fredag 30 september 2016

BALDERSON, BROMAN OCH SVARTE FILIP

Saxat ur spalten Vad dom sa i veckan ur tidningen Se 1971:


Bo Balderson i Statsrådets fall: Det finns tre sätt att få ett företag på knä. Det naturskönaste är att lägga det i Norrland, det festligaste är att göra sonen till verkställande direktör, men det säkraste är att förstatliga det.

Cello: Barmästaren skakar drinkar på öl och vodka. Antagligen heter han William också bara för att kunderna ska kunna peka på honom och säga: ”Look – Willam Shakes Beer”.

Torvald Gahlin: Om en ål försökte slingra sig som en partipolitiker skulle den bryta ryggen av sig.


Sten Broman: Fula kvinnor är det värsta jag vet och en ful kvinna som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i jävlighet.

Margit Vinberg: Det är med artighet som med en luftkudde, den innehåller inget värdefullt men den mildrar stötar.

Tidningen Arbetaren: Gamla Hälsingborg heter ju nunera Helsingborg. Det är en reform i rett riktning som ökar jemlikheten i språket, invånarna i andra steder bör genast setta igång och jeklas för att få en endring till det bettre. Era vare Helsingborg!

Svarte Filip, fotbollshjälte från 20-talet: Mot en skövdekombination gjorde jag tolv mål i en och samma match. IFK Göteborg vann med 19-1. Domaren fick ha småsten i fickorna för att räkna målen.


Och så tar vi väl några blandade karameller med okända upphovsmän:

Konstapeln vid spaningsroteln sa att den gripne bundits vid brottet: 
- Han försa sig. Han sa att han befann sig utomlands de två sista dagarna i februari. Men de två sista dagarna i februari finns ju inte!

Utöver Köpenhamn kunde lille Wilhelm endast räkna upp tre danska städer: Ålborg, Tuborg och Carlsberg.

Stinsen blev förbannad när gamla fru Håkansson plockade rosor i stationens blomrabatter. Men fru Håkansson hänvisade till en affisch på stationsväggen, där det stod: Utnyttja SJ:s rabatter!

När dykaren togs upp till ytan därför att arbetet var slut för dagen sa han: - I det här jobbet är man ledig så fort man är upptagen.



tisdag 27 september 2016

fredag 23 september 2016

MERA KLIPP

Här kommer ytterligare några exempel på hur det kunde se ut under vinjetten Veckans klipp i tidningen Se från 1971:













onsdag 21 september 2016

KAR DE MUMMA OCH CELLO

Signaturen Kar de Mumma, alltså revymakaren, författaren och kåsören Erik Zetterström, var flitigt citerad i spalten Vad dom sa i veckan i tidningen Se en gång i tiden.


Så här lät det vid ett tillfälle 1971:
Kar de Mumma: Jag minns när min skolkamrat Sigge Nilsson sprang ärenden åt Östermalmstanter. En gång var det en dam som köpte fem kilo jord och bad att få dem hemsända. Sigge fick uppdraget och bar jorden till adressen på Östermalmsgatan. Frun var inte hemma, men hennes make majoren öppnade tamburdörren. -Jag ska be att få lämna den här jorden, sa Sigge. -Far i frid, röt majoren och smällde igen dörren.


Signaturen Cello, alltså kåsören och ordvitsaren Olle Carle, fick också vara med på ett hörn:
Cello: Massor av skattebetalare som fått återbäring rusar hemifrån för att fira den lyckliga tilldragelsen på krogen. Hustrun, som hoppats på ett litet tillskott, står där med två tomma händer och en full karl som på morgonkulan blir hemburen av omtänksamma dryckesbröder. Det är inte den återbäringen en hustru drömmer om.

Och så här citerades några andra kändisar från 1971:

Stig Nahlbom: Ett Skidåkarnas Hus ska byggas i Umeå. Det första stavtaget är redan taget.

Åke Cato: Vid Länslasarettets Amatörteaters framförande i går afton av operetten ”Glada Sänkan” sjöng epidemipatienten Leo Askorbin, 48, ”Så går jag till vaccin”.


Torsten Ehrenmark om att prata i radio: En vecka senare får jag tre brev, två som tackar och ett som påpekar att jag säger ”futter”, ”durrar” och ”bucker” i stället för fötter, dörrar och böcker. Men vi pratar så i Urrebro.

Holger Ström i Ekonomen: Inte tror jag att Stockholm kommer att förändras så mycket fram till sekelskiftet. Men dom kommer kanske att göra om Långholmen till kulturbostäder och Skärholmen till fängelse.


Torvald Gahlin: Skatteavdraget har ökat och nettolönen minskat – jag måtte ha fått påökt,

Fru Johansson i DN: Jag undrar vad de heltäckande mattorna har betytt för att ta kål på sällskapsdansen på privata tillställningar. Förr kunde man rulla undan mattan och lägga på en skiva på grammofonen. Sedan kom TV-tiden, då all aktivitet på bjudningar lamslogs och endast stillsamma armhävningar med grogglas eller kaffekopp och småkaka tilläts så länge något rörde sig i rutan. När TV-febern sjönk låg mattorna där, heltäckande, fastnubbade och otjänliga som underlag för dans.





måndag 19 september 2016

lördag 17 september 2016

KLIPP PÅ KLIPP

Veckans klipp hette en avdelning i tidningen Se en gång för länge sedan. Så här såg det ut i några av de exemplar från 1971 som jag har bläddrat igenom i sommar:




















torsdag 15 september 2016

måndag 12 september 2016

PRISBELÖNT ARTIST I UDDEVALLA

Jag har en syster som känner en som har bjudit Jerry Williams på snus.
Det inträffade i Uddevalla på den tiden då genomfarten gick via Strömstadsvägen och det var bilköer som sniglade sig fram i två körfält genom stan och sedan fortsatte i en lång karavan ända ut till kustbandet på sommarhelgerna.


I en av bilarna befann sig min syster tillsammans med några andra ungdomar. Plötsligt gled en stor raggarbil upp jämsides och blev stående i den andra filen. Ut tittade ett huvud med svart hår och Elvisfrisse och hojtade:
Tjena, har ni nån snus?


Det visade sig vara Jerry Williams som tillsammans med kompgruppen The Violents var på väg till något gigg ute vid kusten. En snusdosa langades över, men just som rockkungen la in en jätteprilla under läppen började den ena kön röra sig så att Uddevallaungdomarnas bil var tvungen att köra iväg medan The Violents stod stilla.
– Jävlar, där geck min dåse! utropade han som hade lånat ut snusdosan.


Men åtskilliga minuter senare hördes ett intensivt tutande bakom dem. Det var The Violents som hade kört ikapp och nu kom glidande upp jämsides på nytt, medan Jerry Williams stack ut näven och langade tillbaka snusdosan med tack för lånet.


Vad jag vill säga med detta vet jag inte riktigt. Möjligen att Jerry Williams är en rejäl och hederlig karl som man inte behöver vara orolig för att låna ut snusdosor till.

fredag 9 september 2016

SAS-CHEFEN OCH JAG

Att känna igen folk man möter kan var svårt. Speciellt om man snabbt måste bestämma sig för om det är någon man verkligen känner eller inte. Det kan ju vara ett ansikte som verkar bekant för att man har sett det i tidningar och tv.


En gång för länge sedan mötte jag dåvarande SAS-chefen Jan Carlzon i en trappa i Stockholm.
Heeej! utropade jag glatt igenkännande.
– Heeej! svarade SAS-chefen lika hjärtligt.
Kanske trodde han att jag var någon gammal granne eller mellanchef i flygbolaget som han borde känna igen.


Då råkade redaktör A värre ut en gång för länge sedan. I det stora tidningshuset arbetade på den tiden en kvinna som han tyckte var väldigt lik den gamla Knäppupp-primadonnan Britta Borg. På skoj började han kalla henne för Britta när de sågs på stan.
En gång upptäckte han detta välbekanta ansikte i vimlet inne i ett varuhus och ropade med hög röst på långt håll:
– Tjenare Britta!


Den tilltalade såg då mycket förbryllad ut. Hon stannade upp och tittade länge på redaktör A innan hon kom fram och sa:
– Känner jag er?
Då visade det sig att det var den riktiga Britta Borg, som var här på teatergästspel och hade gått ut för att titta på stan.
Vad redaktör A svarade på det minns jag inte, men han pratade sig nog ur den situationen också.

tisdag 6 september 2016

MÖTEN MED KÄNDISAR

När jag en gång skulle ut och flyga mötte jag ett antal hemvändande passagerare från London medan jag var på väg mot planet. Bland dessa fanns ett välbekant ansikte som fick mig att höja ena armen för att utbrista:
– Nämen tjenare, är du ute och reser. Hur är läget?


Det vill säga, det sa jag inte. För just som jag var på väg att öppna munnen besinnade jag mig och insåg att det kända ansiktet inte tillhörde någon gammal kompis. Det var Pehr G Gyllenhammar som kom gående med raska steg och en liten väska i handen.
Vi har det inte lätt vi som fattar lite trögt och behöver några sekunder extra för att räkna ut om ett uppdykande ansikte tillhör någon gammal polare eller om det i själva verket är en kändis från tv och tidningar.


Riktiga superkändisar som Barack Obama och Zlatan och Hillary Clinton klarar man väl om man skulle möta dem. Men dom där mitt emellan är värre. Till exempel Angela Merkel, Tobias Hysén eller Dogge Doggelito som man inte ser lika ofta i tv. Eller Pehr G Gyllenhammar med för den delen.
Å andra sidan kanske Gyllenhammar är van vid att en massa människor hejar på honom så han kanske hade hejat tillbaka av bara farten.
Sådant inträffar också ibland. Och hur det kan gå till ska jag be att få återkomma till senare i veckan.