När jag var liten ville
jag bli bergsprängare eller samvetslös affärsman. Det kan låta
aningen brådmoget men det har sin förklaring.
När min far frågade mig
vad jag ville bli när jag blev stor svarade jag inte polis eller
brandsoldat eller lokförare som andra gossebarn. Enligt
släktkrönikan gick jag i stället och funderade i några dagar och
kontrade så småningom med motfrågan vilka som tjänar mest pengar.
Min far satt just då och
läste en artikel i tidningen där det stod om en bergsprängarbas
som på grund av ett stort risktillägg och mycket övertidsarbete
hade deklarerat för en inkomst högre än vad både läkare och
advokater gjorde.
Fadern hänvisade då till
artikeln i tidningen och sa:
– Ska du tjäna mycket
pengar så ska du bli bergsprängare.
Det lilla kåsörynglet
begrundade detta och tog det till sitt hjärta. Vid den här tiden
trodde han nämligen att allt som de vuxna sa var sant.
Men han minns att när han
berättade för sina jämnåriga kamrater att han skulle bli
bergsprängare när han blev stor, tyckte de att han var underlig.
Han gick då till sin far
och frågade om det inte fanns några som tjänade ännu mer pengar
än bergsprängare.
Fadern tittade då upp
från sin tidning och sa tankspritt:
– Det skulle väl i så
fall vara en samvetslös affärsman.
Det lilla kåsörynglet
begrep inte riktigt vad som menades med det, men han tyckte ändå
att det lät förtroendeingivande på något sätt.
Nu hade han alltså två
yrkesalternativ och kunde inte riktigt bestämma sig för vilket. När
någon vuxen kom och frågade vad den här lille gossen ska bli när
han blir stor, svarade han därför karskt:
– Bergsprängare eller
samvetslös affärsman.
När han började skolan
och fröken frågade alla barnen vad de skulle bli när de blev stora
svarade pojkarna polis, brandsoldat eller lokförare och flickorna
sjuksköterska, hårfrisörska eller flygvärdinna. Men det lilla
kåsörynglet höll även nu fast vid sina tidigare alternativ,
– Bergsprängare eller
samvetslös affärsman, svarade han så att hela klassen vände sig
om och tittade på honom.
Den kloka lärarinnan sa
ingenting. Hon bara fortsatte utfrågningen av nya poliser,
brandsoldater och lokförare, Förmodligen hade hon hört värre och
visste att det brukade gå över med åren.
En dag kom överläraren
på besök. Han ville också veta vad alla skulle bli.
– Finns här månne någon
blivande statsminister? sa han hurtigt.
Men när det blev kåsörens
tur blev svaret detsamma som tidigare:
– Bergsprängare eller
samvetslös affärsman.
Överläraren såg då
riktigt bekymrad ut och förde ett viskande samtal med fröken en
lång stund. Men förmodligen enades de om att det var en gosse med
livlig fantasi och att det skulle gå över med tiden.
Nya avslöjanden följer.