fredag 29 april 2016

RITUALER, SLUTSPELSSKÄGG OCH OTVÄTTADE UNDERKLÄDER

Det finns mycket att tänka på inom idrotten. Inte bara själva agerandet på planer och arenor. Viktiga saker händer vid sidan om också.


Björn Borg hade till exempel aldrig vunnit sina fem Wimbledontitlar om inte en av hans kompisar under varje finalmatch år efter år hade suttit på läktaren närmast till höger om Lennart Bergelin i samma otvättade kalsonger som han hade första gången.
Johan Cryuff slog alltid sin målvakt lätt i magen innan han gick ut till match och spottade sedan ut sitt tuggummi på motståndarnas planhalva.


Christer Mattiasson i Elfsborg var tvungen att gå ut sist ur omklädningsrummet, slå i alla dörrposter och slutligen sparka på en papperskorg som alltid stod på samma plats. En gång hade någon flyttat papperskorgen och då gick spelet fullständigt i baklås för den stackars elfsborgaren.


Anna Lindberg ställde alltid sina badtofflor på samma ställe innan hon skulle hoppa och Tiger Woods lär alltid ta på sig en röd tröja inför viktiga avgöranden.
Alla vet dessutom att morsor på läktaren betyder otur och att en tennisspelare absolut inte får trampa på linjerna mellan bollarna.


Men mitt uppe i denna djungel av ritualer, maskotar, slutspelsskägg, klappar på låren och otvättade underkläder finns också olika grader av besatthet. 
Och frågan är om inte Djurgårdens förre ishockeymålvakt Tommy Söderström tar priset. Jag har sparat ett gammalt tidningsklipp där det står att Söderström före varje hemmamatch var tvungen att inhandla en kexchoklad, en glass och en kvällstidning i samma kiosk. När det sedan var dags lämnade han alltid omklädningsrummet som nummer två och beträdde isen med höger skridsko först.


Men inte nog med det. Före varje match och i periodpauserna skulle han också ha tre Dextrosol i en mugg vatten. Muggen dunkade han sedan i bänken tre gånger och avslutade med att spotta i den.
Fler avslöjanden följer i denna blogg.

tisdag 26 april 2016

ATT KNYTA SKORNA

Anders Limpar avslöjade en gång i en tv-intervju att han alltid var tvungen att knyta den vänstra skon före den högra innan han gick ut till match.


Det var ingenting konstigt med det. Inte förrän skosnöret gick upp på den högra mitt under matchen. Då måste han böja sig ner och knyta upp även den vänstra skon. Sedan knöt han den först, innan han kunde gå över till den högra och knyta den, i förvissning om att allt hade skett i rätt ordning.


Och det är precis så det ska gå till. Det vet väl alla som har spelat lite fotboll. Själv kom jag visserligen aldrig längre än till Uddevallakamraternas tredje pojklag och en kort sejour som vänsterytter i Rosseröds B-lag. Men nog lärde man sig i vilken ordning skorna skulle knytas.


Och sånt sitter i. Även om man absolut inte är det minsta vidskeplig, så finns det väl ingen som är så galen att han utmanar ödet genom att ta på sig den högra skon före den vänstra. Eller möjligen tvärtom.
Om sådant ska det handla i den här bloggen senare i veckan. Fortsättning följer alltså,

fredag 22 april 2016

SKOLMINNEN FRÅN LÄROVERKET

Varje gång jag går förbi Agnebergsskolan känner jag ett stänk av vemod. Jag saknar den stora skolgården och det svarta metallstaketet runt omkring. För att inte tala om den gamla fristående tegelbyggnaden där gymnastiksalen var inrymd.

Så börjar ett av de tolv kapitlen i min senaste bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll – en nostalgitripp till femtiotalet”. Det handlar bland annat om lärare och skolkamrater i läroverket, alltså det som i dag heter Agnebersskolan.

Läroverket som det såg ut på femtiotalet.

Här följer ytterligare några rader ur boken:

Birger Österlund hette min förste klassföreståndare i läroverket. Eller Uddevalla Högre Allmänna Läroverk som det så högtidligt hette. Adjunkt Österlund insjuknade en bit in på läsåret och efterträddes av den betydligt yngre Torgny Yckert, som lite skämtsamt brukade påpeka att UHAL egentligen betydde Uddevalla Halkiga Läroverk eftersom det var så lätt att halka ur. Han framhöll också att hur mycket vi än läste behövde vi aldrig vara rädda för att få ”lärovärk”.

Rektor Rosenberg

Tage Rosenberg var rektor, hård med rättvis som det hette. En gång var vi tre man som hade stört ordningen på en sånglektion för magister Mansler och det så intensivt att rektorn tillkallades. Det resulterade i var sin rungande örfil så att det susade i skallen flera minuter efteråt. Välförtjänt vill jag gärna tillägga så här i efterhand.

Mikael Koch

Bland skolkamraterna vid den här tiden fanns flera som skulle bli välkända Uddevallabor så småningom. Gunnar Klasson gick i klassen under mig, Percy Barnevik ett par klasser högre, liksom handbollsspelarna Mikael Koch, Rolf Silvstrand och Fred Strömsten. Där fanns Lars-Olof Andersson, blivande chef på TV-Aktuellt och radskrivare i Kuriren med signaturen Loa redan i realskolan.

Nils-Gunnar Hasselberg

Där fanns Nils-Gunnar Hasselberg som blev brandchef i Uddevalla så småningom. Och där fanns Per-Olof Andreasson som spelad fotboll i IFK Uddevalla och hade tagit teknikmärket i guld. Tack vare det fick han med lottens hjälp bli bollpojke i landskampen Sverige-England 1956 och åka till Stockholm och träffa Kalle Svensson och Julle Gustavsson och de andra landslagsstjärnorna. Det var det allmänna samtalsämnet bland oss småpojkar på skolgården i flera dagar.

Nils Asp

I teckningssalen styrde Nisse Asp och Stig Trädgårdh. Vår klass hade Asp och han skickade ibland ut oss på stan med uppmaning att rita av vad vi ville.
– Använd fantasin, sa han och så kom halva klassen tillbaka med var sin teckning på kyrktornet ur nästan samma vinkel från någon av bänkarna kring dammen i Klocktornsberget.

Stig Trädgårdh

I historia hade vi lektor Hagren. Han inledde första lektionen med att säga att ingen kan bli godkänd i historia som inte kan räkna upp samtliga svenska kungar från Gustaf Vasa och framåt med årtal och allt. Tack vare honom kan jag än i dag rabbla hela Sveriges regentlängd från 1523 och framåt om jag så skulle bli väckt mitt i natten.
Men ännu mer nytta hade jag av modersmålsläraren Kjell Hansson. På fem år i realskolan lärde han mig skriva en någorlunda korrekt och begriplig svenska, som bidrog till att jag sedan kunde försörja mig som journalist i femtio år. Dessutom gav han mig bra betyg trots att jag inte var med i gänget som ställde upp och skrapade hans båt på vårarna nere i södra hamnen.

Gunnar Thorpert

I matematik hade vi Gunnar Thorpert. Matte har aldrig varit mitt ämne men Gunnar var en god pedagog och lyckads lära mig både att räkna med bråk och att lösa ekvationer. Och på provräkningarna lönade det sig att anstränga sig lite extra. Hade man alla rätt fick man nämligen 25 öre av magistern.
Jag saknar inte bara skolgården utan också den gamla gymnastiksalen i hörnet mot Östergatan och Agnebergsgatan. Det var en vacker byggnad med många utsmyckningar på utsidan som gjorde att man kunde klättra längs nästan hela huset. När jag gick i 1:5 tävlade vi om vem som kunde ta sig längst utmed väggen utan att vidröra marken.

Lars Höglund

Där innanför hade vi gymnastik för Lars Höglund. Han var god vän med min far, som hade varit elitgymnast och deltagit i OS i Berlin 1936. Själv klarade jag knappt överslag på bom så det var lite genant. Men jag var inte intresserad och hade ingen tanke på att gå med i frivilliga gymnastiken på kvällarna.
Men i parallellklasserna som vi hade gymnstiklektioner tillsammans med fanns ett par riktigt duktiga killar. Det var Per Schwartzman och en som hette Wellman som båda blev så pass avancerade att de gjorde flick-flack och volter och ställde sig i givakt efter nerslagen som riktiga gymnaster. Då stod magister Höglund bredvid med sin anteckningsbok och satte poäng efter en tiogradig skala.
En nia! utropade han för de riktigt skickliga..
Fem var godkänt och för egen del kunde jag få en sexa eller sjua ibland men sällan mer.


Det var alltså ett litet smakprov ur min senaste bok ”Alfabilder, raketost och rock´n´roll”. Den finns att köpa på http://www.litenupplaga.se/1514 för 235 kronor plus frakt.
Eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com för 220 kronor så levererar jag boken fraktfritt inom Uddevalla..







tisdag 19 april 2016

ÄNNU MERA PARTAJ

Här är ytterligare några exempel på hur det lät i tv-programmet Partaj från 1969, allt enligt ett gammalt vhs-band som jag har hittat i mina gömmor.


Ni är frikänd från anklagelsen om bigami. Ni kan återvända till er familj igen.
– Vilken av dom?

– Ni har alltså rånat en bank?
– Nej, det var bara en liten jordbrukskassa.


 Men hur kunde ni slå honom innan han slog er?
– Det förstod jag ju att han skulle slåss.
– Hur kunde ni veta det?
– Det var hur tydligt som helst. Han tog ju av sig löständerna och stoppade dom i fickan.

– Min fru smörjer in sig med en massa oljor och krämer på kvällarna så man får se upp så hon inte halkar ur greppet.


– Kan jag få för fem öre blandad frukt, men inte så mycket meloner.

Kärleken är inte bara en akt, det är pauser också.

Om Snorre Sturlasson hade gått i grundskolan i dag, ett sånt helsicke han hade haft - som dom skulle retat honom!

– Tänk att så fort jag får tag på en brud som kan laga mat som min mamma, då ser hon ut som Tore Wretman.


– Jag tycker hundar är bättre husdjur än myror för man behöver inte böja sig så långt ner när man klappar dom.

– Säga vad man vill om hembränt. Det luktar orm men det smakar pyton.

– Får jag följa med dig hem? Jag älskar att följa med erfarna damer hem.
– Men jag är inte så erfaren.
– Vänta bara, vi är inte hemma än.


 Det bästa p-pillret är en kopp kaffe.
– Jaså, hur menar du då, före eller efter?
– Nej, i stället för.

Otrohet, det är väl fel man på rätt ställe det?

Det är synd att vitaminer inte smakar lika gott som kalorier.



fredag 15 april 2016

INDEPENDENCE DAY

I jakten på besked om vad det är för träd jag har på tomten hade det blivit dags att söka kunskap i ett gammalt uppslagsverk i min bokhylla.
Det är bara det att jag har så svårt att koncentrera mig när jag bläddrar i sådana. Blicken börjar flacka upp och ner på sidorna och plötsligt hittar jag något så intressant att jag genast glömmer vad jag letar efter.


Nu får jag till exempel reda på att Allsvenskan, eller Allsvenska serien, är den högsta divisionen i flera svenska idrotter, bland annat fotboll, samt att allongeperuk är en peruk med långa nedhängande lockar, införd på Ludvig XIII:s tid i Frankrike och mode för herrar under 1600- och 1700-talet.
Jag får också veta att Almadén är en stad i mellersta Spanien med 11 000 invånare och kvicksilvergruvor kända redan av romare och araber samt att Almedalen är en park i Visby på Gotland, där partiledarna vid 1980-talets början höll politiskt viktiga tal under sensommaren.


Det där med 1980-talets början får mig då att fundera på om mitt uppslagverk är riktigt aktuellt, en teori som styrks av att Alma-Ata uppges vara huvudstad i Kazachstan i Sovjetunionen.
En närmare koll visar att boken är tryckt 1985 så alla uppgifter är väl inte högaktuella.
Men när det gäller almträden kan väl inte så mycket ha förändrats sedan den tiden. Står det att det växte nötter på almarna 1985 så ska det väl göra det i dag också.


Efter denna djupdykning i vetenskapens värld slår jag igen mitt uppslagsverk utan att ha blivit så värst mycket klokare när det gäller sorten på träden i trädgården.
Och när jag ställer mig och tittar ut genom fönstret i skymningen får jag en konstig förnimmelse av att det kanske inte är några träd alls.
I det tilltagande mörkret påminner de nämligen starkt om de utomjordingar som förekom i filmen Independence Day. Alltså de där svarta, ludna varelserna som hade störtat med ett flygande tefat i USA strax efter andra världskrigets slut och förvarades på en hemlig bas någonstans i öknen.


Och när en av de amerikanska soldaterna lyckades tillfångata en av de nya inkräktarna från samma planet vaknade den till liv i laboratoriet och löpte amok och ströp en av professorerna med sina långa bläckfiskarmar innan den blev nedskjuten.
Exakt så med små huvuden och en massa långa tentakler ser träden ut när jag står och betraktar dem i det tätnande mörkret. Min blick möts av fem utomjordingar som står fullständigt stilla och låtsas vara träd i väntan på att jag ska gå och lägga mig så att de kan bryta sig in och strypa mig också.
Kommen så långt i mina funderingar beslutar jag att trots allt ta risken att gå och lägga mig innan tröttheten får mig att se flygande tefat också.

onsdag 13 april 2016

ALM, PIL ELLER POPPEL?

Här följer ytterligare ett avsnitt i utredningen av vad det är för sorts träd som håller på att växa mig över huset om jag inte klipper bort allt nytt som förökar sig varje år. Själv har jag alltid trott att det var almar, men jag har även fått bud på pil och poppel.



Efter att ha skrivit in ordet ”alm” i en av våra vanligaste sökmotorer fick jag upp 59 200 000 träffar på 0,33 sekunder.
Femtionio miljoner tvåhundratusen alltså! Inklusive fotografen Anders Alm, fotbollstränaren Andreas Alm och romanförfattaren Lars Alm bland några av de första.


Där fanns också en hänvisning till almar, som när man klickar sig vidare, uppges förekomma i tre arter, nämligen skogsalm. lundalm och vresalm.
Det är kanske vresalm jag har i trädgården, tänkte jag, men när jag läste vidare såg jag att dessa bara förekommer på mellersta Öland.


Dessutom tyckte jag inte att någon av de nämnda almarterna såg ut som de jag har i trädgården så jag gick vidare till ”poppel”.
Det gav bara 354 000 träffar men när jag hade klickat mig fram till detta sorts träd stämde inte heller det med verkligheten.
Jag gick vidare genom att skriva in ordet ”pil” och då blev det nytt rekord för dagen med drygt 73 miljoner träffar, bland annat denna:
En pil är en projektil som används tillsammans med en pilbåge eller ett armborst.”


När jag skrev in ”pilträd” gick det bättre, men dessa såg inte heller ut som det jag har i trädgården.
Jag gick då till bokhyllan och tog ner mitt gamla konversationslexikon.
Det blev jag heller inte mycket klokare av.


Där stod att alm är ett träd av almsläktet (Ulmus på latin) som har cirka 20 arter och att frukterna är små nötter med tunn vinge runt om. Jag har inte upptäckt några nötter alls på mina träd så nu började jag bli riktigt orolig.


Dessutom har jag svårt att koncentrera mig när jag bläddrar i uppslagsverk. Blicken börjar flacka upp och ner på sidorna och plötsligt hittar jag något så intressant att jag glömmer vad det var jag letade efter.
Fortsättning följer.

måndag 11 april 2016

EN SOFFLIGGARES FUNDERINGAR

När jag hade klippt färdigt de fem träden utanför mitt hus var jag så trött att jag var tvungen att gå in och lägga mig på soffan.


Där låg jag sedan på rygg i ett par timmar och tittade i taket och funderade på vad det var för träd jag hade klippt.
Jag har alltid trott att det är almar men under arbetets gång hade jag nu fått bud på både pil och poppel från intresserade förbipasserande.
Slutligen reste jag mig från soffan och satte mig vid datorn för att försöka lösa mysteriet.


Jag skrev in ordet ”alm” i en av våra vanligaste sökmotorer och höll på att studsa baklänges när jag fick upp 59 200 000 träffar. Femtionio miljoner tvåhundratusen!
Fortsättning följer.

fredag 8 april 2016

BLODET DROPPAR UNDER ALMARNA

På en rad ut mot gatan framför huset står fem träd som har den egenskapen att dess grenar förökar sig på ett fullkomligt osannolikt sätt och hotar att växa över huset om de får vara i fred och göra som de vill. För varje år som går blir jag allt säkrare på att de skulle förvandla mitt hus till ett gammalt törnrosaslott om jag inte klippte bort alla nya grenar när våren kommer.


Därför står jag varje vår på min trappstege och klipper och klipper och klipper. Jag har inte räknat grenarna jag klipper bort men jag är säker på att det sammanlagt rör sig om flera tusen.
En hel del av dessa når jag upp till utan att ställa mig på stegen. Det är först när jag börjar närma mig toppen på varje träd som det blir problem.


Eftersom de grenar som ska vara kvar sticker ut på ett synnerligen osymmetriskt och oberäkneligt sätt både nedtill och upptill på träden kan jag inte ställa stegen hur som helst.
Det innebär att jag ibland måste vrida kroppen i de mest egendomliga ställningar samtidigt som jag ska försöka hålla balansen för att inte ramla ner från stegen eller välta den över ända.


Där står jag i all min glans i storstövlar, en gammal luggsliten rock och en yllemössa med texten Queens Park Rangers Football Club nerdragen över öronen och balanserar medan stegen vickar hit och dit.



Solen sticker i ögonen, svetten bryter fram i pannan och jag börjar bli yr i huvudet men någon paus är inte att tänka på för det är nästan hälften kvar på det här trädet och sedan har jag två som jag inte ens har börjat klippa.
En riktig klippare tar inte paus. För en sådan existerar ingen rast och ingen ro, tänker jag och upptäcker att jag börjar få allt konstigare associationer där jag står på stegen.



Jag tänker till exempel på att om man tog alla de kvistar jag kommer att ha klippts bort när jag är färdig och la dem i en lång rad så skulle man nog komma nästan ett helt varv runt jorden. 
Jag tänker på att skulle jag ramla ner från stegen nu och slå ihjäl mig så kan ingen i alla fall komma och säga annat än att jag dog med stövlarna på precis som de gamla hjältarna i vilda västern.


Och jag tänker på att när jag var ung en gång i tiden så gick det en film på biograferna som hette Blodet ropar under almarna. Jag har för länge sedan glömt vad den handlade om men jag minns att många i stället sa Blodet droppar under armarna.
Med sådana tankar virvlande i skallen klipper jag vidare
Det hela brukar ta minst två hela arbetsdagar och sliter hårt på kroppen. Och som om detta inte vore nog lyckades jag vid ett tillfälle för ett par år sedan klippa mig i tummen så att blodet verkligen började droppa under almarna.


När mörkret börjar lägga sig den första dagen går jag in och slickar mina sår, väl medveten om att det är den andra dagen som är värst. Då har träningsvärken satt in i armar och ben under natten. Ryggen kommer att kännas som om jag har dragits genom en mangel och stora blåsor har hunnit bildas i klipphanden så att jag kommer att få svårt att hålla i sekatören.


När jag sedan står där på stegen den andra dagen känner jag hur jag börjar svettas och skaka medan jag klipper vidare som i trance. Ibland går det bara runt i skallen och frågan är om inte blodet börjar droppa under armarna också. 
Eller almarna.
Om det nu är almar alltså.
Det finns kanske anledning att återkomma till den saken, men det får bli vid ett annat tillfälle.

onsdag 6 april 2016

DET STORA KLIPPET

Det stora klippet vid den här årstiden börjar för min del med att jag tar fram sekatören och stora häcksaxen samt kollar så att dessa inte har förlorat något av skärpan från förra året.
Sedan bär jag ut den gamla trappstegen och ställer mig på den och börjar klippa de fem almar som står i en rad ut mot gatan på min tomt.


Ibland uppträder jag inför stor publik.
– Jaså, nu är det dags igen, säger folk som går förbi.
– Ja, nu är det vår, säger jag.
– Det ser jobbigt ut det där, påpekar någon.
– Man vänjer sig, svarar jag.
– Vad är det för träd egentligen? undrar andra.
– Almar, svarar jag men jag är inte riktigt säker.


Han som jag en gång köpte huset av påstod det, och det är det enda jag har att gå efter,
Men ibland möts jag av invändningar.
– Almar ser väl inte ut på det viset, säger någon.
– Jag undrar om det inte är popplar, hävdar en annan.
– Det kan vara en speciellt framodlad form av pil, föreslår en tredje.


Mina kunskaper i botanik är begränsade och jag ger egentligen blanka fasen i vad det är för sorts träd. För mig handlar det enbart om det praktiska arbetet och att så snabbt som möjligt bli klar med det.
Ny klipprapport följer.

måndag 4 april 2016

STORA KLIPP PÅ GÅNG

Det sägs att det är kärva tider och att de stora klippens dagar är förbi.
Jag vet inte det. Själv gör jag det ena klippet efter det andra och jag ser knappt något slut på det heller.


Det är speciellt vid den här tiden på året som jag gör mina klipp.
Utstuderat och samvetslöst går jag till väga och detta med en skärpa som ibland nästan skrämmer mig själv.


Med berått mod och hundraprocentigt medveten om vad jag ger mig in på satsar jag allt jag har utan några som helst samvetskval eller betänkligheter. Någon tid för ånger eller eftertanke existerar heller inte.
En utförlig förklaring föjer senare i veckan i denna blogg.

fredag 1 april 2016

FRAMÅT ELLER BAKÅT - DET VAR FRÅGAN

Här följer hela historien och den osminkade sanningen om hur det gick till när sommartid för många år sedan gjorde sitt intåg i det tidningshus som då var min arbetsplats.


Fastighetsskötaren skulle alltså gå runt i huset och ställa om samtliga klockor i byggnaden för så gjorde man på den tiden. När han gick förbi min plats frågade han om jag visste åt vilket håll visarna skulle flyttas.
– Bakåt så klart, sa jag
– Är du säker på det? sa fastighetsskötaren.


– Javisst, sa jag. Vitsen med det här är ju att det ska bli längre och ljusare dagar. Och för att tjäna in en timme måste man ställa tillbaka klockan lika mycket. Då får man en timme extra och dagen blir längre.
– Och det är du helt säker på? sa fastighetsskötaren.
– Hundra procent, sa jag.


En stund senare var jag klar för dagen och gick hem. När jag satt framför teven på kvällen blev jag plötsligt alldeles kall. Nyhetsuppläsaren tog nämligen fram en stor urtavla av papp och sa att när vi nu går över till sommartid ska klockan ställas fram en timme. Sedan förde han den långa visaren oändligt sakta runt ett helt varv för att alla skulle förstå och flyttade fram den lilla visaren ett steg medan han förklarade att så här ska klockan ställas fram när den blir två i natt för att dagarna ska bli längre och ljusare.


Denna illustrerade och övertydliga pedagogiska utläggning träffade mig som en klubba i skallen. Jag satt som bedövad en lång stund och funderade på vad jag hade ställt till med.
Sedan samlade jag ihop mig och tänkte så skarpt jag kunde en stund. Om fastighetsskötaren hade gjort som jag hade sagt skulle alla klockor på jobbet visa två timmar för lite när den nya arbetsveckan började. Alla klockor skulle vara sju på morgonen när de var nio i resten av spridningsområdet.


Vad skulle detta innebära? Skulle alla gå på lunch två timmar för tidigt? Skulle de som hade viktiga möten och tider att passa komma två timmar för tidigt och undra vart den de skulle träffa hade tagit vägen?
Kaos, tumult och förvirring skulle sprida sig och jag såg för mitt inre hur jag själv kom till jobbet senare på dagen och fastighetsskötaren riktade ett anklagande finger mot mig och utropade:
– Där är han! Det är hans fel alltihop Det var han som lurade mig att ställa klockorna fel.


Men inget av allt detta inträffade. När jag äntligen vågade mig till jobbet visade det sig att samtliga klockor gick rätt och det fanns heller inget som tydde på att de någonsin hade gått fel. Fastighetsskötaren hade tydligen varit klok nog att inte lita på sin sagesman utan själv tagit reda på fakta i målet.