VADÅ VM?

Nu när England har åkt ur fotbolls-VM är det dags att återgå till väsentligheterna.

Nu kan man helt koncentrerar sig på förberedelserna inför starten av Premier League och The Championship samt League One och League Two. Det är ju ändå där den riktiga fotbollen spelas. Det där dom håller på med nere i Sydamerika är inte så mycket att bry sig om.

Och skulle någon envisas med att hävda det, så är det bara att be honom komma till de brittiska öarna för där säger man som Paul Gascoigne sa när han sparkade ner Anders Limpar så han höll på att bli fotbollsinvalid redan i första bollkontakten:

- Wellcome to England, lad!

 

Och för säkerhets skull lär han ha lagt till ”you fucking swede”, som ju betyder kålrot på engelska.

Dessutom finns det ju en annan alldeles fullkomligt naturlig och självklar förklaring till att England inte är kvar i VM, men den ska jag be att få återkomma till om en eller ett par dagar.

EN MILJON FÖR EN KLACKSPARK

Vi spelade boll på den lilla ängen uppe i skogen.
Det var Berra och hans brorsa, det var Karlsson och hans kusin, det var en som kallades för revolversvarvarn, det var Nisse Bengtsson och det var jag och några till.

Nisse Bengtssons farsa tyckte att hans son skulle vara hemma och läsa läxor i stället så han kunde få ett bra och välavlönat arbete när han blev stor. Då sa Nisse Bengtsson att det var onödigt för han skulle ändå bli proffs i Italien som Nacka Skoglund och han hade fått 150 000 när han skrev på för Inter.

Det där trodde inte Nisse Bengtssons farsa på. Men en dag när hans son hade smitit ut direkt han kom hem från skolan hittade han en annan bok i högen bland de försummade läxböckerna.

Den hette En miljon för en klackspark och påstods vara skriven av Nacka Skoglund. På framsidan var det dessutom en bild på Nacka Skoglund när han slog en klackspark medan det flög en massa sedlar i luften runt om honom.

Då blev gubben nyfiken och beslöt att ta reda på vad pojkarna hade för sig där uppe i skogen.

Rop och skrik och upprörda röster hördes på långt håll, så han ställde sig bakom ett träd och kikade fram just som hemmalaget hade fått frispark strax utanför straffområdet. En inbördes diskussion uppstod om vilken av de inövade varianterna som skulle användas.

Slutligen enades man om nummer 2B i det hemliga kodsystem som hade utarbetats för att motståndarna inte skulle förstå vad som väntade. 2B innebar att Nisse Bengtsson skulle springa fram och hoppa över bollen som en avledande manöver och i samma ögonblick som han gjorde det skulle Berra peta bollen till Karlsson som hade placerat sig i skottläge vid sidan av försvarsmuren.

Men Nisse Bengtsson hörde fel och tyckte att de andra sa 2C som innebar att Berra bara skulle låtsas peta bollen i sidled medan Nisse Bengtsson i stället skulle kruta på allt vad han orkade direkt mot mål.

Katastrofen var oundviklig. Nisse Bengtsson tog sats och sprang fram för att drämma till bollen allt vad han orkade, varpå Berra petade undan den i sista sekunden. Nisse Bengtsson slog ett av de största hål i luften som hade skådats på den planen och det vill inte säga lite. Högerbenet fortsatte upp mot skyn så att han lyfte ett par meter från marken innan han föll ner igen och landade på ändan så det small i hela planen.

Under ett kort ögonblick satt han stilla i gräset. Sedan reste han sig upp och började springa runt i cirklar medan han tjöt:

– ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH, ÖÖÖÖÖHHH!!!
Det visade sig senare att han hade tappat luften i fallet och därför inte kunde andas på vanligt sätt samt att detta var det enda ljud han kunde få fram.
All annan verksamhet avstannade. Alla stod bara stilla och tittade på galningen som sprang runt och tjöt som en stucken gris.
Och bakom trädet stod hans farsa och undrade vad det var fråga om. Han hade aldrig sett en fotbollsmatch och trodde att det hörde till spelet och skulle vara så här hela tiden.

När Nisse Bengtsson hade fått tillbaka luften och slutat springa runt, klev han fram och tog honom i örat. Sedan ledde han hem honom och förbjöd honom sparka boll för all framtid.

Var det detta som skulle föreställa den i boken omskrivna klacksparken som italienarna betalade en miljon för, så tyckte han för det första att italienarna inte var riktigt kloka i huvudet och för det andra att dom kunde behålla sina pengar för sig själva och inte lura svenska ungdomar till sådana här dumheter.

VI SOM SKULLE BLI PROFFS I ITALIEN

En gång för länge sedan spelades kvartersmatcher i fotboll på den lilla ängen uppe i skogen.

Samtliga deltagare var i 10-12-årsåldern men visste redan vad som väntade i framtiden.

När vi väl hade blivit upptäckta av någon talangscout och värvats till olika allsvenska klubbar skulle vi spela något år i landslaget och sedan bli proffs i Italien.
Nisse Bengtsson hade till och med planer på att hoppa över Allsvenskan och bli proffs direkt för så hade Nacka Skoglund gjort, fast där hade han ju fattat lite fel.

Problemet var bara att hans farsa inte begrep vilka lysande framtidsutsikter hans son hade. Han tyckte att Nisse Bengtsson skulle sitta hemma och läsa läxor i stället för att ränna omkring och sparka på en gammal läderboll.

– Vad har ni för er där uppe i skogen halva dagarna? frågade han.

– Vi spelar boll, sa Nisse Bengtsson. Jag ska bli proffs i Italien.
– Vad ska det vara bra för? sa hans farsa.
– Man blir berömd och tjänar pengar, sa Nisse Bengtsson. Nacka Skoglund fick 150 000 när han skrev på för Inter.

– Det var det dummaste jag hört, sa hans farsa. Du ska inte tro på allt vad dom andra pojkarna säger. Dom bara lurar dig.

– Det har stått i tidningen och då måste det väl vara sant, sa Nisse Bengtsson.
– Dom skriver så mycket konstigt nu för tiden, sa hans farsa.
Fortsättning följer.

VM-TRÄFF VID TV:N

Berra och grabbarna har gästat kåsören. I tv:n pågick VM-fotboll mellan Argentina och Iran. Efter en halvtimmes spel fick Argentina en frispark ett par meter utanför straffområdet. Messi stegade fram och sköt över både försvarsmuren och målet.

Fem minuter senare var det dags för en ny frispark, men den här gången från ett ställe betydligt längre ut.

– Nu kan han inte skjuta direkt, sa Berra.
– Nä, nu får dom hitta på något annat sa Karlsson.
– Dags att ta fram specialaren, sa en revolversvarvare som också var närvarande
Men Messi lyfte bara bollen över iraniernas mur och så hoppade en annan argentinare upp och nickade över målet.

– Det var en tråkig frispark, sa Berra.

– Det var bättre förr, sa Karlsson.
– När då? sa revolversvarvarn.
– När vi spelade boll på ängen uppe i skogen, sa Karlsson.

– Minns du Nisse Bengtssons frisparksvariant, sa Berra.

– Ja, den var grym, sa Karlsson.
– Jag trodde han skulle dö, sa Berra.
– Det var inte långt ifrån heller, sa Karlsson.
– Kan man få lite fler detaljer, sa revolversvarvarn.
Fortsättning följer.

EN MURARE MED BRUK I SKORNA

När redaktör A än en gång hade redogjort för ”Timpa” Simonssons bravader i svensk fotboll försökte den övriga församlingen vid stambordet på lunchgrestaurangen föra in samtalet på den pågående VM-turneringen i Brasilien.

– Messi är ju inte så dålig han heller, sa den försynte bankmannen.

– Och Neijmar kan göra mål han också, sa den berömde optikern.'
– Ja, sa kåsören. Det kanske är lite hårdare motstånd i VM i dag än i svenska division två på 40-talet.

Redaktör A avbröt då ätandet, lade ner sina bestick på bordet, spände blicken i kåsören och utbrast:

– Men i dag kanske dom inte behöver åka runt på byggena och stå och mura i ur och skur sex dagar i veckan.
”Timpa” Simonsson var nämligen murare. Men inte nog med det. Enligt redaktör A var han en av Sveriges allra förnämsta även på det området, troligen den allra bäste.
Kåsören genmälde då att detta sänker trovärdigheten i redaktör A:s påståenden. Att någon skulle vara både Sveriges bäste fotbollsspelare och Sveriges bäste murare i samme person förefaller osannolikt, eftersom det är två kompetensområden som ligger helt vid sidan av varandra.

På detta svarade redaktör A med att till nästa möte ta med sig ett exemplar av Rekord-Magasinet från 1949. På omslaget fanns en teckning på ”Timpa” Simonsson och under den stod:

En murare med ”bruk” i skorna.

Inne i tidningen redogjordes för ”Timpas” 50 mål på 18 matcher i division två men där fans också andra siffror.

1943 hade han gjort 61 mål på ett spelår om man även räknade in träningsmatcher. Det ansågs vara ett oslagbart rekord i svensk fotboll, varpå ”Timpa” året därpå svarade med 93 mål!

Församlingen kring lunchbordet funderade på detta under en stunds tystnad, varpå kåsören frågade:

– Hade han verkligen murbruk i skorna?
– Det undrar jag också, sa optikern. Var det inte tungt att springa med det?
– Och vad skulle det vara bra för? sa bankmannen.
– Ni är väl inte riktigt kloka nån av er, sa redaktör A. Begriper ni inte att det är bildspråk. Dom skrev så i tidningarna på den tiden.

– Fanns det fler murare i Allsvenskan? undrade kåsören efter en stund.

– Det var intressant att du frågade, sa redaktör A. Det fanns faktiskt tre. Är det nån av er som tar dom?
Men så långt sträckte sig inte församlingens kunskaper, utan redaktör A fick komma med avslöjandet själv.
– ”Timpa” var naturligtvis den främste, sa han. Men sedan fanns också Holger Hansson i Göteborgs-kamraterna och ”Skinnet” Wigren i IFK Norrköping. Alla tre var faktiskt murare.
– Det måste ha varit ett bra fotbollsyrke, sa optikern.
– Dom hade nog inte så mycket att välja på, sa redaktör A. Dom tjänade inga pengar på fotbollen, så dom fick försörja sig på det yrke dom en gång lärt sig.

I SKUGGAN AV FOTBOLLS-VM

Fotbolls-VM har sparkat igång och diskussionens vågor går höga kring stambordet på lunchrestaurangen.

– Vilka blir världsmästare nu när inte Sverige är med? sa den berömde optikern.

– Jag tippar att Argentina slår Frankrike i finalen, sa den försynte bankmannen.
– Brasilien vinner över Spanien i finalen, sa kåsören.
– Det är svårtippat, sa redaktör A. Det finns ju inga riktiga lirare nu för tiden. Annat var det på ”Timpa” Simonssons tid.
– Där satt den, sa kåsören.
– Undrar om vi inte har hört det där förr, sa bankmannen.
– Det var bara det vi väntade på, sa optikern.

För eventuellt nytillkomna läsare av denna blogg kan det vara på sin plats att påpeka att ”Timpa” Simonsson var center i Jönköping Södras allsvenska silverlag spelåret 1949-50. Dessförinnan hade han satt ett oslagbart rekord i svensk fotboll genom att dundra in 50 mål på 18 matcher i näst högsta serien 1944-45.

”Timpa” Simonsson drog rekordpublik så fort han visade sig, om man ska tro redaktör A. Hans ribbskott var berömda för att målställningarna stod och gungade i flera timmar efter matcherna. Men för det mesta sköt han mål och då stod nätet som en strut varje gång. Målvakternas största problem var att hinna undan för annars hade dom följt med in i buren dom också.

Allt detta enligt redaktör A, som dessutom kan redogöra in i minsta detalj för anfallskombinationer som utspelades för mer än ett halvt sekel sedan.

Han kan till exempel berätta om hur ”Timpa” i en match mot Göteborgs-kamraterna på Ullevi i maj 1949 klackpassade till Ivar Eidefjäll, som lobbade över en göteborgsback, varpå ”Timpa” tpg ner bollen med pannan och drog till på volley rätt upp i krysset så det bara susade om öronen på Henry Andersson i målet.

Redaktör A är den ende vid bordet som sett ”Timpa” i aktion, så de övriga får helt och hållet lita på hans omdöme. Vid något enstaka tillfälle händer det dock att någon dristar sig till att ifrågasätta sanningshalten i någon liten detalj i allt redaktör A berättar, men då blir man snabbt uppläxad.

Om detta ska det handla längre fram i veckan i denna blogg.

JAKTEN GÅR VIDARE

Jakten på tusenskönor i Bonniers stora lexikon från 1990 går vidare.

En bekant hade nämligen påstått att de små ettriga och aggressiva blomjävlar som breder ut sig alltmer på min gräsmatta inte alls är något ogräs utan går under beteckningen tusenskönor.,

När jag hade tagit fram band 13 Sve-Une och långt om länge bläddrat fram till detta ord möttes jag av följande rad:
Tusenskönor – se Bellis.

Jag ställde då upp band 13 Sve-Uno i bokhyllan igen och tog ner band 2 Bek-Cho. Medan jag bläddrade fram mot bellis kunde jag inte undgå att konstatera att Belgien sedan 1971 är indelat i tre regioner, nämligen Flandern, Vallonien och Bryssel. Vidare fick jag veta att Bel Ami är en roman av Maupassant om en hänsynslös streber och kvinnotjusare samt att belemniter är utdöda bläckfiskar vilkas cylindriska skal finns i avlagringar från jura- och kritperioderna.

Att Harry Belafonte uppgavs vara en amerikansk svart calypsosångare som blev världsberömd 1956 med Banana boat song bekräftade bara vad jag redan visste. Men när jag kom till namnet Bellini blev jag minst sagt häpen. Här framhöll uppslagsverket inte mindre än fem olika personer med detta namn utan att nämna Brasiliens gamle mittback från guldlaget i fotbolls-VM 1958.

Här vimlade av italienska tonsättare och målare från 1400-talet men inte ett ord om den riktige Bellini.

Jag blev så upprörd att jag nästan glömde vad jag sökte, men så föll min blick på en bild av några vita blommor med gröna blad och ordet bellis.

Fleråriga örter med bladlös stjälk och ensam blomkorg, stod det. Tusensköna (Bellis perennis) har gula diskblommor med vitröda kantblommor.

Då slog jag igen boken och gick ut och satte mig på gräsmattan för att syna verkligheten. Det mesta stämde men några röda kanter kunde jag inte upptäcka, så jag drog slutsatsen att detta var någon sorts bastarder eller oäktingar, kanske rent av en floristisk sensation i form av växtrikets rebeller som gjort uppror mot den bestående ordningen och nu helt koncentrerade sig på att försöka kväva min gräsmatta,

Så det slutade som vanligt med att jag inte blev värst mycket klokare om det jag ville veta men att jag fick lära mig mycket om utdöda bläckfiskar, calypsosångare och italienska tonsättare

FRÅN TURBOMOTOR TILL TURTURDUVOR

Nyligen beklagade jag mig för en bekant att jag hade fått in en massa små vita ogräsblommor i min gräsmatta. När jag försökte beskriva hur de såg ut svarade denne att det låter som tusenskönor och det är minsann inget ogräs.

Tusen kan jag möjligen gå med på, även om jag tycker det verkar som om antalet snarare börjar närma sig miljonen. Men något skönt kan jag inte se i dessa små vita monster som hotar att ta död på all annan växtlighet.

För att få klarhet i detta gick jag till min bokhylla där Bonniers stora lexikon i 15 band finns uppradade. De är visserligen tryckta på 1990-talet, men redan på den tiden borde det väl ha funnits tusenskönor, om det nu skulle vara sådana som har invaderat min gräsmatta.

Det är bara det att när jag väl har börjat läsa om någonting kan jag inte sluta och så gick det naturligtvis även den här gången.

Medan jag letade mig fram mot ordet Tusenskönor blev jag först sittande en lång stund och läste att turbomotorn är en kolvmotor försedd med en gasturbin som drivs av motorns avgaser som i sin tur driver en kompressor vilken pressar in extra luft i cylindrarna.

Sedan lärde jag mig att turf är en hästkapplöpningsbana, vanligen gräsbevuxen, att turist är en person som reser för nöjes skull samt att turkiskt bad är ett svettdrivande bad, omfattande främst ett hetluftsbad med torr, cirka 70 grader het luft.

Att William Turner var en engelsk konstnär visste jag redan. Däremot var det en nyhet att tusenbröder är abborrar som på grund av näringsbrist är småvuxna samt att turturduvan är rödbrun med svarta fläckar, har mörk stjärt med vit spets och mörk halsfläck, som är vattrad i vitt och svart.

Fortsättning följer.

VETANDETS VÄRLD

Länge trodde jag att Nanne Grönvall var en kille och att E-type var en grupp.

Och när jag äntligen hade lärt mig uttala Darin rätt fick jag höra talas om en som hette Dregen. Med ett g och inte två som jag först trodde, men det kanske man inte borde erkänna.

Jag hänger kort sagt inte med i svängarna och har inte gjort på länge. Å andra sidan är jag inte ensam i min okunnighet, för nyligen träffade jag en som trodde att Olle Goop var en häst.

Är man dessutom så misstänksam mot internet att man inte riktigt litar på alla träffar man får när man googlar någonting, så kan man bara hoppas att det man vill ha reda på går att leta upp i det uppslagsverk man eventuellt förfogar över.

Visserligen är varken Darin eller Dregen omnämnda i Bonniers stora lexikon i min bokhylla, men om man nöjer sig med sånt som hände fram till slutet av förra århundradet finns det en hel del att hämta i dessa 15 band.

Om detta ska det handla i den här bloggen senare i veckan.

TRAVTIPPAREN SOM VAR NÄRA ATT SKRATTA IHJÄL SIG

På Solängets travbana i Örnsköldsvik pågick försnacket och analysen för fullt inför ett av loppen. Sällskapet i fråga bestod av fyra personer. Det var en norrländsk travexpert med långt hår, det var en norrländsk travexpert med kort hår, det var en norrländsk travexpert med skägg och det var en kåsören från södra Sverige.

Kåsören hade just meddelat att han hade tänkt spela nr 14 Ultima Hålshult i lopp 2, första V5, när det var klart för defilering.

– Det var den jävligaste häst jag sett i hela mitt liv, sa den långhårige experten.
Sedan hängde han sig över staketet och började gapskratta.
Samtidigt kom de två andra experterna tillbaka från en tur bortåt stallbacken.
– Vad är det som är så roligt? undrade den korthårige experten.
– Han ska spela Ultima Hålshult! frustade den långhårige experten och pekade utåt banan mot nummer 14 medan han skakade av skratt.
Sedan hämtade han andan och skrek:
– FRÅN TILLÄGG!

Då vände sig kåsören till de övriga experterna och sa:

– Han kanske har rätt. Till och med jag ser ju att det verkar vara något fel på den.
– Det är inte så säkert, sa den korthårige experten fundersamt. Den ser lite halt ut, men det kan bero på att den rör sig sakta nu,
– Jadå, sa den skäggige experten. Det kan rätta till sig när loppet börjat och den fått upp farten.

Men den långhårige experten stod på sig.

– Den skulle inte vinna om den fick starta ett halvt varv före, sa han mellan skrattattackerna.
– Jag hade bara tänkt spela plats, sa kåsören.
– Går den in lovar jag att aldrig mer gå på trav, sa den långhårige expeten.
– Ja, ja, sa kåsören. Då delar jag väl upp pengarna och sätter hälften på nummer 13 Nova E och hälften på nummer 15 Phoenix Bond i stället.
– Nu börjar det likna något, sa den långhårige experten och slutade äntligen skratta.

Hur det gick? Jo, nummer 2 Queen Lura vann före favoriten nummer 7 Gingercane Brodda med nummer 14 Ultima Hålshult på tredje plats.

– Det var ju synd att du inte spelade den, sa den långhårige experten, nu helt allvarlig för första gången på länge.
– Det var ditt fel. sa kåsören. Hade du inte skrattat så hemskt hade jag gjort det.
– Jag skrattade väl inte, sa den långhårige experten.
– Va! utropade kåsören. Det var det värsta jag hört. Du låg ju över staketet och tjöt så du knappt kunde andas.
– Nähä, sa den långhårige experten.
– Du var ju blå i ansiktet, sa kåsören. Jag vågad inte spela den för jag var rädd att du skulle dö. Du kunde ha skrattat ihjäl dig.

Sedan kom han plötsligt ihåg någonting och sa allvarligt:

– Hur blir det nu förresten när du aldrig mer får gå på trav?
– Det var ju bara om den vann, sa den långhårige experten.
– Nähä, sa kåsören. Får du in den där ska jag aldrig mer gå på trav sa du. Jag hade tänkt spela plats och den blev trea.
– Ja, det är riktigt, sa de andra. Det hörde vi också.

– Då får ni kolla så han håller sitt löfte, sa kåsören. Jag åker ju hem i morgon.

– Jomenvisst, sa de andra. Vi ringer och rapporterar.
Det här hände alltså för många år sedan, men kåsören har inte hört något än, så han utgår från att den långhårige experten har hållit sitt löfte.

DEN STORSKRATTANDE TRAVTIPPAREN

Det hände sig en gång för många år sedan att fyra förväntansfulla spelare stod och hängde på staketet vid Solängets travbana i Örnsköldsvik.

Det var en norrländsk travexpert med långt hår, det var en norrländsk travexpert med kort hår, det var en norrländsk travexpert med skägg och det var en kåsör från södra Sverige.

De hade satsat ett par hundra kronor var på ett V5-system, och nu gällde det att spela emot sin egen V5:a och sätta lite vinnare- och platspengar på de hästar de inte hade med på systemet.
Speciellt uppmanades kåsören att hålla ett öga på bakspårshästarna i lopp 2, första V5.
Det fanns fyra att välja på och när han studerade programmet fastnade han för nr 14 Ultima Hålshult.

– Har du bestämt dig? undrade den långhårige experten, medan de övriga drog sig bort mot spelluckorna.

– Ja, sa kåsören. Hundra kronor plats på nummer 14.
– Ska du inte titta på hur den ser ut på defileringen först? sa den långhårige experten.
Då bestämde sig kåsören för det, och när nummer 14 uppenbarade sig började den långhårige experten skratta.
– Det var den jävligaste häst jag sett i hela mitt liv, sa han. Hur kunde du välja den?

Kåsören måste då motvilligt medge att det inte var direkt vad han hade väntat sig och att den kanske inte såg ut som en vinnare precis.

– Vinnare! utbrast den långhårige experten. Den är ju halt. Finns det ingen veterinär här?
Sedan hängde han sig över staketet och skrattade så han skakade.
– Åh ja, sa kåsören. Så roligt var det väl inte.
Fortsättning följer.