HÅRT VASALOPP FÖR SLAK SOFFÅKARE

Så var det dags igen. Dags att sätta väckarklockan på ringning och gå upp i gryningen och knäppa igång tv:n. Dags att värma blåbärssoppa på spisen, brygga Vasaloppskaffe och ställa fram Vasaloppsmuggen på bordet i vardagsrummet.

Dags att dra på sig Vasaloppsluvan, bädda på soffan framför tv:n och krypa ner under täcket just som starten gick för det 89:e Vasaloppet mellan Sälen och Mora.

Efter Tjejvasan, Kortvasan, Skejtvasan, Stafettvasan och allt vad det heter hade det nu blivit dags för Soffvasan.

Även den är ett kraftprov som kräver sin man. När väckarklockan ringer vid halv sjutiden gäller det att raskt stiga upp och inte ligga och dra sig trots att det är söndag.. Här måste man visa både fysisk kraft och mental styrka. Med en vilja av stål vältrar man sig ur sängen på direkten, trots att kroppen skriker att den vill vända på sig och somna om.

Det gäller också att hinna laga till en stor portion havregrynsgröt och sleva i sig tillsammans med ett par bananer för att ladda förrådet av kolhydrater, innan det är dags att krypa ner under täcket och luta sig tillbaka på soffan.

Starten gick bra i år också. Blixtsnabbt intog jag bekvämt ryggläge på soffan, och när den stora massan stod i kö uppför första backen var det bara att åka med helikoptern ända fram till täten.

Visst tar det emot så här tidigt på morgonen, men så snart starten har gått och man har kommit igång och fått sträcka ut benen ordentligt under täcket brukar det bli lättare. Känner man bara sin kropp och undviker att resa sig hastigt från soffan, kan det vara riktigt härligt när man kommer upp på myrarna och får följa med tv-kameran på skotern alla de nio milen ner till målet i Mora.

Jag måste dock medge att den här vinterns program har varit tufft i överkant. Jag kände redan på lördagen att jag var sliten efter en hård vecka på soffan under VM i Val di Fiemme. Det var faktiskt med en viss bävan jag hade sett fram emot denna söndag, som omfattade ett synnerligen krävande dubbelarrangemang för oss soffåkare.

Först handlade det alltså om Vasaloppet och direkt ovanpå detta en synnerligen krävande VM-femmil i Italien. Det gör 14 mil i ett streck, och så här i efterhand kan jag väl erkänna att det var i hårdaste laget.

När jag skriver dessa rader på söndag eftermiddag känner jag att kroppen är helt tömd på de sista kraftreserverna, och jag tror inte jag skulle orka ta många stavtag i det tillstånd jag nu befinner mig.

Men erfarenheterna från den gångna VM-veckan har varit nyttiga, eftersom de har inneburit bra tillfällen att testa den egna organisationen. Eftersom det är ett år mellan varje Vasalopp händer det att man blir lite rostig och missar något i planeringen.

Sålunda hade jag nu lärt mig att ställa fram fatet med kanelbullar på bordet i god tid före start.

Vidare insåg jag att jag borde hälla kaffet på en termos för att slippa stiga upp och springa ut i köket varje gång det var dags för påfyllning.

Blåbärsoppan tar jag däremot alltid direkt från spisen, eftersom det känns mer stilenligt att sköta langningen av drickamuggen på det viset. Lite får man ju röra på sig även som soffåkare.

Trots allt kändes det att den gångna VM-veckan hade tagit hårt på krafterna och jag vågade inte spänna bågen för hårt den här gången. Jag får vara glad om jag tar mig i mål utan att somna, tänkte jag där jag låg under täcket med fyra kuddar bakom nacken när starten gick och åkarna började klättringen uppför första backen.

Min målsättning var alltså att hålla mig vaken hela loppet, men det sprack redan i Smågan.

Jag väcktes av mina egna snarkningar strax före Mångsbodarna och kunde konstatera att de två norrmän som gått loss direkt fortfarande var ensamma i täten och ledde med mer än en minut.
Den ene försvann strax före Evertsberg och den andre fångades in en stund senare. För egen del fick jag ont i ryggen i backarna upp mot Oxberg och var tvungen resa mig från soffan och sträcka på mig och gå ett par varv i rummet så helt utan motion blev jag inte.

I närheten av Hökberg fick jag en ny schackningsperiod och slumrade in lite lätt igen. Där var jag illa ute en stund men räddades av Anders Blomqvist som ropade till i tv:n så att jag yrvaket satte mig upp i soffan när Daniel Thynell var framme och stötte ett par gånger, dock utan att komma loss.

In på upploppet kom två norrmän och tre svenskar. Då satte jag mig upp i soffan en gång till och stakade förtvivlat, först för att hjälpa Jörgen Brink att komma ikapp och sedan för att få Thynell att pressa sig förbi Jörgen Aukland.

Men det hjälpte inte. Det blev norsk seger till slut ändå. Och när jag ändå hade rest mig upp kunde jag lika gärna gå och hämta kameran och fotografera segraren.