VAD ÄR DETTA FÖR RESEBYRÅ?

Här om dagen ringde telefonen hemma hos Berra.

– Jag tänkte beställa en resa, sa en man i luren.

– Jaha sa Berra.

Sedan blev det tyst en lång stund och så sa mannen:

– Ska du inte fråga vart?

– Det kan jag väl göra, sa Berra. Men jag förstår inte vad jag har med det att göra.

– Vad är det här för en resebyrå, sa mannen.

– Ingen alls, sa Berra. Du har ringt fel..

– Varför säger du inte det då, sa mannen.

– Det sa jag ju, sa Berra, men då hade mannen redan lagt på.

Fortsättning följer.

MÅLSNÖRETS MYSTIK OCH MAGI

Sittande framför teven och friidrotts-VM i Peking kan jag inte släppa funderingarna på vart målsnöret har tagit vägen.

Och inte nog med det: Förr i världen satt också ett antal tidtagare på var sitt trappsteg på en stor pall i vinkel med mållinjen. I handen hade de var sitt stoppur som de knäppte av när respektive löpare sprang i mål.

De hade också ansvaret för att målsnöret kom upp och blev ordentligt spänt.

Jag har suttit framför teven i flera dagar och spanat efter kineser på trappstegspallar vid målet utan att upptäcka någon. Men det är klart, vad ska dom där och göra, det finns ju inte ens något målsnöre att spänna längre.

På lite längre distanser hände det ibland att löpare blev varvade just som segraren nådde mållinjen. Då kunde man inte spänna målsnöret när tätlöparna var ute på sista varvet.

I stället fick en av funktionärerna resa sig från tidtagarpallen och springa emellan den varvade löparen och segraren. Då hann man ibland inte knyta fast målsnöret i båda stolparna utan funktionären fick stå och hålla emot med snöret i ena handen. Allt för att segraren inte skulle gå miste om privilegiet att spränga målsnöret.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker lite synd om dagens löpare. Visserligen tjänar de bästa flera miljoner om året men å andra sidan har de aldrig fått spränga ett målsnöre. Möjligen med visst undantag för maraton där den som vinner brukar få brösta sig mot något slags plastband som sällan sprängs utan endast faller till marken, På övriga distanser är där bara luft när de springer i mål. Och för oss gamla målsnöressprängare känns det som en total antiklimax.

Men det är inte bara målsnöret som har försvunnit. Jag undrar också vart starterns vita rock har tagit vägen. Förr i tiden hade varje starter med självaktning en lång vit rock som han tog på sig innan han laddade startpistolen och gick ut på banan för att skjuta iväg löparna.

Det hände att uppstudsiga ungdomslöpare gick fram till honom före loppet och frågade om doktorn kunde titta på det här skrubbsåret eller bad att få köpa en kokt med bröd och mycket senap.

Sådant hör man aldrig talas om längre.

Snart tar dom väl bort orkestrarna som tågar fram och tillbaka och spelar marschmusik före alla fotbollsmatcher också.

Eller har dom redan gjort det?

VART TOG MÅLSNÖRET VÄGEN?

Det finns inga målsnören i de stora friidrottsmästerskapen nu för tiden. Och har förmodligen inte funnits på länge. Det är så länge sedan att en förklaring till vad målsnöret var för något förmodligen är på sin plats för eventuella läsare av dessa rader födda efter 1970.

Målsnöret bestod av en ulltråd som spändes mellan två stolpar på var sin sida om mållinjen. Att spränga målsnöret var segrarens privilegium, det var höjdpunkten för många löpare ända in på 70-talet.

Förr i världen berättades det historier om målsnöret. En handlade om stockholmaren Nisse Engdahl som tog brons på 400 meter vid OS i Antwerpen 1920.

Han lär ha haft en ovanligt luden bröstkorg och fick ibland nedsättande kommentarer om det från konkurrenter som försökte få honom ur balans.

- Vad hårig du är på bröstet, du ser ut som en apa, lär någon ha sagt till honom en gång.

- Det här är väl inget, sa Nisse Engdahl. Då skulle du ha sett hur jag såg ut innan jag började med löpning. Nu är ju nästan alltihop bortslitet av alla målsnören jag har sprängt.

För egen del har jag visserligen inte sprängt så värst många målsnören under min korta och föga framgångsrika karriär som banlöpare i ungdomen. Men jag minns känslan. Det hände nämligen att jag någon gång hittade ett 400-meterslopp där konkurrensen inte såg så överväldigande ut på papperet och då efteranmälde jag mig genast, även om det gick ut över det medeldistanslopp jag sikta in mig på i samma tävling. Där brukade det nämligen vara nästan omöjligt att vinna, och om jag såg en chans att få spränga ett målsnöre i något annat lopp så tog jag den.

Jag glömmer aldrig känslan av hur tråden liksom kittlade till över bröstet och hur den spändes mer och mer under någon sekund för att slutligen brista med ett litet ryck ett par meter bakom målet. Det var bekräftelsen på att man hade vunnit, att man var bäst. Åtminstone den dagen och i det loppet.

Fortsättning följer.

VILSEN TV-TITTARE SAKNAR MÅLSNÖRET

Ensam framför teven under friidrotts-VM i Peking gör jag en fasansfull upptäckt: Det finns ju inget målsnöre!

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog inte har funnits något på länge. Men jag kan inte låta bli att undra över när det togs bort och var jag har varit under tiden.

Målsnöret bör väl ha försvunnit någon gång i samband med att eltidtagningen blev allmän och det är nog åtminstone fyrtio år sedan.

Frågan är väl snarast om det inte finns en eller ett par generationer som inte vet vad målsnöre är för något.

Detta ska jag försöka utreda i den här bloggen de närmaste dagarna.

FRÄCK KUPP I SOMMARIDYLLEN

I nummer 31 av tidningen Se från 1970 avslöjar kåsören Gits Olsson hur en bomb briserar i skärgården, hur den stora Nyheten med stort N slår ner i badortsidyllen utan föregående varning. Efter bara några minuter talar hela samhället om händelsen.

Vad är det då som har hänt och väckt sådan uppståndelse? Gits Olsson ger svaret:

”I skydd av sommarnattens milda mörker har ett nesligt dåd förövats.

NÅGON HAR RÅNAT PREVENTIVMEDELSAUTOMATEN PÅ DALARÖ SNABBKÖPS GAVEL!

Förstämda semesterfirare samlas på brottsplatsen. Automaten är tom. Inte en romantikballong finns det kvar. Förövarna har krossat rutan, ”förmodligen med ett trubbigt föremål”, som en semesterfirande poliskonstapel sakkunnigt konstaterar, och stoppat på sig hela lagret.

Sommargästerna står i små grupper och diskuterar händelsen. Teorier och antagande surrar i luften.

En äldre herre i chockrosa frottéhatt stoppar tillbaka fyra kronor i portmonnän och säger:

– En enda människa kan väl inte ha snott alla gummina? I så fall kommer han att säcka ihop av överansträngning en vacker lördag.

En yngre man i hans sällskap rynkar pannan mycket bistert under vegamössan och säger:

– Vem det än är, så är det en niding. Han förstör semestern för många människor. Närmaste automat sitter i Handen och dit är det två mil.

En urinnevånare grinar brett och säger att det blir nog ett helvete för polisen att hitta förövarna.

– Men vi får väl förlägga spaningen till dansbanan.

En annan urinnevånare skrattar så att strömmingsfjällen yr omkring honom och instämmer:

– Ja, leta rätt på 180 gummin, det blir nog en segdrage historia.

Så börjar en telefonkiosk tala. Vid närmare påseende visar det sig inte vara en telefonkiosk utan en dam i sombrero och maxikappa. Hon säger:

– Jag tror att det är Berras farsa.

Den fräckt utkastade misstanken får folket att tystna. Sedan börjar man protestera.

Varför skulle Berras farsa ha slagit sönder RFSU-automaten och stuckit med innehållet? Skulle det vara likt en prickfri byrådirektör som Berras farsa att föröva en smash-and-grab-kupp och ila till skogs med famnen full av erotiska zeppelinare?

Något sådant skulle inte bara äventyra hans avancemang i verket utan också ha vådliga konsekvenser inför höstens val eftersom Berras farsa står i sin hemkommun på valbar plats på folkpartiets lista.

Flera telefonkiosker vägrar att instämma med föregående telefonkiosk. Men den tidigare talaren står på sig.

– Berras syrra fyllde 21 år och Berras farsa hade glömt att tjacka ballonger till partyt.

En yngling som med anledning av semesterledighet har klätt ut sig till jungman Jansson avbryter:

– Jag var på Berras syrras party. Det var massor av ballonger, men dom var gula, röa och blåa och gredelina. Säga vad man vill om RFSU, men inte kränger dom gredelina kondomer i sina automater.

– Nä vars, säger en handelsman från orten. Det ligger väl helt enkelt till så att nån kille har lyckats ragga upp en brud i natt och så fattades det enkronor för honom. Vad gör man inte i en sån situation?

– Då hade det välan räckt med ett gummi? menar en finnig 14-åring allvarligt.

– Det var kallt i natt. Han kanske frös och måste ta på flera, flinar en grillbarsoperatör i vit kockmössa.

Debatten går i allt våldsammare svängar. Mitt i ett av veckans mera deppiga lågtryck har badortsidyllen plötsligt fått något att prata om.

Sedan kommer en saklig herre i diagonalkostym och förstör alltihop. Han säger:

– En lastbil har råkat backa sönder glasrutan, och man har därför tömt automaten på preventivmedel för att ingen ska frestas att stjäla dem. Glasmästare lär vara på väg i raska ilmarscher för att snabbt laga automaten och återställa semesterlyckan inom räjongen.

Badortsidyllen återgår till att prata om vädret i mumlande ordalag. Berras farsa drar en suck av lättnad, rentvådd från alla misstankar. Och mannen i den chockrosa frottéhatten säger att han får väl komma tillbaka lite senare då.

Men det var ju en liten fin nyhet att suga på så länge den varade.”
Gits Olsson avled 1985. Vi är många som saknar honom.

TUNGT VÄGANDE SKÄL

I tidningen Se från 1970 hittar jag vid sommarens stora genomläsning ute på landet följande citat under vinjetten Vad dom sa i veckan.

Carl-Gustaf Lindstedt: Jag har aldrig spelat Romeo. Det finns inte så kraftiga rankor upp till balkongen. Det skulle vara om Julia hade en vinsch.

Cello: Stig Järrels herresäte slumpas bort för en och en halv miljon. Men det tycks inte gå att uppbringa någon köpare trots att de stackars mäklarna jäktar mer än de stackars jäklarna mäktar.

Red Top: Sverige är en demokrati, vilket betyder att den ena hälften bestämmer över den andra.

Ingemar Johansson: Bo Högberg säger att alla svenskar är idioter. Han är svensk själv.

Arne Ericsson i Gomorron: Ugglan är ett märkligt djur. På dagen ser den ingenting alls. Men på natten ser den lika bra som på dagen.

Ulf Nilson i Expressen: Det är hårda tider. I Amerika tror optimisterna att en vetebulle kommer att kosta en dollar om några år. Pessimisterna tror att den kommer att kosta en rubel.

Torvald Gahlin: Hästkrafterna var förvisso ofarliga när det bara var hästar som hade dem.

Nils Poppe: När jag blickar tillbaka liknar mitt liv ett enda långt hinderlopp med mig själv som dess största hinder.

Ria Wägner: Ingen har fyllt TV-rutan som jag.

Ferdinand Nilsson, riksdagsman (c): Det är, så vitt jag förstår, min uppfattning.

BLANDADE KARAMELLER

Diverse lustigheter publicerades en gång i tiden i tidningen Se under vinjetten Blandade karameller. Så här såg det ut i några av de exemplar från 1970 som jag har hittat i den lilla stugan vid havet den här sommaren.

Det lilla barnets moder sa: Inte behöver du väl gå på Skansen och se på aporna, nu när tant Inga är här?

Kamrer Larsson hade fått en elak böld i nacken och fru Larsson tog med honom till doktorn. Läkaren granskade bölden och sa: Det var en ful fan! - Ja, sa fru Larsson, men han är snäll mot barnen.

Nej, Simon Templar tar inte emot i dag. Han är lite trött efter Alla Helgons Dag.

Blondinen hade blivit placerad vid den store miljonären och tyckte att hon måste säga nåt. Så hon sa: Det är inte dumt att vara god för över en miljon så här i slutet på månaden.

Konstigt nog så var det utmätningsmannen som fick Svensson på fötter igen, för han tog både fåtöljen och TV:n.

Och så tar vi väl ytterligare några av Veckans klipp när vi ändå är i gång.

HUMORISTISKA GÄSTER VÄRST

I tidningen Ses kartläggning av svenska uteätare sommaren 1970 har vi tidigare presenterat tre av de sex huvudgrupperna, nämligen de handgripliga, de snorkiga och de hurtiga. I dag har turen kommit till de återstående, nämligen de kritiska, de gnälliga och slutligen den största och värsta gruppen, de humoristiska.

De kritiska är de som lägger pannan i djupa veck och studerar matsedeln som om den vore ett avbetalningskontrakt med oförskämd ränta.

– Sexton kronor för Coeur de filet? Det åt jag en på Cattelin för åtta och femtio sommaren 1953, säger dom.

– Jag bad om vitt bröd, fröken, då ska ni väl inte bära hit snatterpinnar från orkestern.

– Det är Finn Crisp, det vita brödet kommer strax.

– Ovanligt tråkig mat i dag, säger dom till hovmästaren. Finns det någonting som ni kan rekommendera?

– Ja, kalvlevern är mycket fin.

– Jaså, vad är det för fel på den då?

De gnälliga har inte bara kritik mot själva maten, det är så mycket annat som det är fel på.

– Kan inte hovmästaren fråga mannen som sitter där borta om han vill byta plats med mig. Doktorn har förbjudit mig att utsätta mig för drag. Vid det här fönstret blåser det frisk kultje.

– Skomakarlåda? Ja, det kan jag väl ta, bara det inte är nån pligg i den.

– Det här rödvinet kan jag inte dricka, det är surt. Dessutom bad jag om en femtifemma från Rhon-dalens sydsluttning, inte nån sån här jädrans ättika från Algeriet.

– Måste ni flambera de andra gästernas pepparstek bredvid mitt bord? Jag har sett dom eldsvådor jag ska i mitt liv.

De humoristiska är dock värst, de som alltid beställer ”Mekano” i stället för Byggmästarlåda, pekar på oliven i sin drink och säger: ”Det här gröna mitt i Manhattan, är det Central Park det?” och sen sätter den rullade servetten på huvudet och säger:

– Jag är biskopen av Skara, har ni änglamat i dag?

Det är humoristerna som sticker in huvudet genom dörren på Operabaren och ropar tvärs över lokalen:

– Finns det sprit här?

Det är humoristerna som säger ”swisky” i stället för whisky, ”hösthimmel” i stället för den stjärnlösa folkkonjaken och ”barndomsminnen” i stället för prinskorv.

Det är humoristen som går fram till ett vilt främmande par, pekar på damen och låtsas känna herrn och säger:

– Tjenare, men du . . . hon ser väl inte så jävlig ut som du sa!

Det är humoristerna som inte kan passera orkestern utan att slå knytnäven i cymbalen och skrika:

– Första ronden. Sekonderna lämnar ringen!

Det är humoristerna som sätter den tomma ölflaskan till munnen och blåser som Waxholm 1 i sjönöd.

Det är humoristerna som tar servitrisen i hand och skakar den när hon räcker fram handen för att ta emot betalningen. 
Och det är humoristerna som stannar vid bord där vilt främmande människor dricker kaffe, sätter pekfingret på kaffepannans pip och säger:

– Pip!

HANDGRIPLIGHETER PÅ KROGEN

Mitt i sommaren 2015 sitter jag utanför den lilla stugan vid havet och bläddrar i tidningen Se från 1970 medan skymningen sakta lägger sig över nejden. I nummer 28 har redaktionen tagit pulsen på de svenska uteätarna, alltså den tidens lunchgäster på krogen.

Efter trägna studier uppger sig tidningen vara i tillfälle att redogöra för hur våra vanligaste uteätare uppför sig på lunchrestaurangen. De fördelar sig enligt tidningen på sex huvudgrupper. Nämligen de snorkiga, de handgripliga, de hurtiga, de kritiska, de gnälliga och de humoristiska.

Låt oss i dag börja med att koncentrerar oss på de tre förstnämnda grupperna, som presenteras på följande sätt:

De handgripliga är de där äldre herrarna som inte kan spisa på restaurang utan att söka kroppskontakt med servitriserna. De anser att det hör till gästens rättigheter att ge servitrisen en smällande dask i stjärten och hojta:

– Hej, lilla gumman, skinkan är fin i dag känner jag!

Det är bara herrar som daskar. Någon jämlikhet mellan könen verkar inte finnas på detta område. Trots trägna studier av beteedemönster hos svenska uteätare har vi inte lyckats upptäcka någon dam som rappat till hovmästaren i ändan och undrat ”om lilla gullgubben kan fixa en sexa whisky till”.

De snorkiga nöjer sig med att utöva psykisk terror De tittar upp från matsedeln, sätter ett pekfinger på servitörens vita men kanske något solkiga skjorta och säger:

– Finns dom skjortorna i vitt också?

De säger till servitriserna:

– Hämta dill till potatisen, stå inte där och prata persilja.

De säger:

– Jag beställde en sommartallrik för evigheter sen. Och med sommartallrik menar jag en sommartallrik från den här sommaren.

När hovmästaren kommer förbi och bockar och säger: ”Smakar biffen bra?” svarar de snäsigt:

– Det får ni väl för fan gå ut i köket och ta reda på.

De hurtiga är de där unga herrarna i clubjacka och ögon som ännu bär spår av nattens vedermödor på Operakällarens dansgolv. De störtar in på den mörka lunchbaren, som endast upplyses av stearinljus, trevar sig fram till hovmästaren och säger:

– Får vi en matsedel och en pannlampa!

När deras ögon vant sig vid ljuset börjar de beställa. Dom säger ”ölsner” i stället för pilsner, ”ett bläckhorn” i stället för en karaff rödvin och att korv ska dom inte ha, ”det har vi hemma”.

– Sjömansbiffen är fin, säger hovmästarinnan.

– Jaså, säger de hurtiga. Är den gjord på jungmän i stället för gamla sega matroser?

Det slutar med att dom äter en portion räkor för att sedan peka på sköljskålen och säga:

– Räkorna var fina, men citronsoppan var i tunnaste laget.

Det var de tre första grupperna. De resterande återkommer vi till längre fram i veckan.

VAD HÄNDER EGENTLIGEN PÅ KROGEN?

Hur bär sig folk åt på krogen?

Ja, inte på kvällstid alltså, utan mitt på dan.

Vad händer egentligen på våra lunchrestauranger mellan klockan tolv och två?

Detta frågade man sig redan 1970 på den gamla fina veckotidningen Se, och eftersom jag har hela årgången ute på landet vet jag besked, åtminstone vad det gäller det som hände på den tiden.

Efter en noggrann kartläggning och studiebesök på ett stort antal lunchrestauranger kom man fram till att de svenska uteätarna kunde delas upp i sex olika huvudgrupper.

Allra värst var de humoristiska gästerna, tätt följda av de handgripliga. Men där fanns också ett stort antal representanter för kategorier som de kritiska, de snorkiga, de hurtiga och de gnälliga.

Jag har hela listan och kommer att presentera den i den här bloggen denna vecka.