SKYNDA ATT FYNDA!

Några annonser till från 60-talet.

BUBBEL, BUBBEL, BUBBEL

NU ÄR DET KLIPPT IGEN

Roliga rubriker och aviga annonser i svensk press en gång i tiden.

GITARRISTER - SE HIT!

Ännu fler annonser från 1960-talet.

EN PLAYBOYS TESTAMENTE

Någon som minns Porfirio Rubirosa?

Inte jag heller. Men när jag sitter och bläddrar i ett gammalt exemplar av tidningen Se dyker han upp och det rejält också. Så här står det nämligen på sidan 34 i nummer 28 från den 15 juli 1965:

Vår tids störste playboy är död. Porfirio Rubirosa krossades i sin Ferrari i Boulognerskogen i Paris. Det var bara ett stenkast från den plats där prins Ali Khan, hans ende allvarlige konkurrent om titeln, också körde ifatt döden i ett fartvidunder till sportbil.

Och för att alla andra livsnjutare ska få en uppfattning om vad som krävs för att komma upp på samma nivå presenterar tidningen också Rubirosas ”testamente”, de fem viktigaste punkterna i hans liv.

Så här går det alltså till att leva loppan. Sätt er till rätta, gott folk, och håll i hatten, för här kommer fem heta tips från en som var med under en tid då man visste hur man sätter sprätt på stålarna.

Regel nummer 1: SLÖSA!

Doris Duke, världens rikaste arvtagerska (en miljard kronor i Camel-pengar) skickade kallsinnigt tillbaka hans diskreta buketter och ömma biljetter. Då.satsade han för fullt. Han länsade blomsteraffärerna i Nice och Cannes och översvämmade hennes hotellsvit med trehundrafemtio röda rosor. Resultat: Ett snabbt och hektiskt äktenskap i tolv månader.

Regel nummer 2: VAR VIRIL!

Porfirio gifte sig med fem kvinnor, enbart det en icke föraktlig prestation. Men försiktiga krönikörer räknar till trehundra kvinnor som han tidvis levde samman med. Därtill läggs cirka trettonhundra korta kärleksaffärer. En stor procent av dessa kan dock knappast ha varit denne nutida Casanova värdiga.

Regel nummer 3: LEV FARLIGT!

Två retade äkta män utmanade honom på duell under samma vecka. Den firade skådespelerskan Maria Montez begick självmord med sömntabletter för hans skull. Och dottern till en ädelstensrik indisk maharadja sköt skarpt efter honom.

Regel nummer 4: INVESTERA KLOKT!

Efter skilsmässan från Doris Duke stod han där med en liten lustjakt, ett par lyxbilar och några polohästar. Men utan kontanter. Vid horisonten skymtade Barbara Hutton, världens näst rikaste arvtagerska. Vänner satsade hundratusen på hans mörkögda charm. Efter 53 dagars äktenskap som hon tilbringade ensam med en gipsad fot medan han lotsade unga skönheter runt på nöjen, lämnade han henne – fyra miljoner dollar rikare.

Regel nummer 5: SLUTA I TID!

Det svåraste rådet att följa – men ingenting är ömkligare än en grånande, trött förförare. När han var på väg mot de femtio gifte han sig med den trettio år yngre skådespelerskan Odila Rodin. Och henne förblev han trogen i nio år tills ett däck exploderade i Boulognerskogen och satte punkt och slut.

Så långt tidningen Se från 1965.

Tilläggas kan en del uppgifter som jag har hittat här och var.

Rubirosa födde den 22 januari 1909 i Dominikanska republiken som son till en general i landets armé och var alltså 56 år när han körde ihjäl sig i Paris den 5 juli 1965.

Han växte upp i Paris, där hans far var charge d´affaires vid dominikanska konsulatet. Som 17-åring återvände han till sitt hemland för att studera juridik men tog i stället värvning i armén och gifte sig efter en tid med diktatorn Rafael Trujillos dotter. Han var henne ständigt otrogen och det blev snart skilsmässa, men i bröllopsgåva hade hans svärfar utnämnt honom till diplomat i Frankrike. Där fick han snabbt rykte om sig som internationell playboy och kvinnotjusare. Han var dessutom en skicklig pilot och racerförare samt ägnade mycket tid åt gentlemannasporten hästpolo.

Hans största kap lär ha varit Barbara Hutton som han var öppet otrogen redan före bröllopet. Äktenskapet varade i 53 dagar och i skilsmässoförhandlingarna tvangs Hutton betala honom fyra miljoner dollar, vilket är ungefär tio gånger så mycket i dagens penningvärde - i likhet med de tidigare nämnda summorna i den här texten. Hutton lär i efterhand ha räknat ut att han kostade henne motsvarande en miljon kronor om dagen att underhålla plus ett privat flygplan.

LITE BUBBEL TILL

Några pratbubblor ur tidningen Se en gång för länge sedan.

MOPEDISTER - SE HIT!

Fler annonser från 60-talet.

BLAND FUSKARE, HOVSÅNGARE, REDAKTÖRER OCH FOTOGRAFER

"Vilken amatör man var!

Man tubbade begåvade kamrater att skriva mattelösningarna på ens smörgåspapper.

Man smugglade rätta svaren på lappar hoprullade och instoppade i huven på reservoarpennan.

Man smög in fusklappar i ryggbandet på sina lexikon.

Man försökte allt.

Men man framstår ändå som en ynklig liten amatör.

I dag går eleven fram till adjunkten som sitter skrivningsvakt och säger: Vill magistern låta bli att skramla så där med pennan. Jag hör inte ett ord av vad kompisarna säger i min radiosändare."

Nej, det handlar inte om det organiserade fusket på högskoleprovet år 2019. Det är ett citat ur tidningen Se från 1965 med anledning av ett uppdagat fusk med radiosändare i örat på elever vid Beskowska skolan i Stockholm för mer än femtio år sedan.

Allt går igen och ingenting är nytt under solen, skulle man kunna utbrista likt den aktuelle skribenten Gits Olsson, som alltså här redogör för sina egna försök till skolfusk ytterligare ett trettiotal år tillbaka i tiden.

Han fortsätter med att berätta om hur illa det gick när han senare i livet försökte praktisera ett och annat han lärt sig i skolan i fråga om fusk.

"Landsortstidningens redaktör skickade en att recensera den store hovsångarens konsert i Folkparken. Men det var en kväll när ens stora kärlek råkade vara ledig från rikstelefonbyrån. Och vi hade faktiskt andra planer på vår lediga kväll än att lyssna på hovsångare. Dessutom visste man ju hur en hovsångare låter. Den kunde man recensera utan att behöva åka ända ut till parken och lyssna.

Redaktionssekreteraren var jättesur dan därpå. Det var i och för sig inget fel på recensionen som stod under tvåspaltig rubrik på sidan sju. Det var bara det att hovsångaren hade fått förhinder och aldrig sjungit i parken."

Fusk lönar sig inte, konstaterar Gits och framhåller som ännu ett exempel hur grånade kolleger i journalistiken brukade berätta hur man fordom lurade domstolarna, där fotografering var förbjuden.

Man slog in den tidens otympliga presskameror i julklappspaket, gjorde ett litet hål för objektivet och satte sig på första bänk som åhörare. I ett obevakat ögonblick tryckte man av.

"När man på tjugotalet skulle rannsaka en ovanligt svart bov i Västerås hade Dagens Nyheters chefsfotograf hittat på något alldeles extra. Han hade kommit över en japansk miniatyrkamera som man kunde skjuta genom knapphålet med. Utrustad med denna välsignade uppfinning intog chefsfotografen en strategisk position bland åhörarna för att få boven i profil, där han stod framför skranket.

Men just som han skulle trycka av, slogs dörrarna till rättssalen upp på vid gavel och Västerås ledande ateljéfotograf stolpade in med stativkamera, svart skynke och magnesiumblixt. Rätten och boven poserade villigt, och därefter tog rätten fem minuters paus i rannsakningen för att vädra ut blixtröken."

Nej, fusk lönade sig inte den gången heller, konstaterade Gits Olsson i tidningen Se nummer 45 från 1965, som jag sitter och läser med stor behållning i det allt mer tätnande svenska höstmörkret drygt femtio år senare.

BUBBLARE FRÅN FÖRR

Och så var det dags för lite bubbel ur tidningen Se en gång för länge sedan. Det handlar om en tid då Nixon var president, Honken stod i mål, Bosse Högberg fick gaget på check och när Tom Jones och Bob Hope fick hälsa på drottningen.