måndag 30 december 2013

SANNINGEN OM SIR WILFRED

I jakten på sanningen om Sir Wilfred av Ivanhoe hade det nu blivit dags för lite källforskning.
Vilka var dom egentligen, kung Arthur, Rikard Lejonhjärta, prins John, Ivanhoe, Robin Hood, Athelstone, Svarte riddaren, lady Roweena och jungfru Rebecka?


Och hur uppstod egentligen hela den här situationen med normander och saxare och tornerspel och krig och intriger? Att normanderna kom med Wilhelm Erövraren till de brittiska öarna och segrade i slaget vid Hastings 1066 vet jag. Men sedan då? Vilka var saxarna till exempel? Hur kom dom med i det här? Det låter ju som om dom var tyskar, och vad hade dom i så fall med Ivanhoe att göra?


Frågorna hopade sig inför nyårsdagens matinéföreställning i tv-soffan.
För att vara mentalt förberedd inför årets upplaga av Ivanhoe insåg jag att här måste det forskas och det ordentligt också.
Google brukar kunna fixa svar på det mesta. Men eftersom jag inte litar riktigt på Wikipedia och en del andra källor på nätet vände jag mig till min bokhylla och Bonniers stora lexikon i stället.


Det gick dock inget vidare. Faktum är att jag körde fast redan på Saxarna. Där stod till att börja med: ”Saxare, se sachsare.”
När jag hade bläddrat dit stod det: ”Sachsare, germansk folkstam, se Sachsen.”
Och när jag tagit mig dit fick jag äntligen lite upplysningar: ”Sachsen, sachsarna bodde mellan nedre Rhen och Elbe. Deras förste store härskare var Henrik Fågelfångaren. Under 1000-talet koloniserade sachsarna slaviska länder i öster.”
Men inte ett ord om Ivanhoe eller de brittiska öarna.


Jag räknade då ut att jag kanske borde slå på anglosachsare i stället. Den stavningen fanns inte med. Däremot stod det: ”Anglosaxare, se angelsaxare” och där kunde man äntligen läsa:
”Det folk som uppstod i England ur flera stammar efter den germanska erövringen på 400- och 500-talen. Vår kunskap om denna epok i engelsk historia är mycket bristfällig.”


Angelsaxarnas storhetstid uppgavs sträcka sig några år in på 1000-talet, men eftersom jag redan visste att Arn Magnusson spöade sir Wilfred i slutet på 1100-talet, blev jag inte värst mycket klokare av detta.
Jag letade vidare men hittade varken prins John, Svarte riddaren eller jungfru Rebecka. Slutligen beslöt jag gå direkt på Ivanhoe men där stod bara: ”Roman av Walter Scott (1820) med motiv från Rikard Lejonhjärtas tid. Filmad flera gånger.”


Rikard Lejonhjärta hittade jag i alla fall till slut med beskrivningen: ”Rikard I, 1157-99, kung av England från 1189, son till Henrik II. R. Var en av ledarna för tredje korståget, varvid han 1191 erövrade Cypern. De legendariska riddaregenskaper som tillskrivits honom lär knappast motsvara verkligheten.”
Då gav jag upp och bestämde mig för att åtegå till sagans värld och bara njuta av filmen på nyårsdagen i stället.

lördag 28 december 2013

IVANHOE - VART TOG DU VÄGEN?

Filmen om Ivanhoe var länge ett måste för många svenska tv-tittare på nyårsdagen. Jag vet inte hur det är med det längre sedan den gamle riddaren flyttades till TV3.


Klart är i alla fall att glansen kring Sir Wilfred av Ivanhoe har bleknat något sedan vi fick veta hur grundligt Arn Magnusson läxade upp honom i Jan Guillous Tempelriddaren för ett tiotal år sedan.
Som alla litteraturhistoriskt bevandrade numera känner till, krävde ju Rikard Lejonhjärta att Arn skulle rida mot hans bäste riddare, när Arn kom till engelsmännens läger som Saladins förhandlare.


Det hjälpte inte att Arn förklarade att han burit sina sporrar på slagfältet i tjugo år och att han ogärna använde dem på lekfältet. Eller att han varnade den unga vildhjärnan sir Wilfred med orden: ”Betänk nu en sak, unge man. Du rider mot en tempelriddare för första gången och vi förlorar aldrig mot ömskinn i sådana här lekar”.
Tre gånger kastades som bekant den unge sir Wilfred ur sadeln inför ögonen på sin misslynte kung, och sedan dess har jag inte kunnat titta på Ivanhoe på nyårsdagen med samma behållning som tidigare.


Visserligen är jag lite misstänksam mot Guillot alltsedan denne i Riket vid vägens slut lät den danska flaggan förekomma i slaget vid Gestilren år 1210, trots att de historiska källor jag känner till hävdar att Dannebrogen föll ner från himlen över Valdemar Segraren under korståget i Estland 1219, men det kanske är svårt att bevisa så här snart 800 efteråt.
Dessa små reflektioner medförde i sin tur att när jag tittade på filmen om Ivanhoe senast började jag fundera på om personerna och händelserna där verkligen är historiskt belagda eller om man bara har hittat på alltsammans och sedan blandat och gett.


Detta är ytterligare ett tecken på hur allting förändras med tiden. Från barndomens matinéföreställningar minns jag bara att man tyckte det var häftigt med alla riddare som sköt ihjäl varandra med pilbåge och högg huvudet av varandra med svärd.
Då nöjde man sig med spänning och action. Nu vill jag ha ordning och reda och struktur på historien och människorna som förekommer i den. Vilka var dom egentligen, kung Arthur, prins John, Robin Hood, Svarte riddaren och jungfru Rebecka?


Jag vill veta i vilken tid allt detta utspelades och i vilket förhållande huvudpersonerna stod till varandra, och jag vill ha bakgrund till varför det blev som det blev. Det är väl ordningsmannen i mig som gör att jag knappt kan somna på kvällarna förrän jag fått klart för mig hur det ligger till med saker och ting.
Fortsättning följer.

torsdag 26 december 2013

GOTT NYTT ÅR!



På nyårsdagen var det i många år fyra saker som gällde:
Ryggläge på soffan, nyårskonsert från Wien, Ivanhoe och stora bakrusbackhoppningen från Garmisch-Partenkirchen med Sven ”Plex” Petersson.


Men tiderna förändras. Plex finns inte bland oss längre, Ivanhoe flyttades till TV3 och för egen del behöver jag inte längre tillbringa större delen av nyårsdagen liggande på rygg.
Vad det har blivit av allt detta ska jag försöka utreda i den här bloggen de närmaste dagarna.


måndag 23 december 2013

BOHUSLÄNINGEN PÅ 60-TALET

Här följer ytterligare några bilder ur min bok ”Kuriren, Bohusläningen och jag”. Kan köpas på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller epost gujohans@telia.com


Bohusläningens tidningshus vid Norra Drottninggatan så som det såg ut i mitten på 1960-talet. Observera vänstertrafiken och den låga trähusbebyggelsen på båda sidor.
 
Eric Jonsson var chefredaktör från 1958 till 1979.

I sätteriet var det bly som gällde. Här ses typografen Yngve Johansson i aktion.

Förbundskaptenen Orvar Bergmark på besök pratar fotboll med sportchefen Lennart Floodberg, Ingemar Larsson och mig.
 
Lars-Gunnar Björklund och jag intervjuar Örgrytelöpare Bosse Johansson efter segern i Tvåstadsloppet mellan Vänersborg och Uddevalla.


För fler detaljer: Se länken www.litenupplaga.se/1218 eller ring mig på 0522-10599.

fredag 20 december 2013

WILMA PÅ VALLEN 1962

Ytterligare några bilder ur min bok ”Kuriren, Bohusläningen och jag”, som kan köpas på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig på telefon 0522-10599 eller gujohans@telia.com

Wilma Rudolph på Sverigeturné (här i vit plastregnkappa) drog 4 500 åskådare till Rimnersvallen 1962 - i ösregn och utan att springa. Det räckte att hon visade sig som prisutdelare. Alla ville se OS-drottningen från Rom 1960.
Åtta år senare fick jag intervjua hennes efterträdare på sprintertronen, Chi Cheng från Taiwan, på Hotell Gyldenlöwe i Uddevalla.
Nisse Hillén var redaktionssekreterare på Kuriren fram till nedläggningen 1963.
Vid den tiden fanns fem biografer i Uddevalla. Så här kunde annonserna se ut i Kuriren.

Fler bilder och massor av text på 162 sidor i boken ”Kuriren, Bohusläningen och jag”.


måndag 16 december 2013

VM-MATCHEN PÅ RIMNERSVALLEN

Några bilder ur min bok "Kuriren, Bohusläningen och jag", som finns att köpa på www.litenupplaga.se/1218 eller direkt av mig, antingen via telefon 0522-10599 eller e-post gujohans@telia.com


18 000 åskådare på Rimnersvallen såg VM-matchen Brasilien-Österrike den 8 juni 1958. Den gamla ståplatsläktaren var som synes välfylld. Av de 18 000 satt 3 000 på bänkar placerade på löparbanorna runt hela arenan, skilda från planen av ett lågt "kravallstaket" bestående av trästolpar som man slagit ner i tegelstybben och dragit tre band av gul plasttråd.genom.

Matchen bevakades av elva man från Bohusläningen. Här är tidningens lag samlat dan före dan. Längst till vänster fotografen Arne Andersson. Sittande i mitten redaktionssekreteraren Wilhelm Hansson och sportchefen Ebbe Bohlin. Stående i mitten ses Yngve Carlsson och tvåa från höger Ebbe Ljungberg, som svarade för matchreferat och intervjuer.
 
Brassarna laddade upp på I 17:s regementsområde, skyddade av beväpnade vakter och höga staket. På den övre bilden ur Bohusläningen i det här klippet ses Garrincha prova ett labyrintspel på Soldathemmet tillsammans med Dino Sani. Därunder testar Zito sina färdigheter på hammondorgeln.

 
Förköpsbiljetter såldes i Fingals sportaffär vid Torggatan av Fingal Ryberg (till höger) och Bertil "Knaster" Johansson.
 
Fler detaljer i boken ”Kuriren, Bohusläningen och jag” som finns att köpa på alla de stora boksajterna på nätet eller kan rekvireras genom bokhandel om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen. Eller så kan man ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com

fredag 13 december 2013

HÅRD JULNÖT ÄNTLIGEN KNÄCKT

Debatten hade varit hård och frän kring stambordet på lunchrestaurangen. Frågan gällde vid vilken tidpunkt i advent man skulle ta fram sina julsaker.

Redaktör A hade hävdat första advent, medan den berömde optikern höll på Lucia.
Mötet hade då beslutat ge utslagsröst till den kände politikern, ibland även kallad mittenbrodern. Denne hade dock inte varit på plats vid bordet på flera dagar. När han slutligen infann sig, hann han knappt sätta sig förrän tre man spände ögonen i honom varpå kåsören begärde ordet och sa:
– Vi har enats om att du har utslagsröst. Frågan gäller: Borde jag ha tagit fram tomten och julbocken samtidigt som jag hängde upp adventsstjärnorna?

Mittenbrodern tittade då med fast och förtrolig politikerblick på sina lunchkamrater och sa
– Nej.
Kåsören begrundade detta ett par sekunder och replikerade sedan:
– Det var ett ovanligt rakt svar för att komma från en politiker. Det har du all heder av. Men nu kommer nästa fråga: Vid vilken tidpunkt ska jag då ta fram dem?
Då måste jag ge två svar, sa mittenbrodern.
Det var det jag anade, sa redaktör A. Mer än ett rakt besked klarar han inte.

– Låt höra, sa kåsören.
– Bocken den 13 och tomten den 23, sa mittenbrodern.
– Varför just dom dagarna? sa optikern.
Bocken tar man fram till Lucia medan tomten får vänta till dagen före julafton, svarade mittenbrodern och fortsatte:
– Det är i alla fall min modell. Man ska ta det lugnt och inte börja firandet för tidigt.
– Får man dricka julmust? sa redaktör A.

– Ja, det går bra, sa mittenbrodern. Jag har själv druckit en i dag.
– Det var väl det jag tänkte, sa redaktör A. Nu har han varit ute och blivit mutad igen.
Församlingen ägnade sig sedan åt sina lunchtallrikar, varpå mittenbrodern sammanfattade det hela med orden:
– Det var intressanta frågor ni hade i dag. Det känns tryggt att någon sysslar med lite jordnära ting, så man slipper ta ställning till om vi ska gå med i Nato varje dag.

Inför sådan förtroendegivande argumentation böjer sig naturligtvis kåsören och plockar följaktligen fram bocken lagom till Lucia, medan tomten får vänta ytterligare ett antal dagar.

onsdag 11 december 2013

KÄND POLITIKER FÖRSVUNNEN

Diskussionens vågor hade gått höga kring lunchbordet. Frågan gällde vid vilken tid i julmånaden det var dags att ta fram sina porslinstomtar och halmbockar.


Redaktör A hävdade att alla julsaker skulle fram till första advent, medan den berömde optikern ansåg att varken tomten eller bocken skulle släppas ut förrän kring Lucia.
Mötet hade därvid enats om att ge den kände politikern, ibland även kallad mittenbrodern, utslagsröst i frågan.
Det var bara det att mittenbrodern inte dök upp vid bordet nästa dag heller, trots att han hade lovat infinna sig.
– Han vill bara försöka inbilla oss att han har mycket att göra, sa redaktör A. Men han är väl ute på sina symöten och dricker kaffe och äter pepparkakor.


 Inte heller nästa dag var mittenbrodern på plats.
– Den politikern kan man inte lita på, sa redaktör A. Och ändå verkar han tro att han ska få våra röster vid nästa val. Det kan han glömma direkt.
– Han kanske har mycket att göra med partiarbetet så här års, invände optikern.




– Det är det han försöker få oss att tro, sa redaktör A. Och sedan inbillar han sig att det räcker att sätta in charmoffensiven mot oss fjorton dagar före valet.
Nu är det bara ett avsnitt kvar på denna julsaga. Läs den rafflande upplösningen senare i veckan.

måndag 9 december 2013

DELIKAT FRÅGA VID LUNCHBORDET

Frågan om när det är tid att ta fram sina julsaker har inte lämnat mig någon ro sedan första advent.

Den påminner dessutom om en diskussion som fördes vid lunchbordet på en av stadens restauranger en gång i tiden. Övriga deltagare i denna bordskonferens var redaktör A, den berömde optikern samt den kände politikern.
Den sistnämnde – stundom även benämnd mittenbrodern – var dock inte på plats första dagen, så jag fick nöja mig med att lägga fram problemet för de båda övriga.


 
Frågan gällde alltså när man skulle ta fram sina porslinstomtar och ställa i fönstren samt vid vilken tidpunkt i julmånaden det var dags att släppa ut halmbocken från vinden och placera i vardagsrummet.
– Det var det dummaste jag hört, sa redaktör A. Hur kan du tveka om något sådant? Fram med alla tomtar och julbockar på direkten. Blås på bara!



Den berömde optikern hade dock en något avvikande mening.
– Jag tycker nog du kan vänta lite, sa han försiktigt. Tomten ska du inte ta fram förrän tidigast kring Lucia och jag skulle vilja påstå att det är likadant med bocken.
Redaktör A höjde då rösten och sa till optikern:
– Det var tråkigt att höra att ditt vanligtvis goda omdöme sviker dig den här gången. Det är klart man ska ta fram tomtarna på första advent.


 
Här var uppenbart att det fanns två olika falanger. En som likt redaktör A hävdade omåttligt firande och frossande utan några som helst inskränkningar eller återhållsamhet samt en mera restriktiv linje med stramare hållning.
Jag beslöt att vänta en dag och låta den kände politikern, alias mittenbrodern, få utslagsröst i denna delikata fråga.
Fortsättning följer.

fredag 6 december 2013

BLAND STJÄRNOR, TOMTAR OCH BOCKAR

Efter att ha hämtat ner lådan med adventssaker från vinden ställde jag den på golvet i vardagsrummet. Sedan plockade jag upp innehållet och la på ett bord.
Där fanns två adventsstjärnor, tre ljusstakar, en julgransmatta, en porslinstomte samt en halmbock.


Ljusstakarna fick jag snabbt på plats, men det var värre med stjärnorna.
Eftersom det går ett år mellan varven hinner man alltid glömma alla specialanordningar och särskilda arrangemang som krävs för att få julstjärnorna på plats. Inte nog med att man är tvungen att plocka ner alla ordinarie smålampor och möblera om i fönstren. Man måste också vira sladdar runt gardinstänger och knyta lagom mycket för att sladden ska nå ner till stickkontakten i väggen.


Och när jag äntligen hade fått allt detta att stämma på den första stjärnan visade det sig att själva stjärnan hängde snett. Jag började då knyta upp och lirka med sladden och stod väl där och höll på med det i en halvtimme, innan jag kom ihåg att det fanns ett litet reglage på själva stjärnan, och då blev det äntligen rakt till slut.


Sedan gjorde jag likadant med den andra stjärnan. Men när jag hade knutit fast sladden i gardinstången och dragit kontakten bakom alla gardiner och blomkrukor ner till urtaget i väggen så lyste inte lampan.
För att komma åt den var jag tvungen att knyta upp och ta ner alltihop, innan jag kunde sätta i en ny glödlampa och sedan knyta fast sladden i gardinstången igen och lirka den bakom alla blomkrukor och gardiner och så blev det äntligen ljus även i den stjärnan.


Vid det laget var jag så utmattad att jag bara satte mig ner i soffan och flämtade. Tomten, bocken och mattan la jag tillbaka ner i kartongen, eftersom jag tyckte det var lite för tidigt att ställa fram även dessa.
Men när jag sedan gick ut och tog en promenad fick jag se att i vissa fönster stod både tomtar och små bockar uppställda, så jag började bli orolig för att jag hade missbedömt situationen. Skulle man kanske trots allt plocka fram alla julsakerna på en gång?
Jag får fundera vidare och eventuellt återkomma i den här frågan.

tisdag 3 december 2013

FRAM MED STJÄRNOR OCH STAKAR

Dagen före första advent gick jag upp på vinden för att ta fram lådan med julsaker och kolla vad jag hade att komma med inför de stundande helgerna.


Efter en stunds letande kunde jag konstatera att detta var vad jag hittade:
Två adventsstjärnor
Tre ljusstakar
En julgransmatta
En tomte av porslin
En julbock av halm.


Eftersom grannarna redan hade gjort adventsfint i sina fönster, tyckte jag det var bäst att försöka hänga med.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Varför ska jag försöka förklara lite längre fram i veckan.
Just nu är jag så utmattad av allt brottande med sladdar, stjärnor, strömbrytare, glödlampor, stickkontakter, fönsterbänkar, gardinstänger och en hel del annat att jag inte orkar.
Fortsättning följer alltså.

fredag 29 november 2013

CHURCHILL OCH TOMTEN

Julklappsbekymmer? Inte om man känner någon som gillar att åka till London. I så fall ser man till att tomten kommer med den kombinerade kåserisamlingen och guideboken Mr Pinkertons London.
Ännu finns ett fåtal ex kvar på förlaget. Här bjuder jag på ett smakprov ur ett av de 25 kapitlen med illustrationer av Marian Väpnargård. Boken finns att köpa på www.litenupplaga.se/1128 en kort tid till eller kan rekvireras genom bokhandel.
 

 

Därför bajsar inga duvor på Churchill


När klockan är nio i Sverige slår den nio slag.
Så går det inte alltid till i England.
Det är alldeles för enkelt.
Vid universitetet i Oxford finns till exempel en klocka som inte reagerar alls när klockan är nio. Men fem över nio slår den etthundraett slag, och det är naturligtvis precis som det ska vara.
Om någon svagsint person undrar varför, kan jag upplysa att 101 är antalet elever som studerade vid universitetet i Oxford under dess första år på 1200-talet. Och att klockan slår när den är fem över nio i stället för när den är nio beror naturligtvis på att Oxford ligger på ett sådant avstånd från nollmeridianen i Greenwich att när klockan är nio där så är den, åtminstone ur akademisk synpunkt, fem över nio i Oxford.
Saken är som synes mycket enkel.
 
 
Sedan räknade någon ut att när klockan är nio i Greenwich är den egentligen 8.55 i Oxford men det var så dags då. Eftersom klockan hade börjat slå 101 slag 9.05 i Oxford fick den fortsätta att göra det. Man kan ju inte ändra på gamla traditioner.
Från London kan man göra utflykter till både universitet i Oxford och det i Cambridge. Rivaliteten är stor mellan de båda anrika institutionerna. När man talar om Cambridge i Oxford nämner man inte dess namn. Man säger bara ”the other place”.
Sedan 1836 möts de båda universiteten en gång om året i roddtävling på Themsen. Att banan är 6 780 meter lång beror självfallet på att det är avståndet mellan starten vid Putney Bridge och målet i Mortlake.
Det enda som är konstigt är att inte alla roddtävlingar i världen är 6 780 meter.
 

När man åker till Oxford passerar man Blenheim, där Winston Churchill föddes år 1874.
Han var aldrig med och rodde på Themsen. Han fick militärutbildning i stället, men han började faktiskt sin civila yrkesbana som journalist och korrespondent i boerkriget.
Där blev han tillfångatagen men lyckades rymma. Boerna utfäste då en belöning på 10 pund till den som grep honom, död eller levande.
Detta gjorde Churchill mycket upprörd. Efter vapenstilleståndet ingick han på brittisk sida i en kommission. Där fanns även den boerofficer som hade satt priset på hans huvud.
Jag är mycket besviken på er, sa Churchill. Priset var alldeles för lågt. Det borde ha varit minst 25 pund.
 
Trots att Winston Churchill har varit död i snart femtio år, svävar hans ande fortfarande över London. Man kan besöka de underjordiska krigsrummen där kabinettet samlades under andra världskriget och se sängen Churchill sov i. Vid Kensington Church Street ligger en pub med namnet The Churchill Arms. Det finns en souvenirbutik på Oxford Street med hans namn, och nere vid Parlamentet står han staty med käpp och överrock och tittar bistert bort mot Big Ben.

Churchills slagfärdighet var fruktad av många, och han kunde vara mycket oförskämd. Det påstås att han en gång vid en middag hade fått en bordsdam som han var synnerligen sarkastisk mot. Vid kaffet brast damens tålamod. Hon vände sig mot Churchill och sa:
Om ni hade varit min man, hade jag lagt gift i ert kaffe.
Churchill svarade lugnt:
Om ni hade varit min fru, hade jag druckit det.
 

Den store författaren George Bernard Shaw skickade en gång två biljetter till premiären på sin nya pjäs till Churchill. På ett medföljande kort hade han skrivit:
Tag med dig en vän – om du har någon!
Churchill svarade med ett telegram:
Är tyvärr upptagen på torsdag och kan inte närvara vid premiären. Men jag kommer gärna en annan kväll – om det blir någon!
 
Under de sista åren av Churchills levnad diskuterades att resa en staty över honom. Churchill ville inte ha någon. Han ville inte ha en massa duvor i huvudet, påstod han.
Men han förstod att man efter hans död ändå skulle ge honom en staty vare sig han ville eller inte.
Då krävde han en staty med inlagda elektroder i huvudet så att duvorna fick en lätt stöt var gång de försökte sätta sig.
Det är anledningen till att han står där alldeles ren och fin på Parlament Square utan att några fåglar vågar sätta sig på honom.
 

WINSTON CHURCHILL
Winston Churchill (1874-1965), brittisk premiärminister 1940-45 och 1951-55.
Officer och krigskorrespondent i boerkriget, innan han invaldes i underhuset 1900.
Symbol för det brittiska motståndet under andra världskriget. Känd för sin talekonst, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953, samma år som han adlades.



Detta var alltså ett utdrag ur min bok Mr Pinkertons London, som nu är nästan slutsåld på förlaget. Ett litet antal ex finns kvar på www.litenupplaga.se/1128 (188 kr + 19 kr i frakt). Den kan även rekvireras genom bokhandel, om man ber dem titta i datorn på något som heter Bokrondellen.
Det går också bra att ringa mig på 0522-10599 eller mejla till gujohans@telia.com så säljer jag de ex jag eventuellt har kvar för 188 kr fraktfritt inom Uddevalla och signerar för den som så önskar.