Att gå på fotboll i
London skulle det handla om i dag. Eftersom det nästan inte går att
få tag i biljetter till Premier League längre har jag specialiserat
mig på serierna där under och då hamnar jag ibland ända nere i
division fyra.
Det kan vara nog så
intressant och bjuda på många häpnadsväckande upplevelser.
Som till exempel när jag
för ett par år sedan åkte tunnelbana rakt österut i nästan en
timme för att komma till Victoria Road Stadium och titta på när
hemmalaget Degenham and Redbridge FC tog emot gästande Carlisle
United som hade fått åka ända uppifrån skotska gränsen för att
komma till samma arena.
Det var kallt, det var
regnigt, det var blåsigt och jag vill minnas att vi var cirka 1200
åskådare i en arena med kapacitet för 6-7 000.
Själv placerades jag på
sittplatsläktarens översta bänkrad, där jag var ensam så när
som på tre man en bit bort till vänster.
I pausen gick jag ner och
köpte en hamburgare och en mugg te. När jag kom tillbaka hamnade jag
lite närmare den nämnda trion och medan jag smuttade på teet för
att försöka hålla värmen tyckte jag mig höra att de pratade
norska.
– Är ni norrmän, sa jag.
Då vände de sig mot mig
och stirrade häpet och så sa en av dem:
– Hva i all verden gjör
en svensk her?
Frågan var inte helt
obefogad med tanke på att det handlade om en match på engelsk
fjärdeklassnivå i en liten avkrok av London och att det inte fanns
en spelare med svensk anknytning i något av lagen. Ingen med norsk heller för den delen, så jag morskade upp mig och svarade:
– Ja, vad gör ni här
själva? Har ni något att anföra till ert försvar?
Då berättade de att de
hade kommit med flyg från Oslo dagen före och nätt och jämt
hunnit till Griffin Park för att titta på när Brentford mötte
Fulham.
I morgon skulle de åka
ner till Selhurst Park och se Crystal Palace mot Liverpool och nu
hade de fått en klämdag.
– Jag förstår, sa jag.
Och då gäller det att utnyttja dagen. Så man inte kastar bort den
på något annat än fotboll.
Men det är inte alltid
det går så gemytligt till på läktarna, inte ens i division fyra.
En gång när jag var och
tittade på Leyton Orient för några år seda möttes jag av den här
skylten utanför dess hemmaarena Matchroom Stadium på Brisbane Road
uppe i nordöstra London:
Ord och inga visor alltså.
”Var vänlig behandla vår personal med respekt. Kroppsliga eller
verbala oförskämdheter mot personalen kommer inte att tolereras och
kan resultera i åtal.”
Då blev jag så skärrad
att jag knappt visste om jag skulle våga be att få köpa en
biljett. Kanske skulle de uppfatta min utländska brytning som
verbala oförskämdheter och dra mig inför domstol.
Den gången gick det bra,
men nu var det med viss bävan jag planerade att ta tunnelbanan
norrut ända upp till zon 5 och The Hive Stadium uppe i Barnet.
Matchrapport följer
senare i denna blogg.