade varit när jag gått och lagt mig.


Funderade på att ta kontakt med konsumentombudsmannen och klaga, men beslöt efter moget övervägande att ge solkrämen en chans till.
Kanske får man räkna med att föryngringsprocessen behöver ha ännu några dagar på sig för att fungera.

måndag 21 augusti 2017

JOBBIGT BLI UNG PÅ NYTT

Smörjde åter in kroppen med delar av innehållet i den solkrämstub jag hade hittat längst inne i ett skåp i den lilla stugan vid havet. Alltså den som enligt texten på förpackningen skulle vara ”anti-ageing” och tydligen motverka åldrande.


Ännu återstod dock att undersöka om man skulle stanna i den ålder man befann sig eller om man gradvis skulle bli yngre och yngre. Sakta men säkert så att säga.
Men vid närmare eftertanke skulle det kanske vara jobbigt att till exempel bli tonåring på nytt. Det stod visserligen inte på förpackningen hur ung man skulle bli, men det är nog bäst att ta det försiktigt.


Smörjer man på för mycket kanske man krymper så att kläderna ramlar av kroppen. Och man vill ju inte direkt bli barn på nytt. Fast 25-30 år ungefär kunde vara lagom. Då skulle man kunna springa maraton igen och åka Vasaloppet varenda vinter. Undrar hur mycket man ska ta för att bli så där lagom ung. Det har dom glömt att skriva på förpackningen.
Undersökningen fortsätter.

torsdag 17 augusti 2017

ACK LJUVA UNGDOM

Frågan för dagen var nu hur man skulle bära sig åt för att uppnå den bästa effekten av solkrämstuben som jag hade hittat i den lilla stugan vid havet och som utlovade anti-åldrande.


Sökte förgäves efter någon bruksanvisning eller förklaring till fenomenet. Men det fanns ingen mer upplysning om det på tuben. Bara ”Anti-ageing sun cream” som så vitt jag förstod måste betyda att detta var en kräm som motverkade åldrande.
Där fanns inte heller någon förklaring till om det räckte med att enbart smörja in sig för att medlet skulle verka eller om man måste sitta i solen också för att bli yngre.
Vid närmare eftertanke lutade jag år det sistnämnda alternativet. Det var nog säkrast att sola också om det här skulle fungera.


Alltså: På med krämen och ut i solen. Ack, ljuva ungdom, här kommer jag. Än klappar hjärtat med friska slag. Undrar hur ung man kan bli. Och om den här solkrämen fortfarande finns att köpa i affärerna. I så fall borde man åka och bunkra upp ordentligt innan den tar slut.
Får väl försöka återkomma längre fram med en rapport om hur det har gått. Under förutsättning att man inte krymper ihop och försvinner helt alltså.


onsdag 16 augusti 2017

STRESSAD AV SOLKRÄM

Vaknade redan vid halv sju-tiden. Kunde inte somna om trots tappra försök. Var kanske tanken på gårdagens fynd som stressade.


Alltså den gamla solkrämstuben som legat längst in i ett skåp. Anti-aging sun cream. Anti betyder så vitt jag förstår att man är tvärt emot någonting. Och motsatsen till åldrande måste ju vara föryngring, vilket skulle passa alldeles utmärkt i den ålder jag befinner mig.



Här hade jag alltså haft ett föryngringsmedel stående i skåpet utan att veta om det. Frågan var bara om man vågade använda det. Dock inget solsken just nu så jag får väl vänta någon dag med att pröva.

tisdag 15 augusti 2017

NY MIRAKELMEDICIN UPPTÄCKT

Hittade en gammal tub med solkräm i ett skåp i den lilla stugan vid havet. Anti-aging face sun cream stod det på ena kanten. Tänkte skarpt en stund och kom fram till att det borde kunna översättas ungefär med Anti-åldrande ansiktssolkräm.


Satt en stund och funderade på om det kunde vara solkrämen eller användaren som inte skulle åldras.
Vände på förpackningen och hittade svensk text på baksidan: Förebygger fina linjer och rynkor orsakade av solens strålar, stod det..



Tyckte det lät lockande. Särskilt det där med anti åldrande skulle passa mig bra. Undrar bara hur den här mirakelmedicinen fungerar. Kanske bäst att ta det lugnt och sova på saken så man inte gör något förhastat.

fredag 11 augusti 2017

SJUOR OCH HOLE-IN-ONE

Av den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S återstod nu endast en gren, nämligen ett nytt mästarmöte i bangolf.
Denna disciplin har av gammal hävd alltid avslutat tävlingsprogrammet och går även under beteckningen Tiokampens Blå Band.


Visserligen har den ursprungliga tävlingen, som i ett stort antal år utkämpades i form av en storslagen tiokamp, nu krympt ihop till en trekamp på grund av tilltagande ålderdomssvaghet hos åtminstone en av deltagarna, men båda atleterna lever ändå efter valspråket: En gång tiokampare, alltid tiokampare
Tävlingen har i det avseendet vissa likheter med amerikansk proffsboxning där alla gamla mästare hyllas efter parollen: En gång champ, alltid champ.


Efter två avverkade discipliner var visserligen redaktör S i en till synes ointaglig ledning med två grensegrar mot noll, men det var nu den mest prestigefyllda delen av kraftmätningen skulle avgöras.
För att försäkra sig om bästa och rättvisast tänkbara förhållanden hade de båda atleterna lämnat sommarstugeområdet och åkt in till stadens bangolfanläggning.


Redaktör S inledde med att slå bollen i koppen på tre slag på bana ett, medan kåsörens tyngdes av stundens allvar och hade svårt att träffa bollen. Efter ett antal snedträffar lyckades han inte ens passera det lilla enkla hindret på sina sju slag och antecknades alltså för full pott redan här.
Redaktör S fortsatte som en virvelvind med treor och tvåor medan kåsören antecknades för en ny sjua på bana fyra. Efter sex spelade hål stod redaktör S på 15 slag mot kåsörens 24 och allt tydde på att den sistnämnde gick mot ett katastrofalt nederlag.


Ser du, där fick jag en eagel till, utropade redaktör S på bana sju, varpå kåsören till sin egen förvåning slog spik på både denna och nästa bana.
Hallå där, sa redaktör S. Vad är det som händer?
Jag har kommit in i andra andningen, sa kåsören och spikade sedan även bana tio av bara farten.
Efter elva hål var ställningen lika och seda följdes de båda atleterna åt i en sällan skådad giganternas kamp ända fram till mållinjen.


Denna utgjordes av hål nummer 18, inför vilket ställningen var 50-50.
Redaktör S inledde med att slå bollen aningen till vänster om den lilla öppningen. Han fortsatte sedan med att träffa aningen till höger och behövde sex slag innan han hittade rätt.
Kåsören grep då klubban och fläskade in sin boll rakt i hålet på första försöket.
– Så ska det gå till, sa han.
– Nu ja, när vinden har lagt sig, sa redaktör S. Kände du inte hur det blåste när jag slog och hur vinden fångade min boll varje gång.


Tävlingen avslutades med att de båda atleterna inmundigade var sin glass i klubbhuset där kåsören dock vägrade bjuda på champagne med motivering att han hade slagit fyra hole-in-one och att det får finnas vissa gränser även här. Så några fyra flaskor champagne blev det inte.

onsdag 9 augusti 2017

FRÅGOR OCH SVAR PÅ TAL

Efter det pinsamma debaclet med pilkastningen hade det blivit dags för gren nummer två i den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S.
Det handlade i vanlig ordning om frågesport från NE-kort och i vanlig ordning gick diskussionens vågor höga i fråga om dåligt omdöme, tvivelaktiga domslut och förhastade ställningstaganden.


För att undvika de kastvindar som hade stört pilkastningen och ställt alla normala begrepp på huvudet hade de båda atleterna nu dragit sig tillbaka till uteplatsen framför kåsörens sommarstuga.
Tävlingen genomförs på så sätt att var och en av atleterna tilldelas fem kort med tio frågor på varje. I första omgången läser den ene atleten frågorna på den andres kort och antecknar antalet rätta svar. Därefter avlöser atleterna varandra som frågeställare respektive svarare och så böljar spelet fram och åter.


Problem uppstår först när någon svarar något som inte överensstämmer ordagrant med det svar som spelets konstruktörer anser är det korrekta..
Sedan urminnes tider gäller då mångkampsregeln att frågeställaren avgör om ett svar som avviker något från frågekortets svarsfält ska godkännas eller ej.
Vid ett tillfälle fick till exempe redaktör S frågan: På vilket brittiskt fartyg var kapten William Blight befälhavare 1787?
Bounty, sa redaktör S.
– Det godkänner jag, sa kåsören. Trots att det i svarsfältet står HMS Bounty.
– Det var snällt, sa redaktör S.


Kåsören fick en stund senare frågan: Vad innebär det att vara misantropisk?
– Människovänlig, sa han.
– Fel, sa redaktör S. Människofientlig.
– Det var det jag menade, sa kåsören.-
– Varför sa du inte det då? sa redaktör S.
– Jag vet inte, sa kåsören.
– Det var kanske nerverna, sa redaktör S.


Så där fortsatte det en stund tills redaktör S fick frågan: Vad var ett härbre?
– Ett ställe där man förvarade hö, sa han.
– Är det ditt svar? sa kåsören.
– Ja, alltså ett uthus, sa redaktör S
– Det kan jag inte godkänna, sa kåsören. Rätt svar är: Ett förrådshus.
– Det sa jag ju, sa redaktör S
– Det sa du inte alls. Du sa ett uthus.
– Det är ju samma sak.
– Det är det inte. Ett uthus kan vara ett dass eller en snickarbod eller vad som helst.
– Så du godkänner inte det då? sa redaktör S
– Tyvärr, sa kåsören.
– Nu är det krig, sa redaktör S.


Kriget slutade så småningom med att redaktör S gick upp jämsides och förbi sedan kåsören efter en stark start länge varit i ledningen. Denna fick han dock släppa sedan han misslyckats svara på en rad konstiga frågor som till exempel vilken modeskapare som egentligen hette Gabrielle Bonheur, vem som ordnade världens första sällskapsresa 1841 och vilken term som används för att beskriva förhållandet mellan nyttiggjord och tillförd energi i ett system.


Samtidigt fick redaktör S frågor som: Vem skrev ”I Roslagens famn på den blommande ö, där vågorna klucka mot strand”, Vad är leguaner för sorts djur,samt Vilken fotbollsspelare lär ha sagt ”En gör så gött en kan”.



Med sådana frågor var slutresultatet ofrånkomligt och redaktör S hemförde mycket riktigt en ny utklassningsseger, denna gång med 26-18.
Nu återstod bara den mest prestigefyllda grenen av alla, nämligen bangolfen. Eller som den också ofta kallas i det här sammanhanget: Mångkampens Blå Band, vars segrare brukar betecknas som den verklige mästaren.


måndag 7 augusti 2017

PILKASTNING MED SPRIDDA SKURAR

Vi har nu kommit fram till startögonblicket av den inledande grenen i den stora mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S.
Det handlar om pilkastning mot darttavla på ett träd utanför kåsörens sommarstuga. Där gäller det att träffa tavlans tjugo tårtbitar från 1 till 20 i tur och ordning på tre kast i varje omgång för var och en av de båda atleterna.


Lottdragningen utföll så att redaktör S drog det längsta strået, varpå han valde att låta kåsören börja.
Denne kastade då två pilar som satte sig i tavlan och en tredje som missade hela trädet och landade på marken en bit bort.
Här gäller det tydligen att akta sig, sa redaktör S.
– Varför det?, sa kåsören.
– Med en sån spridning på pilarna, sa redaktör S. Var är grannen förresten, han som låg i hängmattan här intill och blev så rädd att han reste sig och sprang in när du var nära att träffa honom med en pil för ett par år sedan.
– Han har sålt huset och flyttat härifrån, sa kåsören.
– Det kan jag förstå, sa redaktör S.


Matchen böljade sedan fram och åter en stund med redaktör S i en allt större ledning
– Dina nerver verkar inte hålla i år heller, sa redaktör S när kåsören missade ännu en pil.
– Jag har ont i knäet, sa kåsören. Jag kan knappt använda stödjebenet.
Sedan kastade han en pil som studsade tillbaka från tavlan.
– Aj! ropade redaktör S.
– Vad är det? sa kåsören.
– Jag trodde jag var träffad, sa redaktör S.
– Men det var du ju inte, sa kåsören.
– Nej, men det kändes så, sa redaktör S. Jag har fått fantomsmärtor i benet av dina missade pilar.
– Försök inte, sa kåsören, Det är jag som är skadad.


Det blåste nu friskt kring öronen på båda atleterna och den byiga vinden bidrog till att det blev allt sämre med träffsäkerheten.
Redaktör S drygade ut sin ledning och var uppe på ruta 11 innan kåsören hade hunnit till 3. Sedan satte han en pil alldeles på gränsen till ruta 12.
– Jag tror den är rätt, sa han efter att ha synat tavlan.
– Jag är böjd att hålla med dig, sa kåsören och böjde sig ner för att ta upp en pil från marken.
– Det sa du just som du böjde dig ner, sa redaktör S.
– Ja, det var träffsäkert, sa kåsören.
– Det är mer än man kan säga om oss, sa redaktör S.


Det hade nu börjat blåsa upp ordentligt och plötsligt kom vinden svepande bakifrån. Ett tag tog den med sig alla pilarna så att de svängde i luften och slog i tavlan med sidan före utan att vara i närheten av att sätta sig.
Redaktör S behärskade kastvindarna bäst och när krutröken skingrats stod han som segrare med siffror som kåsören knappt anser vara värda att nämna. 20-4 skrevs i alla fall i protokollet, vilket torde förklara under vilka vidriga förhållanden och lynniga vindar som tävlingen genomfördes
Fortsättning på mångkampen följer.



fredag 4 augusti 2017

DEN HALTANDE MÅNGKAMPAREN

Skador är alla elitidrottares förbannelse, speciellt när de inträffar strax före årets viktigaste tävling.
Denna gamla sanning bekräftades med fruktansvärd kraft när det drog ihop sig till giganternas kamp på landet, alltså den traditionella mångkampen mellan kåsören och redaktör S.


Dagen före utsatt tävlingsdatum vaknade nämligen kåsören med en icke oansenlig smärta på insidan av höger knä, förmodligen orsakad av en kombinerad gång- och löprunda på backiga skogsstigar med ett par gamla utslitna skor utan ordentliga hålfotsinlägg.
Det går nog över om jag rör på mig lite, tänkte kåsören och tog fram gräsklipparen. Men efter att han kört denna över gräsmattan i en halvtimme högg det plötsligt till i knäet så han knappt kunde gå.


Nu återstod mindre än ett halvt dygn till årets match, men att lämna återbud till ett sådant evenemang fanns naturligtvis inte på kartan. Ej heller vågade han ta någon värktablett för den händelse det skulle bli dopingkontroll i samband med tävlingen.
Lyckligtvis hade han redan tidigare hunnit köra med grästrimmer och kratta manegen någorlunda fri från tallkottar på den arena framför hans sommarstuga där första grenen, pilkastning, skulle äga rum


När den stora dagen var inne anlände redaktör S och inledde med att anmärka på att det var dåligt krattat eftersom det låg en del tallkottar kvar på marken.
Dom har kommit under natten så dom har jag inte hunnit få bort, sa kåsören. Och jag har haft annat att tänka på. Jag har ont i knäet så jag knappt kan gå.
Redaktör S verkade dock inte ta detta riktigt på allvar. När piltavlan var upphängd på trädet och kåsören haltade fram för att inta fördigställning, utbrast han nämligen:
Var det inte en gammal kung som kallades den halte och lytte?
Tack för det, sa kåsören. Det var exakt den tändvätska jag behövde.
Fortsättning följer.



onsdag 2 augusti 2017

DAGS FÖR ÅRETS MATCH

Mångkampen mellan kåsören och redaktör S har pågått i ett tjugotal år och i varierande form.
Från början genomförde de båda atleterna en mastodontartad tiokamp över två fullmatade tävlingsdagar med tidsödande och kraftkrävande grenar som stövelkastning, stenstötning och trestegshopp utan ansats.


Det har även förekommit grenar med starkt intellektuell prägel, till exempel korsordslösning och olika former av frågesport samt prickskytte med plastboll mot trädstam, där det gällt att räkna ut vinklar, ta hänsyn till avstånd, beräkna vindriktning med mera.
I takt med att åren gått och de båda atleterna åldrats har denna från början gigantiska kraftmätning sjunkit ihop till en trekamp och endagstävling, där lunchätning och efterföljande bankett har övertagit allt större del av de tävlandes intresse och planering.


Vad årets match beträffar beslöt man på det förberedande upptaktsmötet att denna skulle genomföras på i stort sett samma sätt som fjolårets. Det innebar ett förmiddagspass med pilkastning och frågesport samt ett eftermiddagspass bestående av en bangolfrunda.
Sedan detta program spikats vidtog val av tävlingsdatum. Juryn enades slutligen om en måndag, till vilken väderlekstjänsten hade förutskickat mulet och blåsigt väder. Ett val gjort i första hand med tanke på att de båda atleterna skulle slippa kämpa i alltför kraftnedsättande stark hetta och svettdrivande solsken.
Fortsättning följer i denna blogg. Må bäste man vinna.

tisdag 1 augusti 2017

UNGHERRAR PÅ UPPTAKTSTRÄFF

Efter ett helt år av spänd och otålig väntan hade det äntligen blivit dags igen.
Dags för den traditionella och historiskt tungt belastade mångkampen på landet mellan kåsören och redaktör S. I mer än tjugo år har dessa båda ärrade kämpar krigat om mästerskapet och nu drog det alltså ihop sig på nytt.



Själva tävlingen föregicks som vanligt av ett upptaktsmöte, denna gång hos redaktör S i dennes sommarstuga, där värden dagen till ära bjöd på kaffe med dopp, det sistnämnda i form av ett antal småkakor med det passande namnet Ungherrar.



De båda atleterna drack och åt med god aptit, varpå redaktör S tog ett kort på kakpåsen och skickade det telefonledes till sin hustru som tillfälligtvis befann sig på annan ort.
Hustrun svarade med textmeddelandet ”Kommer inom kort på en blogg nära dig” vad hon nu kunde mena med det.
Sedan var det dags för påtår, varpå även ett par kanelbullar och ytterligare ett antal kakor slank ner hos de båda atleterna, främst i syfte att höja blodsockernivån inför de hårda och kompromisslösa överläggningar som båda parter insåg var nära förestående.


När kaffet var urdrucket och de sista kakorna uppätna vidtog således själva mötesförhandlingarna, Dessa fördes som vanligt i en rak och öppenhjärtig anda, vilket kommer att avhandlas i denna blogg i morgon.