MR PINKERTONS LONDON

Här följer ett kapitel ur min bok Mr Pinkertons London. Läs gärna och kolla även in Marian Väpnargårds läckra illustrationer.

Förföljd av gamla gummor

Frimärken finns sällan på samma ställen som man köper vykort i England. De får man inhandla i något postkontor.
När jag besökte posten vid Queensway i detta ärende möttes jag strax innanför dörren av en mycket gammal dam på väg ut. När hon fick se mig stannade hon upp, släppte rullatorn med ena handen, höll upp ett brev och sa:
– Excuse me, young man. Can you read this? Kan ni läsa det här?

Jag tittade då hastigt på den sida av brevet den gamla höll fram och svarade att det var avsänt av en mrs Mary Morrison i Newcastle.

– Det var det jag anade, sa gumman och stapplade vidare.
Vad det var hon anade och vad det betydde fick jag aldrig veta.
Däremot vet jag med säkerhet att trakterna kring Notting Hill och Bayswater vimlar av gamla damer i hundraårsåldern som ständigt kommer fram och säger ”Excuse me, young man” med en röst som inte är van att bli motsagd.

Efter att ha mött några av dessa krutgummor på Londons gator i ett antal år har jag två teorier.

Antingen härstammar de från gamla officerare från imperiets storhetstid och är i så fall kvinnor som har levt många år i tropikerna och vant sig vid att det kommer en tjänstvillig boy springande så fort de knäpper med fingrarna.
Eller så är de änkor efter Montgomerys soldater i andra världskriget, dessa sega, okuvliga män som aldrig gav upp. De slogs mot Rommels armé i Nordafrika och blödde för oss på Normandies stränder medan Churchill förkunnade att England kan förlora alla slag utom det sista. De som överlevde kriget har för länge sedan dött en naturlig död. Kvar är deras änkor i hundraårsåldern, som nu går omkring med käppar och rullatorer på Londons gator och säger ”Excuse me, young man” till turister i övre medelåldern.
Senast hände det inne i en av de Boots-butiker, som finns i varje stadsdel och är en sorts blandning av parfymeri, kemikaliehandel, fotoaffär och apotek.

Medan jag stod där och valde ut ett rakvatten kom en av alla dessa urgamla gummor släpande på en pensionärskärra med gnisslande hjul. Utan att tveka gick hon rakt fram till mig och sa:

– Ursäkta mig, unge man. Kan ni hjälpa till här?
När jag svarade jakande fortsatte hon:
– Böj er ner och ge mig den där burken med ansiktskräm på nedersta hyllan. Jag blir så yr om jag måste böja mig.
Jag gjorde då en snabb knäböjning, grep burken och räckte fram den.
– Nej, nej, inte den, sa gumman irriterat. Den röda.

Jag satte mig då på huk, pekade på en burk och undrade om det var den.

– Nej, nej, nej, protesterade tanten. Den röda sa jag ju. Den står där bredvid. Ser ni dåligt?
När jag invände att den inte var röd utan orange sa hon befallande:
– Res er upp så jag får se ordentligt!
Jag gjorde så och visade burken för henne.
– Nej, det är fel. Titta om det står någon innanför. Jag blir så yr om jag ska böja mig.

Jag ställde mig då på knä på golvet och lyckades leta fram en burk med ljusröd etikett längst in på den nedersta hyllan. Sedan reste jag mig hastigt och kände hur det svartnade för ögonen av allt farande upp och ner.

– Det var bra, sa tanten. Nu kan ni få titta efter om det finns någon nattkräm också.
Jag hann knappt stryka bort ett par svettdroppar ur pannan förrän hon fortsatte:
– Böj er ner och titta efter nattkrämen!
När jag invände att jag inte visste hur den såg ut svarade hon:
– Den blå naturligtvis. Nej, nej, nej, inte den. Den ska vara mörkblå, inte ljusblå. Leta vidare! Titta bakom!
Äntligen hittade jag rätt burk och vågade resa mig upp. Nu fick jag godkänt av gumman, samtidigt som jag kände hur yrseln kom över mig på nytt.
– Thank you, young man, sa hon. Ni har varit mycket hjälpsam. Jag blir så yr om jag ska böja mig.

Jag vacklade ut ur affären, yr och vimmelkantig, medan stjärnor och kometer dansade på näthinnan efter alla hastiga knäböjningar. För att lugna ner mig gick jag in på puben Kings Head vid Moscow Road och beställde ett litet glas öl.

Vid ett bord satt två gamla damer med var sitt glas gin. De verkade dock bara vara i åttioårsåldern. Rena småflickorna alltså, men för säkerhets skull satte jag mig så långt därifrån som möjligt.

Sedan jag pustat ut i tio minuter reste jag mig och gick mot dörren. Ute på gatan tittade jag försiktigt åt båda hållen för att försäkra mig om att där inte kom några nya hundraårsgummor med kurs mot mig.

Efter att ha konstaterat att kusten var klar och att ingen rullator kom hotfullt gnisslande runt hörnet smög jag hem till hotellet för att vila ut.

Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London. Den är slutsåld på förlaget men jag har fortfarande några få exemplar kvar. Jag finns på gujohans@telia.com eller 0522-10599.