fredag 30 augusti 2019

NÄR BYXAN SPRACK FÖR P J PROBY

Någon som kommer ihåg popsångaren P J Proby?
Själv har jag bara ett vagt minne av en lirare som en gång i forntiden spräckte sina byxor mitt under ett scenframträdande.


Och mycket riktigt. När jag nu sitter och bläddrar i tidningen Se från 1965 faller polletten ner.
I nummer 44 från den 3 november detta år hittar jag flera sidor med bilder på en snubbe i rutig skjorta och cowboyhatt och följande förklarande text:

Popsångaren P J Probys unika scenkonst går ut på en sak: att spräcka brallorna i baken! Då först är succén fullständig. Nu misslyckades han kapitalt med att uppnå denna klimax i både Göteborg och Stockholm. På båda ställena fick polisen slita honom från tribunen med våld sedan han in i det sista förtvivlat ansträngde sig att ge sin kära publik full valuta.


Efter denna dramatiska inledning får vi en kort bakgrund till det nya fenomenet inom musikbranschen 1965. Första gången Proby spräckte sina sammetsbyxor var i januari tidigare det året under en föreställning i England, avslöjar tidningen och fortsätter:

Fansen nästan dog av glädje. Proby hade funnit sin melodi. Han fortsatte att spräcka brallorna. Han utestängdes från teatrar. Han förbjöds uppträda i TV. Det mäktiga engelska radiobolaget BBC tackade nej till hans speciella sångstil. Han kallades avskyvärd och obscen.
På Gröna Lund i Stockholm fick han spräcka byxorna under ovationsartat jubel i somras, och nu återkom han till en talrik publik i salig förväntan.
Både i Mässhallen i Göteborg och på Johanneshov i Stockholm knäade och ålade Proby av alla krafter. Men det var som förgjort. Hur mycket tonåringarna än tjöt så fick dom inte se nån byxspräckning. Några lär ha bett att få pengarna tillbaka.


Hur var detta möjligt? Vad var det som hade hänt? Har Proby slutat med sitt favorittrick, frågar sig tidningens medarbetare och kommer sedan med ett sensationellt avslöjande:
Sanningen är att Proby den här gången tycktes ha slarvat med ”tidsinställningen”. Se fick nämligen som enda tidning bevittna den stora byxspräckningen – men då var det knappt någon som såg på!


Så här gick det till:
Proby hade just ormat sig in i sin turkosblå ensemble med byxor som var otroligt smala över lår och knän men vidgade sig som trattar nedtill. Just som han kom ut ur omklädningrummer och skulle gå in på Mässhallens scen var olyckan framme. Han tog ett par klunkar ur ett glas och böjde knä i ett par uppmjukningsrörelser. Då hände det! Brallorna sprack med ett brak! Det skedde så blixtsnabbt att ingen kamera hann föreviga det högtidliga ögonblicket som varit avsett för göteborgsfansen. En ilsken Proby sprang tillbaka till sin loge och bytte till svart kostym, också den i sammet, Men den höll kvällen igenom.


På Johanneshov försökte Proby med den blå igen. Kostymen motstod alla påfrestningar tills en handfast polisman skyndade till och lyfte ut Proby för att få slut på det begynnande tumultet kring estraden.
Se kan dock avslöja ännu en intressant detalj:
Skarpa iakttgare vid ”ringside” hävdar bestämt att just då – i allra sista sekunden – sprack äntligen Probys brallor. Men det var så dags.


Och vad sa då Proby själv om byxspräckningen?
-Tala med min skräddare, mumlade han orakelmässigt enligt samma källa.


FOTNOT: P J Proby föddes den 6 november 1938 i Houston, Texas, som James Marcus Smith. Artistnamnet P J Proby tog han på förslag från en väninna som under sin skoltid haft en pojkvän med det namnet. Sångaren och ”byxspräckaren” P J Proby blev så småningom skådespelare och har gestaltat både Elvis Presley och Roy Orbison i olika musikaler. I höst fyller han 81 år och skriver fortfarande och spelar in egna låtar.
Och redan 1968 gjorde han albumet Three Week Hero, kompad av The New Yardbirds,  ett band som senare bytte namn till Led Zeppelin.
https://www.youtube.com/watch?v=lLPUQr62SVc



onsdag 28 augusti 2019

måndag 26 augusti 2019

fredag 23 augusti 2019

LIVET ÄR FULLT AV PORTMONNÄER

Vi är inne i augusti och ute i skärgården sitter man i kvällsskymningen på verandorna och pratar om livet. Augustiskymningen har förmågan att göra till och med plastdisponenter och semestrande försäljare av billiga begagnade bilar till små verandafilosofer.


Så skriver Gits Olsson i nummer 31 av tidningen Se från 1965 som jag sitter på verandan i den lilla stugan vid havet och läser i augusti 2019.


Häromkvällen kom vi underfund med att livet är fullt av portmonnäer, skriver Gits vidare och fortsätter:
En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (lagerchef i det civila) tände sin pipa och berättade att han upplevt något mycket märkvärdigt sist han var inne i stan för att handla. Mitt på vägen låg det en borttappad portmonnä. När lagerchefen böjde sig ner för att plocka upp den, hoppade portmonnän in i en häck och innanför lövverket glittrade luften av skadeglada gossars fnitter.


En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (konditor i det civila) menade att sådana där spratt har varit populära i hundratals år. Alla har vi väl bundit snören i portmonnäer och ryckt undan dem för folk.


En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (bilmekaniker i det civila) sa: Men en och annan fiffig jäkel satte foten på pluskan innan man hann rycka. Jag vill minnas att det gick åt många pluskor.


En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (taxiförare i det civila) sa, att det gjorde väl detsamma för det rörde sig väl i regel om tomma portmonnäer.


En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (bensinmacksinnehavare i det civila) påpekade det anmärkningsvärda i att alla människor låter sig luras av utplacerade portmonnäer trots att de själva i barnaåren varit med om att placera ut sådana. Människan lär sig aldrig av erfarenheten, ansåg han.


En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (ingenjör – väg och vatten – i det civila) sa att det minsann ligger något symboliskt i detta människans fåfänga jagande efter tomma portmonnäer. Det är ju det vi håller på med hela tiden.


Under det allmänna mummel som uppstod bland vegamössorna på verandan kunde följande uppsnappas och urskiljas:
När man skaffat sig en 50 hästars Mercury och är jättesalig över att ha den snabbaste plastbåten på hela ön, så är det allltid nån jäkla bandit som köper en 65 hästars dan därpå.
När man landar en femkilos gädda och rusar upp från båten för att visa den för grannen så står grannen på sin förstukvist upptagen med att rensa en på sex kilo.
När man äntligen lyckas resa upp sin 18 meter höga flaggstång så ramlar den förkromade knoppen ner och slår en i skallen så att det ringer i öronen på en i två timmar.


Det visade sig att alla vegamössorna på verandan var överens med den vegamössan som är ingenjör. Livet är fullt av borttappade portmonnäer, konstaterar Gits och avslutar med följande historia ur den bistra verkligheten:
Det är bara här ute på ön som vi går klädda så här. När vi måste in till stan blir vi civila igen. En och annan hinner dock inte klä om. Dagens Nyheters segelskribent till exempel. Han störtade raka vägen med snabbaste förbindelse från Sandhamn in till redaktionen i stan för att skriva sitt regattareferat och hann inte byta från sin eleganta vita nypressade seglardress. Han mötte sin chef R:et Eklöw i en av DN:s korridorer. R:et tvärbromsade och sa något förvånad:
-Va fan, ska du ut och sälja varm korv!

onsdag 21 augusti 2019

SOMMARENS STATUSSYMBOLER

Medan sommaren sakta går mot sitt slut sitter jag på verandan i den lilla stugan vid havet och läser tidningen Se från den 29 juli 1965.


I nummer 30 skriver Gits Olsson om sommarens stora statussymboler. Häng med till 1965 och kolla in vad som var högsta mode för den statusmedvetne på den tiden.
Här är hela listan:


Utegrillen. Folk har nu för tiden elektriska spisar i sina stugor – fina grejer med grillugnar med glasruta i luckan. Där innanför ligger fläsket och puttrar och det ser ut som i TV när Ria Wägner är i farten.
Trots det föredrar folk att grilla utomhus. Människor som är kinkiga med att visa sin status köper utegrill – i år ska det vara en sån som går på hjul. Första gångn jag mötte en hoppade jag åt sidan, för jag trodde det var ett smalspårigt lokomotiv som slitit sig och irrade herrelöst omkring. Men på lukten föstod jag att jag missförstått situationen. Så bra lönar sig ju inte järnvägstrafiken att man eldar lokomotiven med oxfilé. Dessutom hör det väl till undantagen att det bakom lokomotiven går ett fruntimmer som skriker genom röken: Hello friends, käket är klart!


Vilstol på hjul är sommarens andra stora symbol. Den är utförd i bambu och rotting och ganska lik grill-lokomotivet, i all synnerhet när det har legat en tant i stolen och stekt sig en hel efterniddag.


Hammocken blommar på varje udde i skärgården. Har folk ingenting att säga till om när det gäller hammockar? Finns det inget konsumentinstitut som kan ingripa? Jag tänker på färgsättningen och mönstret i den vanligaste folkhammocken. Det har sålts hammockar i Sverige i massor av år och fortfarande är dessa utemöbler klädda i samma hiskliga mönster och färger och läskiga fransar. En svensk genomsnittshammock ser ut som soffan på muggen i orientaliska harem. Inte för att jag ränner särskilt ofta på orientaliska harem, men man vet ändå hur där ser ut, för man läste ju Vecko-Revyn på 40-talet.



Utespisen. Inte bara varje villa i stan utan snart sagt också varenda sommarstuga är numera utrustad med utespis. Utespisens främsta uppgift är att suga in kall luft i nederkanten av kåken och blåsa ut varm luft rakt upp i luften genom skorsten, något som visat sig vara bra mot blåskatarr hos kråkor.
Utespisen sätts in när sommarfamiljen har ledsnat på de andra symbolerna – den hjulförsedda utegrillen och den elektriska spisens fläsk-TV. Utlänningar som gästar vårt land återvänder hem och anförtror sina vänner att Sverige minsann inte är ett så utvecklat folkhem som många inbillar sig: ”Dom har till exempel eldstäderna utanpå kåken och man ser hela familjer sitta och huttra kring spisen där dom trätt simpla korvar på pinnar för att försöka laga sig middag över elden.”


Badmadrassen är en gammal långkörare på topplistan över sommarsymboler. Första gången en badmadrass trafikerade vår vik – det var strax före andra världskriget – väckte den bestörtning på sina håll. En grosshandlare i ved och kol kom guppande på vågorna grensle över en sån där pumpad korv. En troende skärgårdsbonde sprang vit i ansiktet till skogs, för han trodde han mött Jona, vilken segersäll styrde valfisken mot stranden i två knop efter att nyss ha spottats ut ur dess buk. Den troende kom inte åter till bebyggda trakter förrän skallgångskedjan försäkrade att det stod Tretorn på valfisken.


Skrev alltså Gits Olsson i tidningen Se från 1965, som jag fortsätter att läsa med stort nöje och stigande förtjusning i den svenska sommaren 2019.

måndag 19 augusti 2019

onsdag 14 augusti 2019

SUPERB SOMMARLÄSNING

Helt oberörd av världspolitiken och vädrets växlingar fortsätter jag att lyssna på min gamla ångradio och bläddra i tidningen Se från 1965 utanför den lilla stugan vid havet.


I nummer 40 läser jag hur mellanviktsboxaren Bosse Högberg efter att ha slagit ut italienaren Fabio Bettini uppmanas att strunta i EM-titeln och åka till USA och utmana världsmästaren Joey Giardello direkt.


Och när jag vänder blad får jag ett tungt vägade skäl att läsa mer boxning, för där presenteras 130 kilos-kolossen Buster Mathis i text och bilder. Enligt tidningens utsände till Busters hemstad Grand Rapid, Michigan, är dennes största problem i ringen att hålla byxorna uppe för han har ingen midja alls.


Under vinjette Veckans klipp hittar jag följade märkliga annons, saxad ur Hjo Tidning:


Och strax därunder följer en rad egendomliga rubrike ur andra tidskrifter:


Vidare konstaterar jag att tandläkaren och premiärlejonet Alice Timander fyller 50 år samt att en ny läskedryck med namnet Fanta har introducerats i Sverige.


Däremot faller jag inte för frestelsen att skicka efter den här produkten, trots bra pris och förmånliga avbetalningsvillkor.


En rapport från skolans värld med dess tilltagande nedbusning och moralupplösning får jag också


Och så avslutar vi med en historia som så vitt jag minns var gammal redan 1965


Allt medan solen sakta sänker sig över den lilla stugan vid havet.