I dag har turen kommit till 70-talet, det kanske märkligaste av alla decennier i den svenska nutidshistiorien.
Som en stor grå massa ligger det där, inklämt mellan det ansvarslösa, omedvetna, glada 60-talet och det glittrande, flärdfulla och satsa på dig själv-omsusade 80-talet.
Alla var kommunister och hade runda glasögon och palestinasjalar och läste Marx och Engels och drog stenciler med antiamerikanska budskap i källaren och gick i demonstrationståg och knöt nävarna och ropade Krossa kapitalismen, USA ut ur Vietnam och Palme och Geijer – Nixons lakejer!
Tidningen Proletären var det fria ordets enda plattform, det var fult att tjäna pengar och dricka Coca-cola, jultomten var död och barnprogrammen i teve handlade om asiatiska sjuåringars arbete på risfälten.
Mao Tse-tung var förebilden. Fidel Castro var guden och Che Guevara var hans profet. Den västerländska kapitalismens sammanbrott var nära, USA var ett kapitalistiskt aphus och drömländerna hette Albanien och Nordkorea eller möjligen Afghanistan för där fanns det hur mycket brass som helst.
Det allra märkligaste var kanske att allt detta kom så plötsligt. Visst pyste det lite i slutet på 60-talet, men det var mest bland studenter och extremvänster. För oss andra var det fortfarande bubbelgum, champagne och guldlamé ända in på nyårsafton 1969. Sedan blev allting bara nöd och elände över en natt. Hela livet gick över i svart-vitt och det var ingen måtta på alla umbärande vi utsattes för.
Eller var det inte så? Efter att ha
funderat ytterligare en stund kom jag fram till att detta kanske inte
var den hundraprocentigt korrekta bilden. Det fanns faktiskt lite
annat också, men det ska jag be att få återkomma till lite längre
fram i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar